Tag Archive | Utanför lägret

Hemundervisning. Fortsätt kampen!! Utanför lägret med JESUS

Fortsätt kampen!

Text: Gertrud Johansson
Från  http://www.midnattsropet.se/2017/09/fortsatt-kampen.html
Till föräldrarna idag vill jag rikta dessa ord: Stå upp och gå ut till honom utanför lägret. Ta ansvaret för dina barn även om det kostar smälek, kamp mot myndigheter eller uppbrott från nuvarande tillvaro. Fortsätt kampen!

Under sommarkonferensen 2017 uppmärksammades i ett möte det faktum att Pilgrimsskolan har pågått i fyrtio år. Pilgrimsskolan är det samlande namnet på hemundervisning som föräldrar bedrivit under alla dessa år.
På sjuttiotalet aktualiserades flera olika frågor i församlingens undervisning, däribland frågan om barnen. Arne Imsen tog upp frågan om vem som skulle ha rätt att forma och fostra barnen. Frågan blev så brännande och pockande så att ett konkret steg blev nödvändigt.
År 1977 gjorde ett antal föräldrar slag i saken och behöll sina barn hemma från skolan och började undervisa dem i hemmet. Det fanns då en paragraf i dåvarande skollagen till stöd för detta steg. Det blev naturligtvis en kamp på många plan och myndigheterna reagerade och försökte stoppa föräldrarna. Jag ska inte här redogöra för alla de turer denna strid orsakat, men jag konstaterar att det hela tiden sen dess funnits de föräldrar som inte har gett upp utan fortsatt att kämpa. Myndigheterna har steg för steg förbjudit hemundervisning i Sverige och omöjliggjort för föräldrar att ta ansvar för sina barn. Men kampen fortsätter. Vi tackar Gud för dem som förstått allvaret och är villiga att ge sig in i kampen. Genom hemundervisningen har unga människor fått en bakgrund som ger dem möjlighet att höra Guds kallelse i vår svåra tid.
I Hebreerbrevet 11 läser vi om människor som agerade genom tron och vann seger. Läser man noga kan man konstatera att många av dem som där räknas upp har agerat med tanke på den kommande generationen. Noa byggde arken för att rädda sitt hus. Abraham bodde i tält med sina efterkommande, för de väntade på staden med de fasta grundvalarna. Sara fick kraft att bli stammoder till en avkomma som hade sin håg till ett bättre fädernesland, det himmelska. Ja, så kan man räkna upp dem en efter en.
Moses föräldrar dolde sin son för dem som hade till uppdrag att döda honom. Bildligt talat ser man likheten i dagens samhälle. Makthavaren ville ta barnen till det element där livet inte kunde behållas. Det andliga livet kan svårligen bevaras i dagens utbildningsanstalter. Men Moses föräldrar agerade och dolde sin son. När detta inte längre var möjligt hade de tillverkat en korg för att han ändå skulle behålla livet. Barnen behöver en korg av kunskap i Guds ord, som ger dem skydd mot allt som vill beröva dem livet. De måste få växa till innan de konfronteras med motkrafterna i samhället. När vi läser om Mose ser vi att han hade fått möjlighet att se vad som var det verkliga värdet i livet. Han ville hellre utstå lidanden med Guds folk än att för en kort tid leva i syndig njutning. Han såg att det fanns högre värden än Egyptens skatter.
Vad får barnen lära sig idag? Är föräldrarna vakna över det antikristliga system som vill kontrollera en människa från vaggan till graven?
Denna tidsålders Gud förblindar och förmörkar människornas sinnen så till den grad att de inte kan se ljuset från evangelium. Där används de institutioner som så gott som alla tvingas in i. För fyrtio år sen var det nödvändigt att träda ut ur mönstret, och i nutid är det än mer nödvändigt. Till föräldrarna idag vill jag rikta dessa ord: Stå upp och gå ut till honom utanför lägret. Ta ansvaret för dina barn även om det kostar smälek, kamp mot myndigheter, uppbrott från nuvarande tillvaro, ekonomiska konsekvenser eller vad det vara må. Ta ansvar för dina barns framtid. Varje kristen önskar se sina barn frälsta, och ägande det eviga hoppet. Ge dem bästa möjliga start i livet vad det än må kosta. Fortsätt kampen!

