Tag Archive | maranata

För dig som törstar..

FÖR DIG SOM TÖRSTAR – DET FINNS EN KÄLLA!

Text: Märta Berg Strömmare /Midnattsropet

Jag vet att det finns många människor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap.

Jag kan inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har.

Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen.

När jag just i de här dagarna reser längs vägarna med buss och tåg, lägger jag märke till en förödande brist på vatten. Jag ser en natur som kvider, som ropar i förskräckelse. En skog som mitt i sommaren förlorar sin spänst och fäller sina löv, som böjer sig mot marken och tycks ge upp.
Jag hör inte djuren i skogen, men jag vet att de söker efter vatten och att de söker för sitt livs skull. Rapporter om detta som jag talar om nu, når oss genom media. Det är inte jag som hittat på det. Det finns forskare som ser spår av denna törst, denna förfärliga vattenbrist som just nu drabbar vår del av världen. Trots detta har vi fortfarande vatten i våra kranar, rent dricksvatten och vi kan unna oss att duscha, ja vi kan till och med unna oss att slösa med vatten. Men sanningen är ändå den att det finns en brist som gör att naturen kvider.
Nu vill jag vända mig till dig som törstar. För jag har kommit att, på nytt igen, läsa ett sammanhang i min Bibel, som handlar om vatten. Men då är det inte längre fråga om det här lekamliga vattnet som vi nog så innerligt borde be Gud om, eftersom det gäller vår natur och som handlar om vår föda framöver.
Efter att ha nämnt det, ska jag gå in på bibeltexten i Hesekiel boks 47:e kapitel. Hesekiel säger i den första versen:
”Sedan förde han mig tillbaka.”

Det är ordet ”tillbaka” som tagit tag i mig. Ordet ”därefter” signalerar att det är någonting som hänt tidigare, men att någonting sker nu och är fortlöpande. Profeten Hesekiel hade gjort en erfarenhet. Vi finner den i Hesekielbokens 40:e kapitel. Där heter det ”… på just den dagen”. Mycket bestämt. Det var inget flum. Det var inget kanske, inget si eller så, eller lite sisådär, utan mycket distinkt säger han ”på just den dagen”.
Vad var det som hände på just den dagen? Då ”… kom Herrens hand över mig”.
Just när jag skriver detta är det konferens och är det någonting jag önskar, så är det att Herrens hand ska komma. Över oss som samlats till konferens, men också över dig som nu läser detta. För du förstår, när Herrens hand kommer, då sker det någonting. Något som inte kan hända annars. Då sker det under.
Vad var det som hände med profeten Hesekiel? Jo, Herrens hand kom över honom och han blev bortförd. Inte till fångenskap. Hela hans folk var i fångenskap, men han blev bortförd till ett ställe där han plötsligt kunde se någonting mer än vad han vanligen såg. Nämligen något som Gud skulle göra. Texten låter oss veta att det han såg liknade en stad. Och där möter han en man. ”Se, där stod en man.” Den mannen hade en mätstång i sin hand. När jag läser det, så funderar jag lite på den mätstången, för det står att den inte var som andra mätstänger. Det står att den var längre än en vanlig aln, som de andra gängse mätstängerna var. Men här står att denna var en handsbredd längre.

När jag läste det så började det sjunga inom mig: ”Se, han räcker ut sin hand.” Du har lärt dig förstå och erfara att den mätstång, som människor har mätt dig med, både bak- och framlänges, och upp och ner, där har det visat sig att du inte håller måttet. Den mätstången, drabbas vi alla av. Och den får bli vår ledstjärna, den får bli en plåga för oss var och en. Vi räcker inte till.
Nu vill jag säga dig att det finns någon, en man med en mätstång av ett annat slag. En mätstång som är en handsbredd längre. Det är Guds nåd. Här får du bilden på Guds nåd. När ingenting av det människor kan mäta upp räcker, för att göra oss rättfärdiga inför Gud, då får vi förlita oss på det som han har gjort, den här mannen med den annorlunda mätstången. Med ett annorlunda räknesätt, ett annorlunda tänkesätt, där nåden väger mera och når längre än allt annat. Det finns ett blod, det finns ett kors.
Men lägg märke till vad som står det i det 47:e kapitlet:
”Sedan förde han mig tillbaka till husets ingång, och där fick jag se vatten rinna fram.”

Maranatafolket – det är framtidsfolket. Det vill jag påstå. Man skyller oss ofta för att vara bakåtsträvande och gammalmodiga, alla möjliga sådana konstigheter får vi klistrade som etiketter på oss. Men maranatafolket, det är folket som hälsar framtiden med detta enorma rop: Herren kommer! Det är ju framtiden. Herren kommer!
Men ibland kan det bli så fokuserat på framtiden, att vi glömmer den här viktiga erfarenheten som Hesekiel fick göra, att föras tillbaka till husets ingång. Att föras tillbaka dit där källan väller fram.
Allt det, som profeten hade upplevt mellan Hesekielbokens kapitel 40 och 47, var ju helt enorma saker. Han hade tydligen både sett och förstått. Men det fanns en punkt där den Helige Ande fann det nödvändigt att föra honom tillbaka till husets ingång, för att han skulle uppleva någonting som han ännu inte hade förstått, nämligen att det var där källan vällde fram.
Vi har så bråttom och vi skyndar oss, vi har så mycket vi ska uppleva och så mycket vi ska göra för Gud. Så mycket som vi ska hinna med innan timmarna flyr ifrån oss. Men profeten förs tillbaka till husets ingång. Någonstans måste man gå in, eller hur? Och där i porten, där står han, mannen med mätstången. När vi börjar om, kommer Guds nåd oss till mötes. Och då ser vi: Här finns det vatten! Här väller källan fram! Här finns någonting att uppleva som inte finns någon annanstans.
Jag tänker på Johannesevangeliets 4:e kapitel och källan som där börjar välla fram. Där fanns en grävd brunn. Det fanns definitivt en grävd brunn, som räckte för alla som behövde hämta vatten till sitt hushåll och sitt bohag. Men ser du, det fanns en människa som hade behov av ett annat vatten. Källan som väller ut från helgedomen, från Guds eget hjärta. Det är ingen grävd brunn. Den är inte konstruerad av människohänder. När kvinnan sitter där och möter Jesus så säger hon: ”Du har ju inte ens en skopa! Vad ska du hämta upp vattnet med? Du har ju ingenting att hämta upp vattnet med.” Och det är människors fatala misstag, att se på just de yttre möjligheterna. Eller omöjligheterna. ”Du har ju inte ens en skopa!” Men detta vatten säger Jesus, det ska bli en källa i dig.
Husets ingång, vet du vad det är? Det är att möta Jesus. Det är att möta mannen som står där, möta honom med den annorlunda mätstången. Han som räcker ut sin hand och som når dig var du än är. Hur djupt du än sjunkit. Han är full av nåd och sanning. Det kan få bli din erfarenhet idag.

Vad har du för historia bakom dig? Jag har ingen aning. Jag har inte det minsta begrepp om vad du har gått igenom i livet. Jag vet inte om du har befunnit dig i åratals fångenskap, det som var Israels erfarenhet vid det här tillfället, i Hesekiels tid. Jag vet inte vad för slag din fångenskap består utav, men jag vet att det finns många människor som faktiskt lever i fångenskap. Det är sjukdom, depressioner, ångest eller ensamhet. Jag skulle kunna räkna upp många sådana allmängiltiga ting som utgör människors fängelse. Den allra värsta fångenskapen, och som kanske har renderat till de här andra, det är ju synden. Du kanske sitter fast i syndens fångenskap. Det kanske har varat i många år, eller du har börjat precis nu att ge en liten del av ditt liv till synden. Oavsett så kan jag inte hjälpa dig. Oavsett om du har alla de här plågorna, så kan jag inte hjälpa dig. För jag har bara den här mätstången som vi människor har.
Men jag känner en som har en annorlunda mätstång, som räcker ut den här extra alnen, om du förstår bilden, som räcker ut sin hand till befrielse. Han kan göra det nu, just den här dagen. Nu är det du som skulle kunna liksom Hesekiel säga: ”Just den dagen kom Guds hand över mig.”

