Min syn om förstörelsen av Amerika

(/jag tar med denna artikel bl a för att jag själv, då jag var i USA, fick en syn om skyskraporna som föll bakom mig, och bara DAMM fanns kvar./ ) Maria

Av A.A. Allen
Gud sade genom profeten Joel, “Och det skall ske därefter att jag skall utgjuta min Ande över allt kött, och era söner och era döttrar ska profetera, era gamla män ska ha drömmar era ynglingar ska se syner;” Så idag, när vi närmar oss slutet av denna tidsålder och tiden för Herrens återkomst, talar Gud genom sitt folk med drömmar och syner. Följande syn mottogs av Evangelist A.A. Allen den 4 Juli, 1954.

Jag stod högst upp i Empire State Building, och kunde se Frihetsstatyn, visande porten till en ny värld. Här, utbredd framför mig som en animerad karta, är ett område sextio eller åttio miles (100 – 130 km) i diameter. Jag var förvånad att Herrens Ande skulle förflytta mig så, där överst på Empire State Building. Varför skulle jag känna en sådan svallvåg av hans Ande och makt här?

Plötsligt hörde jag Herrens röst. Den var så klar och tydlig som en röst kunde vara. Den verkade komma från mitten av det jättelika teleskopet. Men när jag såg på teleskopet, visste jag att den inte kom därifrån, men direkt från himmelen. Rösten sa, “Herrens ögon överfara hela jorden, för att han med sin kraft skall bistå dem som med sina hjärtan hängiva sig åt honom.” (2 Krön. 16:9).

Omedelbart när jag hörde Guds röst, visste jag att detta var ett citat från Skriften. Men aldrig förr hade en sak kommit så eftertryckligt till mig genom Andens kraft. Tickandet i teleskopet stoppade. Mannen före mig hade ställt upp tiduret högt. När han steg undan så visste jag att jag var näst i tur. När jag steg fram till teleskopet och släppte i min tio-centare så startade tiduret omedelbart igen. Detta var en automatisk klocka som tillät mig att använda teleskopet bara för en begränsad tid.

När jag svängde teleskopet mot norr, då kom plötsligt Guds Ande över mig på ett sätt som jag aldrig hade tänkt. Skenbart var jag i min ande helt fångad. Jag visste att teleskopet självt hade ingenting att göra med den distans, vilken plötsligt var möjliggjord för mig att se, för jag verkade att se saker långt bortom teleskopets räckvidd, även på en solklar dag. Det var helt enkelt så att Gud hade valt denna dag till att avslöja dessa saker för mig. När jag tittade genom teleskopet så var det inte Manhattan Island jag såg, utan en långt större utsikt.

Den morgonen var sikten mycket försämrad av dimma. Men plötsligt som Herrens Ande kom över mig verkade dimman klarna. Det blev så klart så att jag kunde se tusentals miles.

Det jag tittande på var inte Manhattan Island, utan det var hela den Nordamerikanska kontinenten, utbredd framför mig som en stor karta på ett bord. Det var inte East River och Hudsonfloden som jag såg på varje sida, utan Atlanten och Stilla Oceanen. Och istället för Frihetsstatyn stående där i en vik på hennes lilla ö, så såg jag henne stå långt ute i Mexikanska Golfen. Hon var mellan mig och Förenta Staterna.

Plötsligt förstod jag att teleskopet hade ingenting att göra med vad jag såg, men att det var en syn som kom direkt från Gud. Och för att bevisa detta för mig själv tog jag bort mina ögon från teleskopet, så att jag inte längre tittade genom dess lins, men samma scen förblev framför mig.

Där, klart och tydligt, låg hela den Nordamerikanska kontinenten, med alla dess storstäder. I norr låg Stora Sjöarna. Långt i nordöst var New York City. Jag kunde se Seattle och Portland långt i nordväst. På västra kusten, där var San Francisco och Los Angeles.

Närmare i förgrunden, där låg New Orleans, i mitten av Mexikanska Golfens kustområde. Jag kunde se den stora imponerande bergskedjan Klippiga Bergen. Allt detta och mer, kunde jag se sträcka ut sig framför mig som en stor karta på ett bord.

