Foto Maria

*

“Vad jag säger eder i mörkret, det skolen I säga i ljuset.” Matt 10: 27.

VÅR Herre leder oss in i mörkret för att där få tala till oss. Han för oss in i det skumma hus, där döden gästat, eller genom kroppslig svaghet in i den dystra ensligheten, fjärran från det brusande livet därute, eller  stänger Han in oss i mörkret genom någon nedbrytande sorg eller missräkning. Sedan delger Han oss sina stora, underbara hemligheter. Ögat, som bländats av glansen från världen, öppnas för himmelska stjärnbilder, och örat lär sig uppfånga ljudet av den röst, som ofta drunknat i jordlivets brus.

Sådana uppenbarelser medföra alltid ansvar: “Vad jag säger eder i mörkret, det skolen I säga i ljuset, och vad I hören viskas i edert öra, det skolen I predika på taken.”

Vi äro icke tagna avsides för att alltid stanna i mörkret eller i den ensliga kammaren. Den tid kommer, då vi kallas att intaga vår plats mitt i livets kamp för att där förkunna, vad vi lärt oss.

Detta giver mening åt det lidande, som understundom förefaller så meningslöst. “Jag är till ingen nytta! Vilken insats gör jag för att världen genom mig skall bli bättre? Varför skall min själs dyrbara nardus på detta sätt förspillas?”

Så klagar den lidande själen. Men Gud har en mening med allt. Han lockar sina barn till en högre plats för att leda dem in i en djupare gemenskap med sig. Där vill Han tala ansikte mot ansikte med dem. Sedan få de bära fram budskapet till skaran vid bergets fot.

Voro de fyrtio dagar, som Mose tillbragte på berget till ingen nytta? Var Elia förgäves på Karmel? Eller voro de år Paulus vistades i Arabien en förlorad tid?

Det finns ingen genväg in i trons liv, som är grundbetingelsen för ett liv i helighet och seger. Tider av stilla begrundan och gemenskap med Gud äro av nöden. Själen behöver uppe på berget umgås med Gud, hon måste vila ut i den lugna dalen i skuggan av den väldiga klippan eller dröja under stjärnorna, då nattens mörker brett sin slöja över materiens värld och tystnaden trätt i stället för larmet därute bland människorna. Här öppnas nya vidder, oändliga och eviga, och att få skåda dem är för själen lika viktigt som födan är för kroppen.

Sålunda kan själen beständigt äga medvetandet om Guds närvaro och säga med psalmisten: “Du är nära, o Gud.” F. B. Meyer.

“Det finns hjärtan, som liksom aftonens gullviva utveckla sin skönhet härligast, då livets skuggor falla.”

*
*

Underbara ord, tycker jag. Jag befinner ofta mig i kammaren, i nöden, i trångmål, i mörkret, i öknen och har så gjort i många år, men å andra sidan, hade jag inte varit där hade jag inte kunnat göra det jag trots allt gör….Att bli förd ut i ljuset, i ljuset av JESU sanning/frälsningen och räddningen, och också bli tagen åt sidan för att växa..kanske i ensamhet. Utanför lägret.

“Mörkret” är här de svårigheter vi möter i livet och det mörker vår själ kan vara i då vi sörjer oss själva eller något annat som skett i våra liv eller som håller på att ske vilka göra oss missmodiga och ledsna. Därför har jag tagit med denna betraktelse för att visa hur man kan lida men komma loss, då Gud vill det! En sak som en troende kan lida för är naturligtvis att få nå människor, att lida över otillräckligheten och längtan över att nå andra med evangelium. Att veta om människors otro och vilja sprida Guds ord. Det är ju Jesu order till oss att göra.

Gud sade ju inte att det är en dans på rosor att vara frälst och att vara ett Guds barn. …eller sade han det? Nej. Det är bara att kämpa på och vila i hans famn, lära oss tålamod och att lyssna, vänta  och vänta, för en dag skall dagen komma då vi vet varför, och får svar på det ordet VARFÖR?  Därför..säger Herren.