Detta vatten säger Skriften, det ska bli en källa i dig, men det ska också bli ett friskt flöde ända ut i folkhavet. Men lägg märke till vad som ska hända med gölar och dammar! De ska inte bli sunda. För när man försöker bygga in Guds flöde, då hamnar man i en situation där det blir osunt. En del ska tjäna till saltberedning, heter det. Ja det går att salta ner precis vad som helst tillsammans, det gör det. Men detta vatten, det söker sig fram ända ut till folkhavet och det tar herraväldet över var och en som följer mannen med mätstången. Det är också något som är viktigt. Det handlar om efterföljelse. Ingen härlighet som man kan ägna sig åt på fritiden, det ska du ha klart för dig. Det handlar om efterföljelse.
Vad sker med den här kvinnan vid Sykars brunn? Hon kan nog inte fortsätta att försöka få tag i eget vatten eller jaga ifatt något eget godkännande, utan hon rusar ut med budet om den mannen som hon har mött. Det handlar om efterföljelse.
Om inte den här konferensen som vi samlats till, får konkreta konsekvenser av efterföljelse, då har vi varit här alldeles i onödan. Men nu ska du börja och gå vägen tillbaka. Guds hand ska komma över dig, och du ska få uppleva att det finns en källa som väller fram, som släcker törsten, som utplånar ditt begär och som gör dig sund. Alltigenom frisk och sund.
Jag har hälsat ifrån Honom, mannen med mätstången. Jag har framfört hans budskap till dig. Se Han räcker ut sin hand! Nu handlar det om att du går honom till mötes, ger honom rätten i ditt liv och över ditt liv. För ser du, min vän, tiden som du har till förfogande, den är kort. Den är mycket kort. Men just den här dagen kan det ske under i ditt liv. / Märta B Strömmare

Tacksamhet.

Maranata- ett anskri med konsekvenser /JESUS

aug21

Maranata – ett anskri med konsekvenser

Ledare av Berno Vidén

https://midnattsropet.se/redaktionellt/maranata-ett-anskri-med-konsekvenser/

Kom, Herre Jesus! Det ropet ger uttryck för en längtan och ett hopp som endast finns i namnet Jesus. Kristna i alla tider har levt i hoppet att Jesus ska komma tillbaka. Hoppet har gjort de troende till segervinnare i många skilda slag av strider. Jesus själv uppmanade sina lärjungar att leva med det korta perspektivet, att ta varje tillfälle i akt att sprida evangelium om Guds rike, ty tiden är kort. Det handlar om att lyfta blicken från det jordiska och världsliga och låta sig uppfyllas av himmelens realiteter. Faktum är att om vi sagt ja till Jesus så är vi bokstavligen medborgare i himmelen och hela vårt liv är inriktat på just det som har med Jesu tillkommelse och de eviga tingen att göra.

Paulus skriver i sitt andra brev till Timoteus om den segerkrans som väntar honom. Han ser tillbaka på sitt eget liv och konstaterar att han kämpat den goda kampen, fullbordat sitt lopp och bevarat tron. Sedan avslutar han satsen med att ge uttryck för den hemlighet som under alla omständigheter burit honom och som gett klarsyn och andlig skärpa; att älska Jesu tillkommelse. Paulus inkluderar alla som älskar Jesu tillkommelse i löftet. Lägg märke till att han inte skriver i teologiska former om vem som har rätt syn på när och hur Jesus ska komma, utan det handlar om den kärlekens eld som brinner i hjärtat.

Om vi tänker på Paulus och hans framgång med världsliga ögon så ser hans liv ut som ett enda stort misslyckande. Han som var en framträdande och respekterad ledare bland sitt folk sitter nu ensam och övergiven i fängsligt förvar i det Romerska imperiets huvudstad och väntar på att avrättas. Enligt Paulus själv hade han kämpat, fullbordat och vunnit, men vad är det han har att peka på som gör att han mitt i lidandet kan vara så segerviss?

Framgång för Paulus handlade inte om politiskt inflytande eller acceptans i samhället. Inte heller om ekonomisk vinning. Han hade sett hur medarbetare fått smak på “denna världens goda” och av den orsaken övergett kampen för evangelium, syskon som under vägen låtit sig uppfyllas av kärlek till den här världen och därmed sänkt blicken.

Det kan finnas många orsaker och omständigheter som påverkar våra vägval, men tänk vad viktigt det är att aldrig förlora hoppet. Under lidande och motgång finns det en kraft som bär. Paulus skrev till församlingen i Korint om motgångar, om vad som gör att vi kan förlora blicken från det ljus som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, men framför allt om varför vi aldrig bör ge upp:

Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften ska vara Guds och inte komma från oss. Vi är ständigt trängda men inte instängda, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv ska bli synligt i vår kropp. Vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp. – – – Därför ger vi inte upp. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Vår nöd, som är kortvarig och väger lätt, bereder åt oss en väldig och överväldigande härlighet som väger tungt och varar för evigt. Vi riktar inte blicken mot det synliga, utan mot det osynliga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt” (2 Kor 4:7-11,16-18).

Maranataväckelsen bröt fram i Sverige under sextiotalet och orsakade mycket oro främst bland kyrkorna. Det traditionella och stela mötesmönstret som också hade tagit över och format pingströrelsen var hotat, och många krafter sattes i rörelse i försök att stävja väckelsen. Spänningen var stor och pingstvänner som gärna ville besöka maranatamöten förbjöds av sina egna församlingar att gå dit, under hot om att uteslutas. Pingstpredikanter och evangelister som lät sig annonseras hos Maranata bannlystes och fick inte tala i någon pingstförsamling förrän offentlig avbön gjorts. Det var förenat med konsekvenser att närma sig Maranata.

Själv har jag endast diffusa barndomsminnen från sextiotalet. Mitt mer påtagliga möte med Maranata skedde år 1971 under ett besök hos församlingens första storfamilj i Johannelund, Stockholm, en gemenskap som sedermera kom att forma min egen framtid. Flera av de förkunnare som varit tongivande under sextiotalet hade då valt andra vägar och var nu borta. Enligt Donald Bergagård var just storfamiljstanken utifrån det gemenskapsideal vi kan läsa om i Apostlagärningarna 2, en av orsakerna till att evangelister lämnade rörelsen. Så här skriver han i sin självbiografi Så här var det (2017): ”Sedan Maranataförsamlingen i Stockholm började med storfamiljer var de flesta vittnen utanför. Om inte, så var det just därför de sista lämnade.”

Något som är viktigt att påminna om är att Maranataförsamlingen i Sverige aldrig har byggt någon kyrka, av den enkla anledningen att Gud inte bor i hus gjorda av människohänder. Den bibliska modellen för gemenskap och gudstjänstliv är att man varje dag samlas i hemmen. Det är viktigt att bevara enkelheten också i gudstjänstlivet, befriat från yttre detaljer som vigda kyrkorum, utsmyckade med kors eller andra religiösa attiraljer. Maranata är ett väckelserop som vittnar om att Jesus kommer och det vare sig kan eller bör byggas in i något projekt.

I sin bok Fruktad frihet (1970) skrev Arne Imsen om faran av att sätta etikett på väckelsen och kalla den Maranata:”Personligen var jag en aning betänksam mot förslaget att etikettera församlingen med ett namn fattat såsom denna midnattsväckelses speciella fältrop. Jag var ängslig för att detta nytestamentliga bönerop skulle dras ner till en partifana.” Imsen påminde under åren om faran att Maranata skulle bli en samfundsfana eller ett namn att pryda en möteslokal med, när det i själva verket är ett väckelserop; en eldskrift i våra hjärtan.

Mot slutet av sitt liv publicerade Imsen en serie artiklar som han själv titulerade: Maranata – mitt öde. Samtliga artiklar finns tillgängliga i Midnattsropet och de vittnar om att bevaras i hoppet men också vilka konsekvenser det för med sig att bära maranataropet i sitt hjärta. Imsen följde noggrant utvecklingen inom pingströrelsen, där han själv i sin ungdom var mycket aktiv. Han led och våndades över utvecklingen som fört väckelsen tillbaka till att bli ett samfund bland andra. En beskrivning av skeendet formulerade han så här: “Det första som märktes var politiseringen av församlingarna, det andra var kommersialiseringen, det tredje förkyrkligandet; närmandet till de etablerade kyrkorna, likbildningen.”