Och som jag tittade, plötsligt såg jag en jättelik hand nedsträckt från himmelen. Den gigantiska handen var utsträckt mot Frihetsstatyn. På ett ögonblick var hennes glimmande fackla tagen från hennes hand, och i den var istället en bägare placerad. Och jag såg framskjutande från den stora bägaren, ett jättelikt svärd, skinande som om ett stort ljus hade varit vänt mot dess blänkande egg. Aldrig förr hade jag sett ett sådant skarpt, blänkande, farligt svärd. Det verkade att hota hela världen. Som den stora bägaren blev placerad i handen på Frihetsstatyn hörde jag dessa ord, “Må de dricka, så att de ragla och mista sansen, när det svärd kommer, som jag skall sända ibland dem.” När jag hörde dessa ord, kände jag igen dem som ett citat från Jeremia 25:15-17.

Jag var förvånad att höra Frihetsstatyn svara, “JAG KOMMER INTE ATT DRICKA!” Då, som en åska, hörde jag igen Herrens röst, “Därför säger Herren Sebaot, NI MÅSTE DRICKA.” (Jer. 25:28) Då plötsligt, en jättelik hand tvingade bägaren till Frihetsstatyns läppar, och hon blev kraftlös och kunde inte försvara sig. Guds mäktiga hand tvingade henne att dricka varje droppe från bägaren. När hon drack den beska bottensatsen, då hörde jag dessa ord, “Skulle du vara totalt ostraffad? Du skall inte vara ostraffad: för jag kommer att båda upp ett svärd mot alla jordens invånare, säger Herren Sebaot.” (Jer. 25:29) När bägaren var tillbakadragen från Frihetsstatyns läppar, märkte jag att svärdet saknades från bägaren, vilket kunde betyda bara en sak. INNEHÅLLET AV BÄGAREN HADE BLIVIT FULLSTÄNDIGT FÖRBRUKAT! Jag visste att svärd endast symboliserar krig, död, och förstörelse, vilket utan tvivel är på gång.

Då såg jag Frihetsstatyn bli ostadig på sina fötter, och som en drucken på för mycket vin börja den stappla och förlora balansen. Jag såg hennes plaskande i Golfen och hennes försök återvinna balansen. Jag såg henne stappla igen och igen, och falla på knä. När jag såg hennes förtvivlade försök att återvinna balansen, och resa sig på fötterna igen, var mitt hjärta rört som aldrig förr av medlidande för hennes kamp. Men som hon vacklade där i bukten om igen, hörde jag dessa ord, “Må de dricka, så att de ragla och mista sansen, när det svärd kommer som jag skall sända ibland dem.”

Jag undrade om Frihetsstatyn någonsin skulle kunna komma på fötter – om hon någonsin skulle stå upp igen. Och när jag iakttog henne, verkade det som att hon med all sin makt kämpade för att resa sig, och slutligen stod hon vacklande på sina fötter igen. Hon stod där svängande som en drucken. Jag förstod att hon skulle falla igen – möjligen för att aldrig resa sig mer. Jag kände mig överväldigad av en önskan att nå ut till henne med min hand och hålla hennes huvud ovan vattnet, för jag visste att om hon någonsin föll igen skulle hon drunkna där i Golfen.

När jag tittade, så hände en annan häpnadsväckande sak. Långt åt nordväst, just ut över Alaska, kom ett väldigt, svart moln. När det reste sig så var det svart som natten. Det verkade att vara i form av en mans huvud. Som det fortsatte att resa sig, observerade jag två ljusa fläckar i det svarta molnet. Det reste sig mer, och ett gapande hål framträdde. Jag kunde se att det svarta molnet intog formen av en skalle. Nu blev en väldig vit gapande mun helt klart synlig. Slutligen var huvudet fullständigt. Då började axlar att framträda, och på var sida långa svarta armar.

Det föreföll som att vad jag såg, var hela Nordamerikanska kontinenten, utsträckt som en karta på ett bord med detta hemska skelettformade moln resande sig från bordet bakom. Det reste sig stadigt tills formen var synlig ner till midjan. Vid midjan, verkade skelettet böja sig mot Förenta Staterna, och sträckte fram en hand mot öster och en mot väster – en mot New York och en mot Seattle. Som en hemsk gestalt sträckte den sig framåt. Jag kunde se att hela dess uppmärksamhet verkade att vara fokuserad på USA, Kanada undantaget, åtminstone tills vidare. Som jag såg det fruktansvärda svarta molnet i form av ett skelett böja sig över Amerika, böjt från midjan och sträckande sig ner mot Chicago och ut mot båda kusterna, så visste jag att det var intresserat av att förstöra storstäder.