Är reformationen över? /Jesus är bortrationaliserad! Religionens mörker…

Är reformationen över?

Jesus som enda vägen till Gud är i enhetens namn bortrationaliserad.

Lutherska världsförbundet inbjuder påven Franciskus till Sverige. För värdskapet står Svenska kyrkan och Sveriges kristna råd, där följande frikyrkor ingår:
Evangeliska frikyrkan, Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Pingst-rörelsen, Svenska Alliansmissionen och Vineyard Norden.


Text: Berno Vidén

– De flesta av jordens invånare kallar sig för troende. Det borde provocera fram en dialog mellan religionerna.  Med de orden inviterar den katolska kyrkans överhuvud i en Vatikanproducerad video till synkretism mellan fyra religioner: buddhism, judendom, islam och kristendom. Därefter träder företrädare för de olika religionerna fram och deklarerar att de var och en tror på sin gud: – Jag tror på Buddha. – Jag tror på Gud. – Jag tror på Jesus Kristus. – Jag tror på Gud, Allah. Påven fortsätter förklara att många söker Gud och hittar honom på olika sätt. Videon visar tydligt hur påven likt en kameleont smälter in bland de olika religionernas gemensamma bön, i kärlekens namn:– Jag tror på kärleken, deklarerar samtliga företrädare.Bibeln däremot proklamerar: – I inget annat namn finns frälsning än i namnet Jesus!

Det finns knappast någon religiös organisation som har åstadkommit så mycket förvillelse och lidande hos mänskligheten som den Romerska katolska kyrkan. Historien är fylld av vittnesbörd över de uppskattningsvis 50 miljoner liv den har på sitt samvete. Ännu fler är lurade och bedragna av dess genomfalska frälsningslära. Försoning med Gud kan aldrig uppnås genom helgontillbedjan, sakrament eller gärningar. Det är en helt obiblisk lära.

I det här numret av Midnattsropet har vi valt att lyfta fram budskap av förkunnare som på sin tid varnade för kyrkoekumenikens framfart bland frikyrkosamfunden i Norden, varningsrop som visat sig vara sanna och träffsäkra. Idag vill man exempelvis inte inom pingströrelsens egna led höra talas om Lewi Pethrus uppfordrande maning, då han år 1925, inför det faktum att frikyrkligheten gjorde närmanden till Rom, från djupet av sitt hjärta utropade: – Den dag vi stryka flagg inför dessa [katolicismens] påtryckningar har pingstväckelsen fått sin dödsdom.
Redan tidigt 70-tal agerade pingströrelsen observatör under Kristna riksmötet i Göteborg, och därefter har hastigheten i utförsbacken accelererat våldsamt. Gemensamma framträdanden med pingstföreträdare och katolske biskopen har gjorts. Under Jesusmanifestationer har katolska företrädare sida vid sida med pingstvänner och karismatiker knäböjt, för att sedan bjuda in sökare till förbön i den närliggande katolska kyrkan. Den katolske biskopen Anders Arborelius och pingstledaren Sten Gunnar Hedin har skrivit en bok tillsammans och publicerat artiklar för att synliggöra enheten mellan rörelserna. Pelle Hörnmark, som gått från att vara ledare för den svenska till den europeiska pingströrelsen, sa under ett besök i Vatikanen tillsammans med en pingstdelegation, att det var ”intressant upptäcka nya nyanser hos trossyskon”.

Vi konstaterar: Lewi Pethrus fick rätt! Och avfallet fortsätter. I vintras stod Filadelfiaförsamlingen i Stockholm värd för ett interreligiöst möte, där företrädare för fyra religioner – judendom, islam, katolicism och protestantism – presenterade en gemensam bekännelse: – Vi tror gemensamt: på en enda Gud, skapare av himmel och jord; att Gud är barmhärtig, nåderik och kärleksfull; att varje människa har samma värde och rättigheter; att Gud kallar oss att älska vår medmänniska och värna allt liv.
Jesus som enda vägen till frälsning är i enhetens namn bortrationaliserad.

