För många år sedan hörde jag en berättelse som jag flera
gånger påmints om och skulle vilja berätta för dig.
Berättelsen handlar om en kvinna som var i intensiv bön.
Plötsligt, medan hon bad, fick hon en syn. Hon såg tre kvinnor
som låg på knä framför henne, de var också i bön. Hon såg Jesus
och hur han nalkades dem. Han böjde sina knän vid en av kvinnorna
och ägnade mycket tid till att trösta och hjälpa henne. När Jesus
äntligen var övertygad om att hon blivit hjälpt och tröstad hade
det gått en god stund.
Jesus vände sig så till nästa kvinna i raden, vilken Han inte
ägnade tillnärmelsevis lika mycket tid till tröst. Han avslutade
samtalet med att klappa henne på axeln och gav henne till slut
en varm och kärleksfull blick.
Jesus vände sig därefter till den tredje kvinnan. På henne lade
Han bara sin hand, gav henne en varm och kärleksfull blick och
gick sedan vidare utan att ägna henne någon mer tid.
Kvinnan som upplevt detta blev i sin ande upprörd och utbrast:
*Jesus, du har verkligen anseende till person, vad orättfärdig,
orättvis och nonchalant du varit. Du ägnade den första kvinnan
hur mycket tid som helst, medan du bara gav den tredje kvinnan en
varm och kärleksfull blick. Varför gav du ingen tid för den tredje
kvinnan, och varför gav du den första i raden hur mycket tid som
helst?*
Jesus dröjde inte med svaret: *Den första kvinnan tvivlade på min
existens och förmåga att hjälpa. Hon kände mig knappt, därför
ägnade jag henne så mycket tid. Hade jag ängnat lika mycket tid
till den andra och tredje kvinnan hade de börjat fundera över om
det var något som var fel i deras liv. Deras förhållande till mig
är lika orubbligt som ett berg.*

(Oliver Lindberg i Nyhetsbrevet från FTM-Mission 2005-05-10.)