När jag i skräck iakttog det stora svarta molnet, stoppat just i trakten ovanför Stora Sjöarna, och vände sitt ansikte mot New York City. Då ut ur dess fruktansvärt stora gapande mun började puffar av vit ånga att framträda, liknande rök, som när en cigarettrökare blåser rök ur sin mun. Dessa vitaktiga ångmoln blåstes mot New York City. Röken började att spridas ut, tills den täckte hela östra delen av Förenta Staterna. Då vände skelettet sig mot väster, och ut ur dess fruktansvärda mun och näsborrar kom en annan stor puff av vit rök. Denna gång blåste den i riktning mot västra kusten. På några ögonblick var hela västra kusten och Los Angeles-området täckt av den vita röken.

Då, mot de centrala delarna, kom en tredje stor rökpuff. Jag såg St. Louis och Kansas City vara insvepta i dessa vita ångor. Sen kom de mot New Orleans. Sen svepte de vidare tills de nådde Frihetsstatyn där hon stod vacklande som en drucken i Golfens blå vattnen. När de vita ångorna började att sprida sig runt huvudet på statyn, tog hon ett flämtande andetag och började att hosta för att befria sina lungor från röken som hon hade andats in. Man kunde lätt konstatera av hostandet, att de där vita ångorna hade bränt hennes lungor.

Vad var dessa vita ångor? Kunde de beteckna bakteriologisk krigföring eller nervgas som kunde förstöra storstäder och folk på några ögonblick?

Då hörde jag Guds röst tala igen:

Se, Herren ödelägger jorden och föröder den; han omvälver vad därpå är, och förströr dess inbyggare. Och det går prästen såsom folket, husbonden såsom tjänaren, husfrun såsom tjänarinnan, säljaren såsom köparen, låntagaren såsom långivaren, gäldenären såsom borgenären.

Jorden bliver i grund ödelagd och i grund utplundrad; ty Herren har talat detta ord. Jorden sörjer och tvinar bort, jordkretsen försmäktar och tvinar bort, vad högt är bland jordens folk försmäktar. Ty jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet.

Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar. (Jesaja 24:1-6).

Som jag iakttog Frihetsstatyn, blev hostandet värre. Det lät som en person som höll på att hosta ut sina lungor. Statyn stönade och stönade. Hon var i dödsångest. Smärtan måste har varit fruktansvärd, om och om igen försökte hon att klara sina lungor från de där fruktansvärda vita ångorna. Jag iakttog henne där i Golfen, som hon vacklade, fasthållande sina lungor och bröst med händerna. Sen föll hon på knä. Till slut hostade hon en sista gång, och gjorde en sista desperat ansträngning att resa sig på sina knän, och så föll hon med ansiktet framåt i vattnet i Golfen och låg stilla som död. Tårar rann ner för mitt ansikte när jag förstod att hon var död! Bara vågskvalp bröt tystnaden, när vågorna plaskande över hennes kropp, vilken låg delvis under och delvis över vattnet.

“Framför dem går en förtärande eld, och bakom dem kommer en förbrännande låga. Likt Edens lustgård var landet framför dem, men bakom dem är det en öde öken; ja, undan dem finnes ingen räddning.” Joel 2:3.

Plötsligt sönderslets tystnaden av skrikande siréner. Sirénerna tycktes skrika, “FLY FÖR DITT LIV!” Aldrig förr hade jag hört sådana gällt skrikande siréner. De verkade att vara överallt – i norr, söder, öster och väster. Det verkade vara mängder av siréner. Och jag såg folk springande överallt. Men det verkade som om ingen av dem sprang mer än bara några steg, och så föll de.

Och även som jag hade sett Statyn kämpar för att återvinna balansen och slutligen falla och dö, så såg jag nu miljoner av människor falla på gatorna och på trottoarerna. Jag hörde deras skrik på barmhärtighet och hjälp. Jag hörde deras fruktansvärda hostanden, som om deras lungor hade varit brända av eld. Jag hörde stönandet och jämrandet av dömda och döende. Jag såg några som slutligen nådde skydd, och förutom att de stönande och jämrade sig, hörde jag dessa ord:

“Dånet höres intill jordens ända, ty HERREN har sak med folken, han går till rätta med allt kött; de ogudaktiga ger han till pris åt svärdet, säger HERREN. Så säger HERREN Sebaot: Se, en olycka går fram ifrån det ena folket till det andra, och ett stort oväder stiger upp från jordens yttersta ända. Och de som blir slagna av HERREN på den tiden ska ligga strödda från jordens ena ända till den andra; man skall inte hålla dödsklagan efter dem eller samla dem tillhopa och begrava dem, utan de ska bli gödsel på marken.” Jeremia 25:31-33.