“Våra lampor slocknar!” ropade halva skaran vid midnattstidens väckelse. Brudgummen var i antågande och endast fem av tio var redo. Låt aldrig elden slockna i ditt liv. Se till att leva nära Jesus och uppfyllas av hans kärlek.

Jesus kommer snart, vilket är vår sargade och jagade världs enda hopp. Den dag han sätter sina fötter på Oljeberget kommer han för att regera som Kung över hela världen. Han ska skilja fåren från getterna och döma var och en i en rättfärdig dom som världen aldrig tidigare skådat. Men innan dess kommer han för att hämta hem sin församling, alla de som bär maranataropet i sina hjärtan – Kom, Herre Jesus!

Maria: Jag hoppas att du/ni gillade denna artikel och att den väckte dig på olika sätt. JESUS skall ju komma tillbaka och det är viktigt att vi verkligen ber och ser till att vi är på alerten att sprida hans ord och hans vilja för människors liv.

1 Pet 4:19

Därför ska de som får lida efter Guds vilja anförtro sina själar åt sin trofaste Skapare och göra det som är gott.

Heb 10:36	Ni behöver uthållighet för att göra Guds vilja och få vad han har lovat.
1 Pet 2:15	Det är Guds vilja att ni genom att göra gott ska tysta munnen på oförståndiga och okunniga människor.

Jesu återkomst: Efter vedermödan, den vi är i nu. Matteus evangelium kap 24.

/Maria

Vittnesbörd.

okt27

Vittnesbörd av Linda Boman

Jag gick och sjöng på en sång hemma, det är en barnsång som lyder så här:
En väg leder till livet,
den vägen kallas smal.
En väg leder till mörkret,
den vägen kallas bred.
Frågan är nu bara, vart går din väg?
Vandrar du på vägen
som till himmelen bär?
Jesus är den vägen som leder hem.
Vandra i tro på den.

Det finns bara två vägar att gå. Man tänker på släkt och vänner och att det inte finns någon mellanväg. Antingen vandrar vi på den breda vägen eller på den smala vägen som leder till himlen. Jag tänker också på alla religioner som finns; bara i Indien finns det miljontals olika gudar som förvillar människorna.
Gud välsigne dig att börja vandra på den smala vägen som är Jesus. Ta emot honom i ditt liv. Det är det enda som håller, här och i evigheten.

En väg leder till livet!

– Jag vill stråla som Stefanus!

Vittnesbörd av Asta Olausson

Jag har under en tid tänkt på det som handlar om att få komma tillbaka till den första kärleken; till den kärlek som man upplevde
när man var nyfrälst. Jag kommer ifrån ganska jobbiga förhållanden, men fick möta Jesus till frälsning och blev befriad. Då tänkte jag att det finns ingenting som kan skilja mig från gemenskapen med Jesus Kristus och från hoppet att få komma hem till himmelen en dag. Men så lätt det kan bli rutin och jargong när man vittnar för människor. Man talar om att Jesus lever, att man har blivit frälst, att man tagit emot Jesus, att Jesus finns i himmelen. Det är en objektiv sanning som folk kan tro på eller inte. Jag kan säga att jag tror att Jesus lever, att han sitter på Faderns högra sida i himmelen, och sedan är det upp till den som lyssnar att förkasta eller tro på det.

Men då har jag tänkt på Stefanus. Det står i bibeln att när han vittnade, fäste alla som satt i Stora rådet sina ögon på honom och såg att hans ansikte var såsom en ängels. Stefanus såg Jesus sitta på Faderns högra sida, och människorna såg hur hans ansikte strålade. Han såg upp emot himmelen fylld av den Helige Ande, och han sa ”jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Hans högra sida”. Till församlingen i Efesus skrevs det att: ”Jag har det emot dig, du har övergett din första kärlek”, och ”gör på nytt de gärningar du gjorde den första tiden”.

Det är vad undervisningen i församlingen har fått betyda för mig. Jag har fått tillbaka en längtan efter att få komma hem till det himmelska Jerusalem. Min längtan är att få se Jesus och att få bli förnyad och kunna vittna om honom för människor så att de blir överbevisade i sin ande – inte genom ord, men genom att få stråla så som Stefanus gjorde. Min längtan är att det blir levande i mitt eget hjärta att Jesus bor där, inte bara som en objektiv sanning utan som en subjektiv upplevelse. Amen.

Vittnesbörd/Carlos berättar om Jesus

jun24

https://midnattsropet.se/appell-vittnesbord-insandare/jag-motte-den-levande-guden/

Carlos Damianos berättar om nödvändigheten av att sprida evangelium om Jesus i Israel. Här under ett besök hos Maranataförsamlingen i Stockholm sommaren 2019. Budskapet tolkas av broder Najib.

Jag växte upp i en ganska sekulär kristen ortodox familj. Min far är ursprungligen grek och min mor kristen arab. Jag tyckte mycket om att vara med mina farbröder som rörde sig i en värld av droger och kriminalitet, och började själv använda droger som mycket ung. Redan som sex – sjuåring såg jag droger för första gången, och vid 17 års ålder började jag använda heroin. Jag var en våldsam och bråkig ung man. När jag hamnade i trubbel tog jag alltid till våld, för jag visste inte om något annat språk.

När jag med vänner skulle gå ut på nattklubbar och möttes av beskedet att det bara var för medlemmar, innebar det ett klart budskap om att de inte ville ha mig där, på grund av att jag var arab. Det var som ett stick rakt in i hjärtat. Vi började slåss vid ingången, slänga bord omkring oss och skada människor. Allt vände vi upp och ner, och jag lugnade mig inte förrän jag såg blod. Oundvikligt hamnade vi i fängelse mot slutet av natten.

Då jag gick till sängs på kvällarna grät jag ofta och tänkte att den här världen som jag lever i tycker jag inte om. Jag var förslavad i den, och tyckte inte om att vara där.

Jag delade under en fängelsetid cell med en annan man som jag blev ovän med. På något sätt var han ute efter mig och då vi båda var ute i frihet erbjöd han en annan kriminell i den undre världen pengar för att göra slut på mig; för att döda mig.

Jag började leta efter honom och planerade hur jag skulle få ett slut på historien. Så möttes vi en dag och han kom emot mig med dragen kniv. Även jag fick tag på en kniv, och vi hoppade på varandra och började slåss. Som ett resultat blev han knivhuggen med tretton stick över hela kroppen, och jag såg honom dö i mina händer.

Jag arresterades och på radion sa de att det varit ett knivslagsmål i Haifa och att det var kritiskt för en man med livshotande skador. Jag placerades i husarrest och föll in i depression. Polisen kunde komma fem gånger varje dag och besöka mig hemma. Jag började naturligtvis att ta mer och mer heroin och magrade så att jag till sist var bara kött och ben. Allt var hopplöst!

Under min husarrest gick jag vid ett tillfälle ut för att avsluta en affär med en person. Då hände något övernaturligt. Det var som en blixt kom över mig och tog all min kraft. Jag såg inget ljus men det gick rakt igenom hela min varelse och jag likasom föll till marken. Jag hörde en tydlig röst: Carlos, när du går hem till … och rösten sa personens namn. Jag hörde rösten två gånger och det var med sådan auktoritet och med en sådan kärlek. Jag vet inte om rösten kom inifrån mig själv eller utifrån men jag kunde inte fly från budskapet, så jag gick hem istället och dagen efter ringde jag till den här personen.

Han kom och besökte mig och jag fick berätta allt som hänt mig dagen innan. Han sa då att Jesus älskade mig! Han berättade att Jesus blev korsfäst för mina synder, att han dog men uppstod igen, och att han är villig att ta emot mig som en son och förlåta mig alla mina synder.

Jag förstod inte allt han sa, men något i mitt hjärta trodde ändå på hans ord. Jag var så törstig, som om jag gick i en öken och till sist hittade en vattenkälla. Jag hoppade ner i källan och sa: Vad behöver jag göra för att få tag på det du säger?

Det var svårt för mig att böja mig, speciellt när någon annan fanns där, men jag gjorde det. Jag lydde, darrade lite – jag slöt mina ögon och sa efter honom: ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Patriarkernas Gud, jag vänder mig till dig i bön från djupet av mitt hjärta. Jag tror att du finns. Jag omvänder mig av hela mitt hjärta. Jag behöver verkligen förlåtelse för mina synder. Jag tror på Jesus, att han dog för mig på korset. Jag tror att han dog, begravdes och uppstod igen. Jag litar på honom, att han förlåter mina synder och jag inbjuder dig att komma in i mitt liv.”

