FLUOR. Nyttigt eller FARLIGT?  Läs artikel!

Fluoren inom tandvården är ett cellgiftav Jan Sällström http://www.art-bin.com/art/sallstrom_sw.html 9.1.2014

Vad ska man tro – är fluor nyttigt eller farligt? Personligen anser jag att tandvårdens fluorprofylax tillhör medicinhistoriens största experiment.

FLUOR ÄR BRA för tänderna och minskar karies, har vi fått lära oss under decenniers kampanjer. Under 60-, 70 och 80-talen genomfördes fluorsköljningar varje vecka i skolorna och det diskuterades om fluor generellt skulle tillsättas i dricksvattnet i Sverige som redan var fallet i många andra länder. Motståndarna till fluor menade att fluoren är ett gift och att fluoridering av dricksvattnet innebär en tvångsmedicinering av befolkningen som är ovärdigt en demokrati. I dag är fluorsköljningen i skolorna på väg tillbaka – samtidigt som allt fler länder sätter allt allvarligare varningstexter på sina fluortandkrämstuber.

Alla får vi i oss fluor genom födan och dricksvattnet. Dagsdosen hos vuxna med normal vattenkonsumtion beräknas ligga vid 0,5-2 mg i lågfluorområde och 2-5 mg i områden med dricksvattenhalt av 1 mg fluor per liter, felaktigt benämnt “optimal” fluorhalt (1). Denna halt finns naturligt i Sverige i t.ex. Uppsala och Eskilstuna. I vissa vattenverk är halten ännu mycket högre. Livsmedelsverket har utfärdat nya regler för fluoridhalten i svenskt dricksvatten, baserat på ett EG-direktiv. Senast 25 december 2003 får dricksvattnet inte innehålla mer än 1,5 mg fluor/liter (2). Anledningen är att fluoren har visat sig ge skador på framför allt tänderna och skelettet, eftersom det är ett starkt cellgift. Storkonsumenter av dricksvatten, exempelvis diabetiker och njursjuka kan få i sig betydligt större mängder. Endast en del, varierande mellan 20-80 % av detta fluorintag utsöndras via njurarna. Ju surare urinen är, desto mindre är utsöndringen av fluorid (3). Personer med en kost som gör urinen sur, exempelvis köttrik kost, behåller därför mer fluor än personer med alkalisk urin. Det fluor som kvarstår i kroppen binds kemiskt i olika organ, framför allt i kroppens hårdvävnader, dvs tänderna och benstommen. På detta sätt hålls blodplasmahalten av fluor låg vid c:a 1/100-dels mg per liter men 2-3 gånger så högt hos personer som dricker fluoriderat vatten.

Hårdvävnadernas förmåga att snabbt binda fluor, och därigenom hålla serumhalten nere avtar med stigande ålder på grund av att höga halter ackumuleras och en viss mättnad inträder, framför allt hos individer som bor i fluorrikt område (1). Sådana individer löper därför lättare risk att få förgiftningssymptom vid tillförsel av enstaka höga doser. Genom denna anrikning av fluoren till vissa platser i kroppen kan de lokala koncentrationerna bli höga. Halter på 2-6 g per kg av skelettet och upp till 10 g per kg i emaljytan har uppmätts. Detta innebär en anrikning i skelettet på 200 000 gånger jämfört med serumhalten. Ju längre in i tanden man kommer, dess lägre halt påvisas till ungefär 30 mg/ kg på gränsen till tandens mjukvävnad, dvs pulpan (1, 4). Även i mjukvävnaderna kan anrikning påvisas med halter i t.ex. aortaväggen, njurar, urinblåsa och hud som är upp till 10 000 gånger högre än i blodet (5, 6). Anrikning av fluor i kroppen betyder att man med åren samlar på sig stora mängder fluor, uppgående till tiotals gram. Generellt gäller att om man jämför fluorhalten i skelettet hos en person från lågfluorområde med en från vattenfluoriderat område, så ligger fluorhalten 2-3 gånger så högt hos den senare (1, 7).

”Den dödliga dosen fluor uppges ligga mellan 1-5 g för en vuxen, men den minsta registrerade dödliga mängd som man vet tagits upp i kroppen ligger på 105 mg.”