Påve Franciskus agerar mycket offensivt i sina strävanden att ena religionerna. Med professionell charmoffensiv söker han samla alla under sina vingar till en ny världsreligion. Han talar i mänsklighetens namn och lyfter fram frågor som har med fred, slaveri och orättvisor att göra. Alla vill vi ha fred, men vägen till Gud går fortfarande endast genom Jesus. Situationen är komplex både ur politisk och religiös synvinkel. Pengarna och jakten på världsherravälde styr. Finns det idag överhuvudtaget någon som greppar över Vatikanens materiella tillgångar spridda över världen?
Påven borde först och främst röja upp inom Vatikanens murar. Vad hände exempelvis med Albino Luciani (Johannes Paulus I) som ville städa upp i Vatikanens smutsiga ekonomi, och som mystiskt dog efter endast trettiotre dagar på påvestolen, en död som fortfarande, inför en undrande värld, mörkas av Vatikanen. I boken I Guds namn som gavs ut 1984, presenterade David A. Yallop en gedigen bevisföring och motiv till varför påven behövde röjas ur vägen. Boken förbjöds i flera katolska länder.

Företrädare för fyra olika religioner i bön, var och en till sin gud.
Jesus som enda vägen till Gud är i enhetens namn bortrationaliserad.

Religionens mörker är förödande och trälbinder hela mänskligheten. I Guds och gudars namn bedras en hel värld. Den makten kan aldrig bekämpas med politiska eller religiösa vapen utan det behövs himmelsk uppenbarelse därtill. Det finns ingen tid som vår där behovet av ett sant, bibliskt ljus är större – Guds genomträngande ord, som avslöjar och uppenbarar. Trots all global upplysning och teknik som gör att vi kan nå information från hela världen med några knapptryck, lever många idag i ett totalt andligt mörker. Inte minst i vårt eget land, som på bara några decennier gått från att vara kristet till att bli ett av världens mest sekulära och kristendomsfientliga länder.

Det finns ett himmelskt ljus som genomlyser och avslöjar mörkrets gärningar, och samtidigt visar på en ny väg. Det ljuset och den vägen är Jesus Kristus. Då vi drabbas av det ljuset avslöjas all falsk religiositet, allt det som ser så bländande och vackert ut, men det som är rent och äkta består. Vad ingen religion eller filosofi lyckats åstadkomma, det gjorde Jesus, en gång för alla, genom att bli en dårskap för världen. Jesus hade möjlighet att med enkla medel frånta djävulen hans domäner. Djävulen visade sig vid ett tillfälle villig att fredsförhandla med Jesus om hela världen, men vägen Jesus skulle gå var inte förhandlingsbar. Då han led svårt i Getsemane bad han till sin Far, att om det är möjligt, låt mig slippa genomgå dessa kval. Men kärleken till människan var den segrande kraften: – ske inte min vilja, utan din… Guds vilja var – och är – att frälsa mänskligheten! Därför gick han hela vägen och dog för var och en utav oss. – Han bar våra synder i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten (1 Pet 2:24).

Den bibliska församlingens väg går i diametralt motsatt riktning än Vatikanens. Guds församling i tiden har heller inga gemensamma nämnare med organisationer som Kyrkornas Världsråd och liknande globala maktblock, som utifrån ekonomisk makt, kvantiteter och majoritetstänkande räknar in sina framgångar. Bibelns väg för församlingen är tydlig: – Det som står högt i människors ögon är avskyvärt inför Gud (Luk 16:15).
Paulus skriver på ett liknande sätt till församlingen i Korint: – Det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa, och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka (1 Kor 1:27).
Jesus gav aldrig uppdraget åt sina lärjungar att bygga kyrkor eller starka, religiösa koncilier eller samfund. Sådana maktvälden smälter in i Babylon, men passar inte in i Guds rike. Andens enhet är något annat än kyrkoekumenik baserad på religiös tradition med prästerskap, kyrkobyggnader, sakramenten o.s.v. Riv kyrkorna och avkraga prästerskapet. Vänd åter till Ordet och den urkristna församlingens ideal, där den naturliga mötesplatsen var hemmet, både för Ordets och bordets gemenskap. Där finns förutsättningar för en sann, biblisk gemenskap: – Hela skaran av dem som kommit till tro var ett hjärta och en själ (Apg 4:32).