Ögonblicket som jag omvände mig kände jag vågor av kärlek som fyllde mitt hjärta, min kropp, mitt sinne och jag började att gråta. Det låter märkligt, men jag mötte den levande Guden. Min ande mötte Gud och förändrade mig. Den gamle Carlos dog helt enkelt!

När jag reste mig upp i mitt rum så fanns där fem gram heroin, vilket var vad jag behövde ta för varje dag. Men jag inte bara ville låta bli att ta droger mer, jag hade inte längre någon längtan efter ruset de gav. Jag har inte behövt genomgå någon rehabilitering. Det bara hände mig, så där rakt upp och ner. Jag hade bara en längtan i hjärtat: att känna Gud, och det är att känna Jesus!

Ett och ett halvt år senare stod jag inför domaren som sa: ”Carlos, jag ser att ditt ansikte har förändrats. Du ser ut att må bra.” Han såg min förändring och gav mig en chans, vilket var att skicka mig på sex månaders samhällstjänst. Så blev det.

Ja, mitt liv har förändrats rakt igenom. Jesus är herrars Herre och kungars Kung, som det står i Nya testamentet. Han har renat mig och gett mig ett nytt hjärta – han har bytt ut mitt hat mot kärlek. Det var inte den Jesus jag lärde känna som barn, då när jag såg honom hänga på ett krucifix på väggen, och som jag måste göra korstecknet inför. Jesus visste att han skulle dö för mig, för syndare. Han visste att han skulle uppstå igen på tredje dagen. Då en människa vänder om är han mäktig att förändra hennes liv, såsom han förändrade mitt.

___________________

Gud är så god och människor behöver honom så mycket, ja alla borde vända om nu.

Det fria folket? Var är de? Är du fri?

jan6

Det fria folket

Text: Emanuel Johansson
Utanför kyrkan ingen frälsning – utanför skolan ingen undervisning?

På 1400-talet antog den Romersk katolska kyrkan dogmen ”Utanför kyrkan ingen frälsning”. Utan att i detalj studera felaktigheterna med ett sådant påstående kan vi med hjälp av historiens vittnesbörd konstatera att en kyrka som gått i lag med den politiska makten alltid agerat utifrån samma anda. Med monopol på människors religion blir Kyrka och Stat en oslagbar maktapparat. En maktapparat som inskränker människors frihet och självständighet.
Här är det lätt att associera till medeltidens mörker och tänka sig plågade betryckta människor som längtar efter frihet. Men det är inte hela bilden. Det verkar snarare som att den övervägande majoriteten av människor accepterar en överhet som bestämmer vad du ska göra, tro och tänka. I kyrkans glansdagar har det verkat dumdristigt för den enskilde att ifrågasätta kyrkan med sin rikedom, sina lärosäten, traditioner och imponerande organisation.

Men historien vittnar inte bara om en maktmissbrukande överhet. I alla tider har det funnits några som satt den personliga tron och övertygelsen framför etablissemangets anspråk. Förföljda, brända på bål, fängslade och landsförvisade har människor värderat sin frihet att tro och bekänna sig till Jesus mer än fysiskt välbefinnande. Den förföljelse som det fria väckelsefolket fått umbära talar om att det handlar om något mer än mänskliga frihetssträvanden. I vårt land ansågs det så sent som vid förra sekelskiftet att det var den statliga kyrkan som skulle ha hand om medborgarnas trosutövning, bibeltolkning och lära. Under 1800-talets folkväckelser stod kyrkan för en aktiv förföljelse med bl a konventikelplakatet som verktyg. Trots repressalier samlades väckelsefolket till fria gudstjänster. I baptistväckelsen ifrågasatte man också kyrkans utbildningsmonopol och blev svårt ansatta. Många troende fick fly landet.
Dogmen ”Utanför kyrkan ingen frälsning” tillhör alltså inte bara medeltidens mörka Europa. Men hur är det då idag?
Både kyrka och stat borde väl för länge sedan ha vuxit ifrån sådana fenomen. Skild från staten, med svikande besökssiffror och omgivet av ett mångreligiöst samhälle har kyrkan definitivt en annan roll idag. Ändå behöver man inte gräva länge förrän man hittar samma typ av maktfullkomlighet och överförmynderi i dagens moderna samhälle. Ett skrämmande exempel är utbildningsväsendet. Statens tydliga ambition är att från tidiga år ta hand om, lära och uppfostra – forma de uppväxande generationerna. Kontrollen av vad och hur du lär dig är ett sätt att bestämma vad du ska tänka, tro och göra. Tidigare har möjligheten att hemundervisa varit en livlina för att föräldrar ska kunna ge sina barn en utbildning efter sin pedagogiska, filosofiska eller religiösa övertygelse i ett annars totalitärt skolsystem. Men i den nuvarande skollagen från 2010 har krafter som definitivt vill ha monopol på det svenska utbildningsväsendet uteslutit den möjligheten. I en tid då kunskap är mer tillgänglig än någonsin ljuder parollen: ”Utanför den av staten kontrollerade och styrda skolan finns ingen utbildning”. Skall vi då acceptera detta överförmynderi? Ska vi överlämna barnen som statens egendom, eller ska vi hävda att barnen fortfarande är föräldrars ansvar?
Vi måste också våga ställa frågan vad det vi kallar för stat är för något och vilka intressen som står bakom. Bygger Björklund och gänget ett totalitärt skolsystem för sin egen skull eller handlar det om att bygga upp en plattform? I bibeln kan vi läsa om ett totalitärt världsrike beskrivet som ett vilddjur. Är det detta vi ser konturerna utav?

Var är det fria väckelsefolket idag? Var är de som vågar sätta sig upp emot etablissemanget? Var är de som ropar och som tar konsekvenserna av sin tro? Var är de som vägrar offra sina barn till statens gudsförnekande och ogudaktigt inriktade skolväsende?
Är det möjligtvis så att många inte längre är så fria och därför tigande tvingas följa varje rörelse, varje steg, varje sväng som den stat man gjort sig beroende av. En dag kanske man upptäcker att den stat man rider på blivit ett vilddjur. Jag är rädd för att det då är försent. Nej, nu är det tid för väckelse!
Vilket folk tillhör du? Står du i skaran som tyst accepterar överhetens frihetsinskränkande krav, eller tillhör du det fria folket?
Maranatahälsningar!

https://www.midnattsropet.se/2012/03/det-fria-folket.html

Jesus säger: Vad vill du att jag ska göra för dig? Markus ev. 10:51

jul12

”Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Appell av Michael Hafsahl, väckelsemöte i Västerås.

https://www.midnattsropet.se/2018/07/vad-vill-du-att-jag-ska-gora-for-dig.html

– Vad som har betydelse för evigheten är inte att vi är en stor skara församlad här ikväll. Det som är viktigt är att du och jag är här, och hur vi svarar på Jesu fråga: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Det finns en fråga i Bibeln som har talat till mig och jag ska här lyfta den ur sitt sammanhang och dela några tankar om den.
Det var Jesus som ställde frågan för snart tvåtusen år sedan. Egentligen ställer han precis samma fråga ikväll, och vi finner den i Markusevangeliet 10:51 där det står: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Det är inte jag som ställer frågan, för jag har ingen förmåga att göra någonting för dig. Det är min store Mästare och Herre som ställer den till dig. Den är väldigt enkel och direkt, och om du är en van bibelläsare känner du igen den. Det handlar om Bartimeus som sitter utanför Jeriko och ber om allmosor av dem som går förbi. Måhända tänker du nu att den historien känner du till, att du kan den utan och innan, fram- och baklänges och att den inte är speciellt intressant.
Men jag ska inte tala om Bartimeus, jag ska tala om dig och mig. I alla viktiga hänseenden är Bartimeus, mitt och ditt fall precis likadana. Bartimeus var en man för tvåtusen år sedan, men i grund och botten befann han sig i samma situation som du och jag är i dag. Vi ska överföra den här historien till oss, och det första jag vill poängtera är att den handlar om individen – var och en av oss får den här frågan personligt och individuellt.