Den dödliga dosen fluor uppges ligga mellan 1-5 g för en vuxen, men den minsta registrerade dödliga mängd som man vet tagits upp i kroppen ligger på 105 mg. Trots detta visar sig inte någon akut förgiftning hos gamla människor vars skelett genom anrikning under åratal innehåller flera gånger den dödliga dosen av fluorid. Detta beror på att att fluoriden är mycket starkt kemiskt bunden i skelettet. Inom cellbiologisk forskning används fluorid som ett mycket aktivt ämne för att påverka cellens ämnesomsättning. Fluoriden fungerar som ett starkt gift genom att hämma vissa enzymer, som är nödvändiga för cellens normala livsmekanismer. Flera enzymer, som är betydelsefulla för cellens energiproduktion, som enolas, fosfoglukomutas, succinodehydrogenas och cytokromoxidas, hämmas av fluorid i låga koncentrationer. Vidare hämmas de båda heminnehållande enzymen katalas och peroxidas, vilka båda är inbegripna i omsättningen av i cellen bildad väteperoxid och flera olika enzymer som deltar i fosfatomsättningen, som surt och alkaliskt fosfatas, erytrocytpyrofosfatas och 5-nukleotidas (8). Ytterligare ett flertal enzymer kan hämmas vid låga fluoridkoncentrationer. Fluoridens hävdade karieshämnade effekt beror sannorlikt till stor del på dess giftverkan på bakteriernas enzymsystem. Man har också visat att fluorid påverkar basala cellregleringsmekanismer genom att interagera med sådana signalbärare som calciumjoner, G-proteiner (9) och cycliskt AMP, den sistnämnda genom att stimulera enzymet adenylcyclas (10). Cykliskt AMP har bl a stor betydelse för den hormonella styrningen av cellen, och fluor verkar därför störande på hormonregleringen i kroppen. Det är därför inte så svårbegripligt att högt fluoridintag har korrelerats till högre cancerincidens (11). De koncentrationsnivåer vid vilka påverkan på de känsligaste av ovan nämnda enzymer sker, bland dem just adenylcyclas, ligger lägst på omkring 6-10 mg per kg. Det kan alltså ytligt synas som om denna halt vore för hög för att några effekter skulle kunna uppstå då man använder ett fluoriderat dricksvatten, men om hänsyn tas till fluorens förmåga att ackumuleras i kroppen och man jämför med de halter som kan påvisas i vissa organ, så förstår man att fluoren mycket väl kan ha biologiska effekter även vid ett dagligt intag på 2-5 mg.Inte minst om man också tar hänsyn till de mycket höga fluoridkoncentrationer som munhålans, svalgets och magslemhinnans celler lokalt utsätts för vid olika typer av fluorprofylax, såsom munsköljning och fluorlackning. Mycket riktigt kan man också påvisa en rad biologiska effekter av fluor vid denna dos. Hos personer som på försök har fått sin vattenfluorhalt höjd från normal ytvattenhalt till 0,5 eller 1 mg per liter eller mer har man funnit att enzymet alkaliskt fosfatas i blodet påverkas och minskar signifikant i aktivitet (12). I djurförsök har man funnit cellförändringar på biokemisk nivå i njurarna hos apor som fått vatten med 1 mg fluor per liter under några månader. Enzymaktiviteterna hos vissa enzymer i levern hos dessa apor och njurarna hos marsvin påverkades också av sådant vatten (13, 14). En fördröjning i utvecklingen på upp till 14 dagar har experimentellt påvisats hos grodyngel som fått vistas i fluoriderat vatten. I detta fall beror störningen förmodligen på att ynglens sköldkörtlar påverkats av fluoren (15). Cellgenetikern A.H. Mohamed har upptäckt att möss som vid sidan av en fluorfattig kost fått vatten med sk “optimal” fluorhalt hade fler kromosombrott i testiklar och benmärg än kontrolldjur. (16). Emaljfluorosen är det mest uppenbara och synliga beviset för de kraftiga biologiska effekterna av ett för högt fluorintag hos människan. Tandläkarna hävdar visserligen helt ansvarslöst att emaljfluorosen är ett medicinskt oskyldigt symptom, men tvingas samtidigt erkänna att uppkomstmekanismen av emaljfluoros inte är känd i detalj, även om bilden på senare tid håller på att klarna. En viktig upptäckt gjordes av den danske kariologen Thylstrup och hans grupp som med elektronmikroskopets hjälp kunde påvisa att emaljfluoros är missbildad emalj som har en lucker och oregelbunden struktur. Vid kraftig fluoros är emaljen så lös att den släpper igenom föroreningar utifrån som då missfärgar tanden (17). En färsk vetenskaplig rapport (18) visar att fluorid stör enzymen kaseinkinas II och alkaliskt fosfatas i ameloblasten (den emaljbildande cellen), vilket leder till oregelbunden mineralisering vid emaljbildningen. Det tandläkarna således kallar oskyldiga fläckar på tänderna är i själva verket symptom på kronisk fluorförgiftning av spädbarnet! Fluorskadad emalj har visats vara mer benägen för karies än normal emalj, senast visat i en sydafrikansk rapport om barn i byar som var helt opåverkade av tandvård (19).Då man förstår fluorosens rätta natur är det inte svårt att också begripa att barn under den tid tandbildningen pågår ska utsättas för så litet fluorid som möjligt. Det betyder att barn under sex års ålder inte över huvud taget ska utsättas för fluoriderad tandkräm, fluortuggummi eller fluorrikt dricksvatten. 

Kronisk fluorförgiftning av sk “optimal” fluorhalt i vattnet ger hos vissa individer upphov till ett flertal svårtolkade symptom, som emellertid stämmer väl överens med symptomen vid akut fluorförgiftning eller kronisk förgiftning av högre doser på kreatur och industriarbetare. Mängder av veterinärmedicinska rapporter har beskrivit förgiftningsfall på kreatur som inträffat på grund av miljöförorening eller för höga fluorhalter i fodret. På Cornwall Island i Ontario i Kanada drabbades boskapen av dvärgväxt till följd av att grödorna förorenats av fluor som släpptes ut i luften av Reynolds Metals Company (20). Continue reading →