Den katolska kyrkan och hennes döttrar har ett mål – församlingen har ett annat. Det ena kallar bibeln för Babylon – det andra heter Det nya Jerusalem. Babylons öde beseglas i Uppenbarelseboken 18:
– Fallet, fallet är det stora Babylon! Det har blivit en boning för onda andar, ett tillhåll för orena andar – – – Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor (v. 2, 4).
Det nya Jerusalem har en helt annan utgångspunkt: – Och jag såg den nya staden, det nya Jerusalem, komma ner från himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man (Upp 21:2).
Babylon hör till den här världen, församlingen hör himmelen och Guds rike till.

Är reformationen över? Uppenbarligen för Lutherska kyrkan och alla medlemssamfund inom Sveriges Kristna råd, men inte för den som valt att stå utanför lägret med Jesus.  Från Midnattsropet:

http://www.midnattsropet.se/2016/10/ar-reformationen-over.html
ÄR DU UTANFÖR LÄGRET MED JESUS?
 SE OCKSÅ:
 http://www.expressen.se/nyheter/ropen-efter-upprattelse-varfor-sviker-du-oss-paven/
LIDANDE!
NamnlösMaria

2 Videos/Jag vill inte gå i kyrkan, jag vill vara utanför lägret med JESUS! Jesus tack för att jag är fri!

I Don’t Want To Go To Church Anymore – by Jack Marti

Jag tycker precis som denne man och som alla andra som vill och vågar vara utanför lägret! Där är Jesus!
Hallelujah! Jag är fri sedan länge!

*

 

 

URGENT MY SHEEP HEAR MY VOICE…NOT A PASTORS

 

Här får du reda på att vi inte följer någon annan än JESUS, översteprästen i NT. Det finns FLER bibelverser i VIDEON!

Därför, heliga bröder, ni som har fått del av en himmelsk kallelse, se på Jesus, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till.
av Gud kallad överstepräst på samma sätt som Melkisedek .
Det var en sådan överstepräst vi behövde, en som är helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare och upphöjd över himlarna.
Här är huvudpunkten i det vi säger: Vi har en sådan överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen
En överstepräst blir insatt för att frambära gåvor och offer, och därför måste också Kristus ha något att bära fram.
Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som skulle komma . Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen,
Vi har en stor överstepräst över Guds hus.

*

Words & music by Jack Marti copyright 2015

Here is a new song I just composed based on some realizations I have come to of late. Whenever man takes over something God has begun, it is inevitably corrupted and made into something far less than He designed. If we could learn to do only what God has asked us to do, then maybe we could fulfill God’s purpose in creating and redeeming us.

I Don’t Want To Go To Church Anymore

I don’t want to go to church anymore.
I don’t want to go to church anymore.
I don’t want to be a spectator sitting in a pew.
I just want to learn to walk with You.

I don’t need another movement to be free
‘Cause I’ve seen it all before and on T.V.
It’s not slick preachers that I crave
No new doctrines to enslave
I just want to be your friend ‘cause You love me.

I don’t think we need to build another church,
You dwell in hearts that are willing to search.
It’s not the numbers in the pews
You live in hearts that You do choose.
No, I don’t think we need to build another church.

I don’t want to go to church anymore.
I don’t want to go to church anymore.
I don’t want to be a spectator sitting in a pew.
I just want to learn to walk with You.

I don’t want to live in shame anymore.
‘Cause t-hat’s not what You created me for.
Since You redeemed me I am saved.
I am Your son. I’m not depraved!
No, I don’t want to live in shame anymore.

I don’t need another man-made system telling me what to do.
Who needs human truth arbitrators telling us what is true?
Jesus is the truth and He wants to commune with me and you!
We are His brothers and sisters and our Father loves us too!