Jesus ställer inte frågan till folkskaran: ”Vad vill ni att jag ska göra för er?” Nej, frågan är individuell: Vad vill du att jag ska göra för dig? Då vi läser berättelsen ser vi att det förutom lärjungarna även var en stor folkskara som följde Jesus den där dagen utanför Jeriko, men dock handlar det om en enda man.
Ikväll är vi här i Västerås en stor skara församlade omkring Jesus Kristus. Vi kommer från olika håll, från olika sammanhang, ja vi kommer till och med från olika länder. Vi har olika bakgrund och utbildning och det finns en massa olikheter oss emellan. Men vi har kommit tillsammans omkring Mästaren från Golgata och han är här mitt ibland oss. Pris ske Gud!
När vi avslutar det här mötet kommer resultatet att vara individuellt och personligt. Mästaren handlar med individen och ser den enskilda människan. Han har ett svar för var och en av oss.

Vad vill du att jag ska göra för dig? Givetvis är vi många ”dig” samlade den här kvällen. Och vi får alla samma fråga ifrån Mästaren. För honom är vi inte som små droppar i havet, utan han ser oss var och en personligen. Var och en av oss är en människa som är objekt för gudomlig nåd. Om du heter Petrus eller Martin, Michael, Klara eller Rut – det spelar ingen som helst roll. Frågan når dig personligen. Han dog för dig personligen, och han ser dig i mängden. Det har betydelse för evigheten då det är saker av evighetsvärde vi här talar om. Vad som har betydelse för evigheten är inte att vi är en stor skara församlade. Det som är viktigt är att du och jag är här, och hur vi svarar på Jesu fråga till oss: Vad vill du att jag ska göra för dig?
För det andra säger det någonting om att vi alla har behov. Frågan till Bartimeus var inte: ”Behöver du någonting Bartimeus? Är det någonting som jag kan hjälpa dig med?” Frågan löd: Vad behöver du Bartimeus? Vad vill du att jag ska göra för dig? Mästaren ser att att det finns ett behov, och väntar på att du ska definiera det.
Det här är en karaktäristik av alla människor. Vi har behov och vi behöver hjälp. Vi är alla i avsaknad av något och behöver hjälp för att göra någonting åt behovet. Det är inte i första hand tal om materiella eller intellektuella behov, utan det handlar om vårt hjärta och vår själ. Det är ett andligt behov vi behöver hjälp med – inte något ytligt och överflödigt, utan något djupt i den inre människan. Det handlar om vår själ, och vi behöver hjälp.

Det finns människor som inte är medvetna om det här behovet. På Jesu tid, liksom i vår tid, fanns det människor som tänkte: ”Nej, jag behöver ingenting. Jag är välbärgad, jag har det bra på alla sätt.” Människor då som nu tror att ”min egen rättfärdighet den räcker för mig ända in i himlen”. Och andra menar ”nej, jag behöver ingen läkare att läka syndens sår, jag behöver ingen hjälp”. Om man har det så, då är man i en farlig situation. Då är det fara å färde. Då finns risken för att när evigheten klappar på hjärtats dörr så upptäcker man: ”Åh, jag var inte redo! Jag går miste om härligheten, jag var inte klar för det här.”
Vi som är samlade här, bevisar genom det faktum att vi är här att vi har förstått att vi har ett behov. Vi har liksom Bartimeus insett att vi har behov och vi är lika bestämda som han var: Vi måste möta Mästaren som kan hjälpa oss. Och Gud har lånat sitt öra till oss. Han väntar på att vi ska svara på frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?
”Åh, Herre, jag släpper dig inte förrän du välsignar mig! Herre jag behöver dig! Jag behöver ett möte med dig! Nu har jag kommit Herre, till dig, nu måste du möta mig i mitt behov!” Tänk att vi får komma fram inför hans ansikte och öppna våra hjärtan och utgjuta från vårt inre: ”Åh, Herre, hjälp mig! Jag behöver mer av dig!”
Det finns en tredje sak, som är helt uppenbar, och det är att ingen enda av oss själv kan göra någonting åt behovet. Om Bartimeus kunde ha gjort något åt sitt problem, då hade han gjort det. Då hade han helat sig själv och så hade han skaffat sig ett jobb och sluppit att sitta vid Jerikos port i misär och elände och bett om allmosor. Men lika uppenbart som att han hade behov, så var det uppenbart att han själv inte kunde göra någonting åt det.

Om du och jag själva kunde ha gjort någonting åt vårt stora problem, om vi själva hade kunnat betala av vår skuld och gett det som var nödvändigt till lösen för vår själ, då hade vi gjort det. Men sanningen om människan är att det kan hon inte. Sida vid sida med meddelandet ”jag behöver Jesus”, konstaterar hon samtidigt ”men jag kan inte själv göra någonting åt det. Jag är otillräcklig i egen kraft. Jag är en fånge, jag fruktar, jag har felat och jag kan inte göra någonting åt saken. Jag är i avsaknad av Guds härlighet och jag kan inte åtgärda den avsaknaden.” Det är detta som driver människan till desperation.
Hur ska jag lösa min själs problem? Det är därför det finns så mycket religioner, det är därför det finns så mycket materialism; det är människans försök att lösa sitt problem. Ropet inom mig kräver ett svar, det kräver att jag gör någonting för den inre människan – men det finns ingenting jag kan göra. Man försöker med små saker som att ge mutor för problemet, men lindringen varar några minuter och det blir ännu värre än tidigare. Vad ska jag göra? Det jag kan åstadkomma är bara en kort lindring av symtomen, det är ingenting som hjälper och som tvättar bort syndens fläckar.
Vi kunde fortsätta tala om vad människan gör för att lösa sina problem, men det tjänar inte till något alls. Ju fortare vi slutar med dessa försök och kommer till slutet på oss själva, desto bättre är det – människans slut, det är Guds början! Då människan har kommit till insikten att ”jag förmår ingenting göra själv”, då står Herren där med sitt erbjudande: Vad vill du att jag ska göra för dig?
Men så finns det ytterligare något viktigt i det här, och det är ännu en fråga: Är vi villiga att göra det som krävs för att det här ska få sin lösning?
Man kan vara medveten om sin situation och se problemets lösning, men ändå mena: ”Det där orkar jag inte, det där klarar jag inte av!” Men så var det inte för Bartimeus. Han kände till sitt behov, och han visste också att han var oförmögen att själv göra någonting åt det. Han ville ha behovet tillfredsställt, kosta vad det kosta ville, så när Jesus kommer ropar han av full kraft: ”Förbarma dig över mig, du Davids son!” Han tar chansen där och då, och han bryr sig inte om människor omkring sig, utan ropar till Jesus: ”Jesus, ha förbarmande med mig!”
Det är lösningen också för dig och mig: Det får kosta vad det kosta vill, men Jesus, nu kommer jag till dig, och du måste hjälpa mig i min nöd! Frågan är alltså vad vi svarar på Jesu fråga. Vi håller vår egen själ i vår hand här i kväll, ja vi håller evigheten i vår hand. Jesus är här, och han har makt att frälsa; han är faktiskt en Mästare till att frälsa. Han har all makt i himmel och på jord och han har makt till att lösa dig från syndens träldom. Han är villig. Frågan är om du och jag är det. Om vi ska segra eller om vi ska gå förlorade, det svaret ligger hos oss var och en.

