“Han skall göra det.” Ps 37: 5.
I SIN översättning av versen: “Befall din väg åt Herren och förtrösta på honom; han ska göra det.” återger Young den på följande sätt: “Vältra din väg på Jehova, förtrösta på honom, och Han gör det.” Vår uppmärksamhet fästes här vid Guds sätt att omedelbart skrida till verket, då vi på allvar uti Hans händer anbefalla eller “vältra” på Honom varje börda, vad namn den än må bära — en sorg, en svårighet, ett fysiskt behov eller oron över någon närståendes frälsning.
”Han gör det.” När? Nu. Vi äro sorgligt benägna för att förgäta, att Han tar emot den förtröstan vi satt till Honom för att genast taga itu med bönesvaret. Det tillkommer då oss att tacka Honom, därför att Han verkar just nu. — Vår ställning av förbidan gör det möjligt för den helige Ande att utföra vår sak med avseende på just den börda vi “vältrat” på Honom. Den är nu utom räckhåll för oss. Vi försöka ej bära den längre. “Han gör det.” Må detta hjälpa oss att icke mera taga den i egna händer. Vilken lättnad skall det icke skänka oss, då Han löser svårigheten. — Men någon kanske säger: “Jag märker ingen förändring.” Bry dig icke därom. “Han gör det”, om du bara “vältrat” din börda på Honom och nu förtröstansfullt ser upp i Hans ansikte. Din tro kan bliva satt på prov, dock, ordet står fast; “Han gör det.” — V. H. F.
“Jag ropar till Gud, den Högste, till Gud, som fullbordar sitt verk för mig.” Ps 57: 3.
Den sköna gamla översättningen lyder: “Han fullbordar det verk jag håller i mina händer.” Är detta levande för ditt hjärta?
Just vad du har i dina händer, ditt arbete, den sak du har svårt att utföra eller den som överstigit dina krafter — du får bedja Honom göra det “för dig” och sedan stilla vila, viss om att så skall ske dig. — Havergal
Gud står fast vid sitt förbund. Vad Han tagit sig för, det skall Han också fullborda. Hans barmhärtighet under gångna dagar är en borgen för dagar, som komma och styrker oss att i fortsättningen ropa till Honom. — C. H. Spurgeon.
__________________
Den smärta, som till jorden trycker neder,
den sorg, för vilken ingen tycks ha tröst,
den själen blott för himlen mer bereder
och bringar närmare till Jesu bröst.
Var stilla, själ! Att lida är att leva,
du sår för evigheten ut ett frö.
Var nöjd med Herrens vilja; eftersträva
blott himlens fröjder, vilka aldrig dö.
De tårar osedda till jorden falla,
de läggas i Hans lägel en och en;
och där förvandlas de till pärlor alla
och gnistra i ett överjordiskt sken.
Var sorg vi bära här med Jesu sinne
och som sin rot har sänkt uti Hans grav,
den skall i himlen vara blott ett minne
utav det skönaste, som jorden gav.
L. H