I don’t want to go to church anymore.
I don’t want to go to church anymore.
I don’t want to be a spectator sitting in a pew.
I just want to learn to walk with You. (x3)

NamnlösMaria

Vår tids guldkalvsreligion. Köttets begär /UTANFÖR LÄGRET. /L Jareteg

 

http://bibelfokus.se/guldkalvsreligion  Artikel från Bibelfokus:

 

Att i Bibeln läsa om det judiska folkets historia är något som jag tycker är väldigt intressant. Man upptäcker något nytt varje gång. Särskilt intressant tycker jag det är med deras uttåg ur Egypten, ”dopet” i Röda havet, den av Herren ledda 40-åriga ökenvandringen med alla strapatser samt intåget i Kanans land. Allt detta är en fantastisk bild av hur livet gestaltar sig för en kristen människa. I denna text vill jag stanna upp vid händelsen då Mose var på Sinai berg och folket gjorde sig en sig en gud/en bildstod i form av en kalv av guld.

Guds röst tystnade
Mose var det judiska folkets suveräne ledare som talade med Gud så som en man talar med en annan man. Det Gud befallde/svarade, det förkunnade Mose för folket. Direkt efter vandringen genom Röda havet förelade Gud folket lag och rätt, och sa genom Mose att:

”Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör det som är rätt i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, skall jag inte lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.”
(2 Mos 15:26)

Något senare sa också Gud följande genom Mose till folket:

”Ni har själva sett att jag har talat till er från himlen. Ni skall inte göra er gudar att ha vid sidan av mig. Gudar av silver eller guld skall ni inte göra åt er.”
(2 Mos 20:22-23)

Men redan vid denna tidpunkt började folket klaga (knota) mot både Mose, Aron och Gud och jämra sig över att de inte hade samma tillgång till vatten och mat som de hade haft i Egypten. De längtade med andra ord tillbaka dit och började redan tycka att uttåget hade varit ett onödigt påhitt, och detta var då en kort tid efter uttåget.

”Och hela Israels menighet knotade mot Mose och Aron i öknen och sade till dem: ’Om vi ändå hade fått dö för HERRENS hand i Egypten, där vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med mat att äta! Men ni har fört oss hit ut i öknen för att låta hela denna skara dö av hunger.’ ”
(2 Mos 16:2-3)

Strax därpå kallade Gud upp Mose på Sinai berg där Mose sedan blev kvar i 40 hela dygn. Jag tror det fanns mer än en avsikt från Guds sida med att plocka undan Mose på detta sätt. En var så klart att han skulle ge Mose de två stentavlorna med förbundsorden (buden) skrivna på dessa. Men jag tror en annan avsikt var att pröva folket som blev kvar nedanför berget, alltså att pröva deras trohet mot Gud. I och med att Mose försvann, så tystnade ju Guds röst för folket. De kunde inte längre uppleva Guds närhet genom Mose närvaro. De kunde inte längre få någon vägledning utöver de stadgar de redan hade fått. Mose sa också till folket:

”Gud har kommit för att sätta er på prov och för att ni skall frukta honom, så att ni inte syndar.”
(2 Mos 20:20)

Guldkalven
Men hur gick det? Läs gärna hela kapitel 32 i 2:a Moseboken, för det handlar om guldkalven och det är väldigt intressant – och viktigt. Där ser du att folket saknade tålamod att invänta Mose och därför inte kunde hålla sig till vad Herren hade befallt dem. De bad då Mose bror Aron att han skulle göra en gud åt dem av guld som sedan skulle leda dem vidare. Aron gjorde då en kalvfigur av guld, och folket sa:

”Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land.”
(2 Mos 32:4)

Aron kallade sedan folket till en Herrens högtid:

” ’I morgon är det en HERRENS högtid.’ Nästa dag steg de upp tidigt och offrade brännoffer och bar fram gemenskapsoffer. Folket slog sig ner för äta och dricka, och sedan steg de upp för att förlusta sig.”
(2 Mos 32:5-6)