Min sista hälsning här i kväll är att Jesus Kristus och han allena är mäktig till att fylla behovet. Bartimeus förstod det, och han vägrade att vara tyst när folkmängden sa: ”Tyst Bartimeus, stör inte Mästaren!” Bartimeus vägrade att vara tyst, och han ropade: ”Jesus Kristus, Davids son, förbarma dig över mig!” ända tills Jesus stannande upp på sin vandring, kallade honom till sig och ställde frågan: ”Vad vill du Bartimeus att jag ska göra för dig?”
Det var sista gången Jesus var i Jeriko medan han var här på jorden. En vecka senare var han död. Men Bartimeus grep chansen där och då, när han hörde att Jesus var där. Och tänk att i kväll får vi samma chans! Glöm vad andra tycker, tänker och menar. Glöm dig själv, och tänk på din själ. Kom till Jesus och svara på frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?
Bartimeus svarade: ”Herre, att jag måtte få min syn!” Frågan är vad du vill svara den här kvällen. ”Herre fräls mig! Herre, befria mig, hela mig! Herre, fyll mig med din helige Ande! Herre, ge mig frimodighet till att vittna!” Det kan finnas lika många svar som vi är människor. Men Jesus är här, och då är allting möjligt. Han har makt till att möta varenda en av oss. Säg till honom vad du är i behov av, så kommer han med hast till din undsättning för att svara på din bön. Han är all nåds Gud, och han har behag i att utgjuta sin nåd över behovets barn.
Du har säkert läst om David när han var i nöd. Jag har tänkt på Psalm 18, där David säger: ”Dödens band omvälvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.” Han var i en svår situation, och det är så likt människans situation i dag. Men David hade hittat svaret, därför att han gjorde det varje människa borde göra. Han gjorde det samma som Bartimeus gjorde tusen år senare: ”I min nöd åkallade jag Herren och jag ropade till min Gud.” Resultatet är det här: ”Från sitt tempel hörde Herren min röst, och mitt rop det steg upp till Honom och nådde Hans öron.”

Herren är densamme. Han hör ropen som stiger upp. David ger en fantastisk beskrivning av en frälsande Gud: ”Han sänkte himlen och steg ner. Han räckte sin hand ut ifrån höjden, och grep tag i mig och drog mig upp ur det väldiga vatten. Han räddade mig och förde mig ut på rymlig plats.”
Det är Gud som kommer till undsättning, och han kommer med hast, därför att han hör ropet ifrån vår själ, och med hast vill han hjälpa dig. Det var den sista vandringen Jesus gjorde på jorden. Från Jeriko tog han vägen upp till Jerusalem och nåddes av ropet från Bartimeus. Han var på väg till försoningsverket, på väg till Golgata, på väg för att bli lösningen för dig och mig. Men så stannade han och lyssnade på ropet från Bartimeus.
Herren sitter på Faderns högra sida i höjden, och det finns en skara som lovsjunger honom däruppe. Men just i kväll har han bjudit lovsången att tystna, eftersom han har hört ropet ifrån Västerås, och han har stigit ned med frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Boken Synen D Wilkerson. Video B Vidén citerar o kommenterar

mar1

Jag har tidigare tagit med inlägg av D Wilkerson och boken SYNEN, och här kommer en video där Berno Vidén talar om boken och kommenterar den och de tider vi lever i. Jesus kommer snart!

Rom 10:9

För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.

Joh 1:17

Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.

Frälsning för varje människa är en önskan vi troende har, men så kommer det inte att bli vad jag förstår för människor drar sig mer och mer IFRÅN Gud. Detta kalla samhälle och värld…

Var fjärde graviditet AVBRYTES. VIDEO. Synd. Sverige

feb28

Del 1 56 miljoner aborter genomförs varje år. 150 000 per dag. Det handlar om så mycket som var fjärde graviditet. Allt enligt en vetenskaplig studie som publicerades i den medicinska tidskriften The Lancet den 16 juli 2017.
Del 2: Barn i Sverige växer upp berövade sin identitet. Ställs inför frågan: “Är du en han, hon eller hen idag?”
Ett program från Radio Maranata (30 min)

Se och lyssna och begrunda vad som sker med de små ofödda!!!

I en värld där själar lider och där synden fått bedraga. Herre kom!

mar11

,från synd, frihet från lögner, frihet hos JESUS

I en värld där själar lider Och är snärjd av satans band, Och där synden fått bedraga Dragit dig från Jesu hand. Ännu hoppets låga brinner, Jesus allt kan göra nytt, Och din sorgsna själ kan bli i fröjd förbytt.

Kör: Midnattsropets budskap ljuder: MARANATA – Herre kom! Och till alla hjärtan bjuder Jesus ut sin rikedom. Gör dig redo, se han kommer För att hämta hem sin brud, Som står redo, Iklätt sig sin bröllopsskrud.

2. Längtan som i själen brinner Att få leva i Guds nåd, I dig själv du tomhet finner Och för själen ingen råd. Men ett ord från Jesus säger Att det inte du förmår, Det förmår han om du vilar i hans sår.

3. Genom vånda, kamp, och strider, Under jubel, fröjd och frid. MARANATA-ropet ljuder I en mörk och ödslig tid. Snart en dag skall bruden lyftas Upp till Herrens fröjdesal Där det samlas skall en skara utan tal.

4. Bröllopsbjudningen nu ljuder På var stig och i var vrå, Och sin frälsning Jesus bjuder Till båd’ stora och åt små. Halta, krymplingar och blinda, Ja, envar hans bjudning får Till Guds bröllopssal som redo dukad står.

5. Ingenting av jordens lycka, Ingenting av världens glans, Kan från fadershanden rycka Den själ som blivit hans, Nej, den själ som överlämnat allt åt Jesus Frälsaren, Har förvissning om sitt hem i himmelen.

Sång av Folke Nilsson, nr 382 i Särlaregn.
http://www.midnattsropet.se/2017/03/i-en-varld-dar-sjalar-lider-och-ar.html

Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många .
Markus 10:45

God är Herren , en tillflykt på nödens dag, han känner dem som flyr till honom.
Nahum 1:7

Den ockulta vågen- Lever vi i de yttersta dagarna? Del 2 S Andréasson

okt10

Maria

Lever vi i de yttersta dagarna? Del 2

Text: Stig Andreasson

Den ockulta vågen – ett ände-tidstecken.

– Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror (1 Tim.4:1).
Någon vill kanske med all rätt anmärka på att villfarande och demoninspirerad religiositet alltid har förekommit inom hedniska religioner och bland människor som saknat kunskap om kristen tro. Men lägg märke till att i ovanstående bibeltext omtalas den demoninspirerade förförelsen som följd av ett avfall från tron. Idag är tyvärr många bekännande kristna inte vakna över att de faktiskt är starkt påverkade av olika former av nyandlighet med ockult bakgrund från New Age och österländska religioner.
Då jag på 1950-talet kom till Frankrike för att delta i evangeliskt arbete hade jag ingen erfarenhet av konfrontation med ockultism och nyandlighet från mitt svenska hemland. Vi hade i stort sett blivit förskonade från sådant hemma i Norden. I en liten församling i Paris östra förstäder talade jag i ett möte om ”köttets gärningar” i Galaterbrevet 5. Där nämns olika slags synder, bland annat omtalas ”trolldom”, även benämnd ”svartkonst”. På franska stod det ”magi”, vilket innefattar olika former av ockultism. Jag sa då något om att ”du kanske inte har praktiserat magi och ockultism, men kiv, avund och ofördragsamhet har du nog släppt in i ditt hjärta”. Dessa synder stod ju också omtalade i bibeltexten. Efter mötet kom en av bröderna fram till mig och sa: ”Stig, i kväll sa du något helt galet i din predikan.” Jag blev en aning perplex. ”Du skall veta”, fortsatte min gode vän, ”att här i Paris har de flesta varit hos någon ockult healer och hos sådana som kallas ”synska” för att få veta vad framtiden bär i sitt sköte. Så du bör hellre avslöja detta och varna för det.” Jag hade skjutit över målet på grund av okunnighet.
Några årtionden senare kom den ockulta vågen också till våra breddgrader. Healing, transcendental meditation, yoga och andra mentala och fysiska tekniker med rötter i österländska religioner har utbrett sig också hos oss. Hälsovården använder sig av ”mindfullness”, som bygger på buddhismen, för behandling av stress, depression m.m. Samtidigt som vårt land blir alltmer sekulariserat är det lätt att konstatera att religion står på dagordningen som aldrig förut. Men det är typiskt för alla som håller på med nyandlighet att de förnekar att det de praktiserar har något med religion att göra. De kallar det vanligtvis ”självutveckling” och ”spiritualitet”. Sådant finns för alla smakriktningar. Jag har faktiskt läst något om att det till och med finns ”spiritualitet för gudlösa”.
Det är bara Bibeln som kan upplysa oss om hur vi skall förhålla oss till allt detta med healing, reinkarnation och spiritism. Guds Ord uppmanar oss också till att be om gåvan att skilja mellan andar. I denna invasion av all slags andlighet och alternativ behandling är nämligen mörka krafter i verksamhet. Allt detta är en följd av vår tids andliga avfall och ett tecken på att vi verkligen lever i ändens tid. Men också idag verkar Jesu Kristi evangelium till frälsning och befrielse för den som tror. Ett härligt exempel på detta är den tidigare healern Walter Vappianis gripande vittnesbörd i den lilla boken ”Healern som blev helad”, som finns att beställa på Bällsta Media Center. Läs den och gläd dig över Jesu storhet och makt!