Då plötsligt såg jag, från Atlanten och från Stilla Havet, och från Mexikanska Golfen, raketliknande objekt som verkade att komma upp som fiskar hoppande ur vattnet. Högt upp i luften hoppade de. Alla inriktade i olika riktningar, men alla mot USA. På marken skrek sirénerna högt. Och upp från marken såg jag liknande raketer börja att skjutas upp. Jag uppfattade att dessa var luftvärnsrobotar och de sköts upp från olika platser över hela USA.

Men, ingen av dem verkade att vara framgångsrik till att genskjuta de raketer som hade hoppat upp som fiskar från oceanen på varje sida. Dessa raketer nådde sin maximala höjd, vände nedåt mot jorden och exploderade. Explosionen var öronbedövande. Det nästa jag såg var en väldig boll av eld. Det enda jag någonsin har sett vilket liknade det jag såg i min syn, var en bild av en explosion av en vätebomb i södra Stilla Havet. I min syn var den så verklig att jag tyckte mig känna en brännande hetta från den.

Den syn som utbredde sig inför min ögon, och åsynen av den vidsträckta ödsligheten, åstadkommen av fruktansvärda explosioner, gjorde att jag kunde inte låta bli att tänka: “Medan försvararna av vår nation käbbla om vilket försvar vi ska använda, försummar de det enda verkliga försvaret. – Tron och förtröstan på den sanne och levande Guden. De ting som de fruktade för, har kommit över dem! Så sant har det bevisats, att om Herren inte bevarar staden, så vakar väktaren förgäves.” Psalm 127:1.

När ljudet av striden avtog i min öron, kom detta citat från Joel, det andra kapitlet.

“Stöt i basun på Sion, och blås larmsignal på mitt heliga berg; må alla landets inbyggare darra! Ty HERRENS dag kommer, ja, den är nära; en dag av mörker och tjocka, en dag av moln och töcken, lik en gryning som breder ut sig över bergen.

Ett stort och mäktigt folk kommer, ett vars like aldrig någonsin har funnits och ej heller hädanefter skall uppstå, intill senaste släktens år. Framför dem går en förtärande eld och bakom dem kommer en förbrännande låga. Likt Edens lustgård var landet framför dem, men bakom dem är det en öde öken; ja, undan dem finnes ingen räddning.

De te sig likasom hästar, och såsom stridshästar hasta de åstad. Med ett rassel likasom av vagnar spränga de fram över bergens toppar, med ett brus såsom av en eldslåga, när den förtär strå; de är såsom ett mäktigt folk, ordnat till strid. Vid deras åsyn gripas folken av ångest, alla ansikten skifta färg.

Såsom hjältar hasta de åstad, lika stridsmän bestiga de murarna; var och en går sin väg rakt fram, och ingen tager miste om sin stråt. Den ene tränger inte den andre, var och en går sin givna bana; mitt igenom vapnen störta de fram utan hejd. I staden rusa de in på murarna hasta de åstad, i husen tränga de upp, genom fönstren bryta de sig väg, såsom tjuvar gör.

Vid deras åsyn darrar jorden, och himmelen bävar; solen och månen förmörkas, och stjärnorna mista sitt sken. Och HERREN låter höra sin röst framför sin här ty hans skara är mycket stor, mäktig är den skara som utför hans befallning. Ja, HERRENS dag är stor och mycket fruktansvärd vem kan uthärda den? Joel 2:1-11

Sedan var rösten tyst. Jorden var också tyst, med en dödens tystnad. Och då kom till mina öron ett annat ljud – ett ljud av avlägset sjungande. Det var den ljuvligaste musik jag någonsin hade hört. Där var jublande glada rop, och ljud av glada skratt. Genast visste jag det var fröjden bland Guds heliga. Högt uppe i himmelen, ovan rök och giftiga gaser, ovan ljud av strid, såg jag ett väldigt berg. Det verkade att vara en fast klippa, och jag visste genast att detta var Herrens berg. Ljud av musik och fröjd kom från en klyfta, högt uppe på sidan av berget.

Det var Guds heliga som fröjdade sig. Det var Guds eget folk som sjöng och dansande och ropade av glädje, i säkerhet för all ondska på jorden. För de var gömda i säkerhet i Klippans klyfta. Där i klyftan var de inneslutna och skyddade av en stor hand, Guds egen hand som skyddade dem tills stormen hade passerat.

“Du skall inte behöva frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten som går fram i mörkret, eller farsoten som ödelägger vid middagens ljus.” Psalm 91:5-6.

http://www.algonet.se/~allan-sv/SIDA001.HTM#Min syn