Här skall man observera att folket gjorde sig en gud av guld (en avgud) som de kallade för ”din gud som har fört dig upp ur Egyptens land” och att de anordnade en ”Herrens högtid”. Det här var på sätt och vis något som skulle föreställa dyrkan av Herren Gud, men som ändå var emot vad Herren Gud tidigare hade befallt dem. De ville ha något konkret att tillbe, något synligt! Det var en slags kopia på det äkta, men det var ändå helt fel och långt ifrån det äkta. I denna människoskapade nya ”tro” kunde folket släppa loss; de åt och drack, dansade och sjöng – säkerligen på något väldigt opassande sätt, för folket hade nämligen blivit ”lössläppt”. Mose sa följande när han kom ner från berget:

” ’Det är inte ljudet av segerrop, ej heller ljudet av klagan efter nederlag. Ljudet av sång är vad jag hör’. När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen, blev han så upprörd att han kastade ifrån sig tavlorna och slog sönder dem nedanför berget.”
(2 Mos 32:18-19)

”Mose såg att folket var lössläppt eftersom Aron hade släppt greppet om dem”
(2 Mos 32:25)

Vi ser också att Aron blev skraj inför gudsmannen Mose och inte vågade säga rakt ut att han hade gått med på att göra guldkalven och kalla folket till ett ”praise-party”. Aron sa:

”De sade till mig: Gör oss en gud som kan gå framför oss, för vi vet inte vad som har hänt med den där Mose som förde oss upp ur Egyptens land. Då sade jag till dem: Den som har guld skall ta av sig det. Och de gav det åt mig. Jag kastade det i elden, och ut kom denna kalv.”
(2 Mos 32:23-24)

Likheter med vår tid
Är man någorlunda bibelkunnig ser man att vår tids kristenhet i mycket har lämnat lydnaden till Guds ord. Vi har dessutom ”knotat” mot både det ena och andra. Jag tror därför att Gud ”kallat upp Mose på berget”, dvs valt att vara tyst under en lång period. Många personer far ändå runt och pladdrar på om vad Gud skulle ha talat till dem, och många kringresande ”andliga experter” profeterar välgång och väckelse i Herrens namn – vanligen mot en god ersättning (ofta kallat ”kärleksoffer” för att vara skattefritt). De flesta kristna orkar dock inte ”bli kvar i Jerusalem” (Apg 1:4) och troget invänta kraften och tilltalet från Herren. Man kastar sig istället in i den ”eld” som erbjuds, och ut kommer en tro som glöder, och som man kan förlusta sig utifrån. Man kan då sjunga, dansa och ha praise-partyn gång på gång – trots att den tro man skapat egentligen är något annat än en bibelförankrad tro.

Jag ser alltså slående likheter mellan Bibelns berättelse om guldkalven och dagens kristenhet. Man kastar in den torra tro man har (motsvarar folkets guld) in i en eld av nya kittlande läror (motsvarande den eld folket hade gjort upp), och ut kommer en glimmande ”framgångstro” (motsvarande guldkalven) runt vilken man kan hålla fest och med vilkens hjälp man kan rusa vidare utan att behöva invänta Herrens ledning (motsvarande Mose på berget).

Den estradkristendom (eller nöjeskristendom) som idag blivit något av en standard för vad kristen tro nu ser ut att vara, den är – enligt vad jag får ut av Bibeln – just en ”guldkalvsreligion” som är skapad utifrån olydnad, trolöshet, dåligt tålamod, lösaktighet och köttets begär. När jag läser om de första kristna i Bibeln och sedan ser mig runt i kristenheten idag, så ser jag inte längre några större likheter – och det är djupt tragiskt och mycket allvarligt för vårt land!