Människocentrerad lyckoreligion – ett utbrett fenomen i ändens tid.

I sitt andra brev till Timoteus 4:3 skriver aposteln Paulus: ”Det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.”
För närmare 40 år sedan mötte den kände norske förkunnaren Emmanuel Minos en 90 år gammal kvinna från Valdres, som hade fått en syn från Gud om hur världen och kristenheten skulle se ut i kommande dagar. Hon förutsade då ett avfall i kristenheten och gav följande beskrivning:
– De kristna kommer inte längre att vara öppna för rannsakande förkunnelse. De vill inte längre höra, som de har gjort förr i tiden, om synd och nåd, lag och evangelium, bot och bättring. Istället kommer det ett slags surrogat, lyckokristendom, som blir presenterad för människorna. Det gäller att bli vällyckad, det gäller att nå framgång, det gäller det materiella goda. Och denna framgångskristendom resulterar gradvis i att kyrkor, bönehus och frikyrkolokaler blir mer och mer tomma. Underhållning, konst och kulturaktiviteter övertar platsen i kyrkor och bönehus istället för väckelse- och bönemöten. Detta kommer att ske i hög grad innan Jesus kommer. Den andliga sömnen kommer att breda ut sig.

Guds Ord säger att vi inte skall förakta profetiskt tal men pröva allt och behålla det som är gott. I detta tillfälle är det tydligt att budskapet verkligen ger en träffande bild av den framtida kristenheten – vår egen tids kristenhet.
Hälsa, framgång och välfärd är goda ting som människor alltid har önskat sig. All kristen verksamhet har därför alltid haft och skall ha en filantropisk (människovänlig) sida. Jesus lärde att vi alltid skulle tänka på de fattiga och ta oss an de svaga. I den första kristna församlingen fanns ingen som led nöd. Alla delade med sig av sitt goda eftersom var och en behövde. Då blev alla nöjda och fick sin del av framgången. Men trots detta skulle lyckoreligion eller framgångsreligion vara fel namn på denna syskongemenskap. Den var helt enkelt ett exempel på hur det blir då Guds kärlek fyller människohjärtan och driver ut vår naturliga självupptagenhet.
En mycket annorlunda lycko- och framgångsreligion började marknadsföras hos oss för några decennier sedan. Man kallade den ”Trosrörelsen”. Men på engelska hette den egentligen ”Word of Faith Movement” (Tros-ords-rörelsen). Det hela handlade nämligen om att uttala ”trosord” som kunde förändra verkligheten omkring oss. Trosförkunnarna lärde och lär fortfarande att tron är en kraft och en lag i universum. Den som lärt sig bruka den kraften uppnår framgång på alla områden. Ofta citeras bibelordet: ”Tungan har makt över död och liv” (Ords 18:1). Det betyder att våra liv styrs av våra ord och våra bekännelser. Bekänn fattigdom och sjukdom, så får du det. Bekänn hälsa och välstånd, så får du det. Det blir som du säger. Kenneth Hagin, trosrörelsens far, sa det kort och enkelt: ”Name it and claim it!” (Nämn det och begär det).
Någon vill kanske påstå att trosrörelsen i vårt land genomgått stora förändringar i senare tid och att dess ledare idag är mindre extrema. Ja, stora omvälvningar och skandaler har skett och vissa uttalanden från ledande håll låter mer sansade. Men både inom s.k. ”nykarismatiska” rörelser, äldre trosförsamlingar och inom olika frikyrkor lever mycket av trosteologin vidare. Nyligen kunde jag på min dataskärm höra och se en bibellärare, som räckte ut tungan mot sin publik, inte för att förnärma sina åhörare, men för att illustrera sitt budskap. ”Idag skall jag tala om tungan”, sa han och fortsatte ungefär så här: ”När Gud skapade världen gjorde han det genom att uttala starka och mäktiga ord. Han talade och allt blev till. På liknande sätt kan också vi skapa något nytt genom våra ord och våra positiva bekännelser.”
Ibland dyker dessa trosuppfattningar upp i delvis nya former. På en frikyrkokonferens i vårt land hörde jag förkunnare som befallde sjukdomar att lämna sjuka personer. Ja, man befallde också sjuka kroppsdelar att bli friska. Man talade till sjukdomarna som om de skulle vara levande väsen och likadant gjorde man med sjuka kroppsdelar. ”Du ömma ryggkota, bli frisk!” Mycket av detta kommer troligen från andra sidan Atlanten. En förkunnare därifrån besökte Norden för en tid sedan och berättade då hur han gjorde då han skulle förnya sitt tillstånd att köra privatflyg. Han måste då till läkare för att få sin synförmåga testad. Före testen sa han till doktorn: ”I speak to my body” (Jag talar till min kropp). ”Vad är det du gör?” frågade läkaren. ”Jo, jag talar till min kropp”. I detta fall befallde han sina ögon att se klart och tydligt, vilket enligt hans egen utsago också skedde.

Denna tro på kraften av egen tro och egna ”trosord” sätter naturligtvis människan i centrum. Den appellerar utan tvivel till det egocentriska hos oss. Någon har gett den namnet ”ego-teologi”. Ja, tänk, att vi kan bli bärare av en sådan auktoritet! Ett sådant budskap kliar utan tvekan i öronen på många. För mig är därför också denna typ av religiositet ett tydligt tecken på att vi verkligen lever i de yttersta dagarna. Men det finns en skara som i denna förförelsens tid håller fast vid den enkla och sunda tron på Jesus Kristus och hans evangelium. Då vi håller oss till Guds Ord vet vi att vår himmelske Far både hjälper och bönhör oss, även då vi inte alltid klarar att bara tänka positivt och ständigt uttala positiva bekännelser. Psalmisten skrev: ”Jag är betryckt och fattig”. Det var knappast en positiv bekännelse. Men han fick hjälp av Gud ändå. Herren bönhör oss nämligen inte för att vi är troshjältar men för att Han själv är ”all nåds Gud”. Låt oss därför inte tro på vår egen tro men lita på Guds trofasthet.

http://www.midnattsropet.se/2016/09/lever-vi-i-de-yttersta-dagarna-del-2.html

Allmännelig kyrka och teologiska system. Kyrkans myter. Trollbinda massorna

mar14

Maranatafolket

Utdrag från boken Maranata – Du vår Herre kom! av Arne Imsen

Maranatafolket förvaltar och förmedlar ett mångfasetterat och Kristuscentrerat frälsnings- och helgelsebudskap för att göra de heliga skickliga att utföra Kristi tjänarevärv; att uppbygga hans kropp. Ingen av de ursprungliga bibeltexterna har i vår tid lämnats oantastad, varför äldre och nyare vrångbilder och villfarelser rensat bort anstöten och konstruerat en allmännelig kyrka med teologiska system och former med många hedniska styggelser framdrivna av otäcka andemakter.
Det är annars helt omöjligt att förklara sakramentalism, klerikalism, exorcism på astronomiskt avstånd från apostoliskt gudstjänst- och församlingsliv. Kyrkans myter är just inget annat än myter, men absolut nödvändiga för att med mysticism, besvärjelser och magi, med statligt stöd, trollbinda massorna i sina armar för att kunna fortsätta sin skamritt på vilddjuret; ett bländande sken av gudsfruktan, men en dundrande förnekelse av dess kraft.
Det är årtusenden som skiljer oss från den urkristna församlingen. Så mycket har hunnit förändras på så många områden. Men för det vakna och medvetna maranatafolket tycks det som om tiden stått stilla; allt går i repris. Det är egentligen inget nytt under solen.
Utanför Kristus regerar fortfarande, med förtätad auktoritet, denna världens furste, och tillbeds oblygt och hängivet såsom denna tidsålders gud, och ändock är inte denna ondska värst och lika farlig för den enskilda och lilla människan som dess lokala varianter och utspel.