Vad blev Herrens reaktion på guldkalven? Jo, han sa detta:

”Men när dagen för min straffdom kommer skall jag straffa dem för deras synd.”
(2 Mos 32:34)

Mose mottagande av stentavlorna på Sinai berg blev samtidigt en förebild för pingstdagen då de första kristna fick ta emot dopet i den Helige Ande och på så sätt fick Guds bud skrivna i sina hjärtan istället för på sten (eller papper). Den pingsten erbjuds sant troende kristna än idag. Men när Mose kom ner från berget och fick se det lössläppta folket och guldkalven så slog han i vrede sönder de två stentavlorna (2 Mos 32:19). Fundera över om detta möjligen är en bild för att Gud kommer att ”slå sönder” (dvs hålla tillbaka) den äkta pingsten/Anden för dem som är med i dansen runt vår tids ”guldkalvsreligion” – med andra ord ”Det stora avfallet” (jämför med 2 Tess 2:1-12).

På grund av guldkalven fick alltså inte folket ta emot Guds handskrift på stentavlorna så som det först var tänkt. I vår kristna ”guldkalvsepok” håller troligen Gud tillbaka sin ”handskrift” som är avsedd för våra hjärtan. Det öppnar vägen för en uppsjö av falska upplevelser av andlig karaktär, vilka blir till prövningar för alla kristna, prövningar av vad vi älskar mest.

Utanför lägret
Som en avslutning vill jag påminna om var Uppenbarelsetältet stod, alltså det tält där Gud talade till folket genom Mose. Detta tält stod utanför lägret:

”Mose tog tältet och slog upp det utanför lägret, långt ifrån lägret. Han kallade det uppenbarelsetältet. Var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till uppenbarelsetältet utanför lägret.”
(2 Mos 33:7)

Uppenbarelsetältet stod alltså borta från händelsernas centrum, borta från fester, dans och sång. Jesus led också döden på korset ”utanför lägret”. Det kristna livet är inte tänkt att vara en ständig dans på rosor, det handlar faktiskt främst om att ”dö bort” från vårt stora EGO (motsvarande hur alla de i Guds folk som stod emot Gud dog under ökenvandringen). Hebreerbrevet uppmanar oss därför:

”Låt oss därför gå ut till honom utanför lägret och bära hans smälek.”
(Heb 13:13)

Och Jesus sa själv:

”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.”
(Luk 9:23)

Jag tror dessa bibelverser kan ge oss en vink om att vi inte skall söka Herrens tilltal från ”guldkalvsprofeter” på scener, estrader, kampanjer, manifestationer, konferenser, etc. Sök istället Herren ”utanför lägret”, hemma i din kammare i enkel bön och bibelläsning. Sök Herren tillsammans med kristna syskon som också i all enkelhet vill lära känna Gud bättre, kanske i en enkel hemgrupp. Då tror jag Herren skall tala till dig genom Bibeln, bönen och kanske även på andra sätt.

Köttets gudstjänst
Nu får du inte tro att jag är någon slags surpöl som är emot all sång och dans och att man har kul ibland. Guds folk sjöng och var glada när Gud hade räddat dem genom Röda havet samtidigt som faraos soldater gick under där. Men vid tiden för guldkalven var sången, musiken och dansen något helt annat. Det är ju så, att Gud inte uppskattar alla former av möten, sång och dans etc, även om man kallat till en ”Herrens högtid”. Har man inte rätt förhållande till Gud, sig själv, medmänniskor och hans Ord, så innebär alla former av gudstjänster, lovsång, musik, etc styggelser inför Gud:

”Jag hatar era fester, jag föraktar dem, jag tål inte era högtider. Ty om ni än offrar åt mig både brännoffer och matoffer, finner jag ingen glädje i dem, era gemenskapsoffer av gödda kalvar vill jag inte se. Tag bort ifrån mig dina sångers buller! Ditt strängaspel vill jag inte höra. Låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en ständigt rinnande ström.”
(Amos 5:21-24)

Tyvärr är det nog så, att många kyrkors scener och estrader idag har blivit en tillväxtplats för ”köttets” begär efter att bli sedd, omtyckt, upphöjd och beundrad. Det märks inte minst på hur vanligt det blivit med applåder i våra församlingar – något som ”köttets natur” i oss älskar. Det här är helt okey i en ”guldkalvsreligion”, men det är inte förenligt med den tro som har korset som sin symbol.

/Lennart

*

Tack  Lennart för dessa kloka ord. /Maria