Vad vet vi egentligen om den värld som vi bebor? Om vi öser ur samma kunskapskälla som maranatapredikanten Noa, så borde vi veta åtminstone lika mycket som han visste om den värld i vilken han levde och verkade. Han var på en och samma gång en tröst för och en dom över den stryktåliga och blaserade civilisation som kunde uppvisa storslagna bedrifter inom vitt skilda områden.
Vi har inga opinionsundersökningar som visar hur samtiden pendlade för eller emot honom personligen och hans livsverk. Kan man tänka sig Noa engagerad för att övervinna procentspärrar och tillskansa sig olika former av subventioner för att fullborda sitt enastående uppdrag? Det var ingen större eller mindre folkopinion som hade givit honom ett politiskt mandat för att förverkliga programmet.
Samhällsdebatten var säkerligen då som nu livlig, och den övergripande målsättningen hos alla etablerade åsiktsriktningar i det pluralistiska samhället att skapa goda, trygga och jämlika samhällsstrukturer, men Noas röst hördes inte i den debatten! Att så inte var fallet, har troligen sin förklaring i den första psalmen i Psaltarens första bok:
”Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i HERRENS lag och tänker på hans lag både dag och natt. Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl.
Icke så de ogudaktiga, utan de äro såsom agnar, som vinden bortför. Därför skola de ogudaktiga icke bestå i domen, ej heller syndarna i de rättfärdigas församling. Ty HERREN känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås.”

Maranatafolket har inga illusioner om människans godhet och förmåga att med egna medel och resurser ta sig ur sitt djupa fördärv. Detta fördärv är betingat av den natur hon är född med. Det finns gränser och skillnader, men aposteln konstaterar att hela mänskligheten frälsningshistoriskt faller sönder i tre kategorier, vars livskvaliteter sist och slutligen bestäms av deras relationer till Gud.
Guds församling är ett folk, judarna ett annat, och grekerna (hedningarna) ett tredje i tiden, med preciserade förutsägelser om framtid och mål. Det är egentligen endast Kristus-relationen som är den ödesavgörande faktorn för varje grupp, helt oberoende av alla andra viktiga och typiska förhållanden som måtte ha relevans i sammanhanget; i detta perspektiv att Jesu Kristi församling, okänd för världen, lever sitt unika liv i det fördolda, en anonym rörelse som församlas till sin Frälsare och Herre.
Parallellt med denna hemlighetsfulla, korsmärkta livsrörelse, församlas judarna till det heliga landet, för att där möta sin Messias, och den övriga världen församlas till Harmageddon, anförd av Antikrist, vilken är slutprodukten av allt det mänskligheten under sin mångtusenåriga historia i sin gudsförgätenhet och maktfullkomlighet lyckats prestera.
Alla kan påskynda eller i någon mån bromsa denna utveckling, men aldrig hindra den! Beundransvärda uppoffringar och aktiviteter för att höja och förbättra skarornas existensvillkor inom olika områden, är egentligen lika verkningsfulla som att försöka bota cancer med kosmetika och välluktande deodoranter.
Den kristenhet som bytt ut saltet mot jäsande och berusande socker, civilisationens dödgrävare, påskyndar förruttnelseprocessen. Med maximalt understöd av den moderna tidens sofistikerade mediautbud, är avhumaniseringen och fördumningen garanterat framgångsrik.
Folkhavets kaos och katastrof är ett naturbetingat utbrott av koncentrerat hat och upproriskhet mot Gud och hans styrelse. Det exploderande upproret frampiskas av Guds ärkefiende draken, den gamle ormen, helt ohanterligt för alla inomvärldsliga makt- och styrningsmedel, varför slutfasen helt logiskt endast kan bli ett totalitärt världsvälde utan tidigare motstycke. Det är den onda naturens slut-triumf i tiden. En natur som har varit, är och förblir fiendskap mot Gud, och som därför är hemfallen åt vredesdomen, trots alla vältaliga och beteendevetenskapliga utläggningar om motsatsen.
Det finns inget botemedel för denna genomfördärvade natur, därför måste den undanröjas genom en ny födelse in i ett helt nytt liv i ett nytt barnaskap och medborgarskap, en ny skapelse och ett nytt släkte, som icke är av denna världen. Det är förmätet och dumdristigt att genom utbildning försöka meritera sig för själavinnande och själavårdande funktioner i det rike som icke består i ord, utan i kraft.

Förmodligen har teologin gjort kristendomen större skada än någon annan vetenskaplig disciplin, just därför att den mer än något annat själv stått i vägen för det den åtagit sig att utforska och bevisa. Teologierna är de mest avskräckande exemplen på vilsenhet och bortkommenhet från apostolisk tro, den som en gång för alla överlämnades åt de heliga.
Det är mycket smärtsamt, och ytterst beklämmande då väckelsekristendomen glider bort från sitt maranata-centrum för att med kyrkliga förebilder bli samtidstillvanda och förljugna kulturella minnesklenoder, som endast kristenhetens nostalgiska jubiléer och turismen kan ha glädje av.
”Den Gud, som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda av människohänder, ej heller låter han betjäna sig av människohänder…..”(Apg 17:24-25).
Vem är det då som bor i alla dessa tempel i mångtusental utöver hela vår jord? Och vem är det då alla dessa miljontals människohänder i realiteten betjänar?
Gud söker inte efter sakrala byggnader och vigda kyrkorum. Han vill att varje kristen ska vara tempel för den helige Ande. I oräkneligt antal arbetar villiga händer för att på olika sätt betjäna Gud. Men det är ett försvinnande fåtal hjärtan som låter sig gripas och uppfyllas av gudslivet i den nya skapelsen. Trots hängivna händer, far man vilse i sitt hjärta.
Teologerna, filosoferna och politikerna har målat och presenterat ett myller utav utombibliska Kristusbilder med fragment av sanningen. De flesta har fått hängivna efterföljare under olika tider i olika delar av världen. Vi vill nog alla representera Herren Jesus Kristus i tiden, och göra sällskap med honom för spännande upptäcksfärder uppe på höjderna, men knappast för att tillbringa nattens många och långa timmar i enträgen bön, utan för att sova och sedan bygga och konsolidera på respektabelt avstånd från all närkamp med avgrundslika kraftmätningar i demonbesatta människovarelser.
Sömn är en legal nödvändighet för alla, och det vore väl en religiös och politisk välgärning att förankra lagens och profeternas portalfigurer tillsammans med Herren Jesus Kristus för all framtid på det heliga berget, mitt i det judiska samhället. Tillfället var ju helt ypperligt för att ge form och struktur åt den messianska eran.
Av historiens vittnesbörd att döma, har kyrkorna hämtat sina förebilder från stormötet på förklaringsberget framför den nya tidsålderns, som inleddes genom den andeutgjutelse från höjden som uppfyllde hela lärjungaskaran, där de var församlade i den sal i övre våningen där de plägade komma tillsammans. Kyrkan har egentligen kommit till därför att kristenheten förlorat kontakten med det tema som avhandlades vid detta mycket enastående möte på högsta nivå.
Där penetrerades sakkunnigt och insiktsfullt Jesu förestående bortgång (uttåg), vilken han skulle fullborda i Jerusalem. Det var ingen abdikering och flykt man planlade. Det var fastmer det stora och triumfatoriska uttåget ur en fördömd värld som fjättrad i fångenskap förblev lojal mot Guds ärkefiende satan. Denna för hela mänskligheten helt omvälvande händelse, det stora maktbytet i andevärlden, hade sin historiska och pedagogiska förebild i det lilla uttåget, då Guds son Israel tågade ut ur Egypten, för att via havet, öknen och floden nå det förlovade löfteslandet.
Jesu namn har upphöjts över alla andra namn i tid och evighet. Han, som av sin samtids makthavare dömdes såsom illgärningsman av det romerska vilddjuret och den judiska skökan, har besegrat döden och tågat ut ur dödsriket, och av Gud utnämnts till Herre och Messias, och i kraft av detta sitt trefaldiga ämbete såsom profet, präst och konung, intagit platsen på majestätets högra sida i himmelen.
Vem kan ens komma på tanken, att han skulle ha gett sitt folk uppdraget att bygga moskéer, synagogor eller kyrkor till hans ära och hans rikes framgång i tiden? Kriget mot härlighetens Herre, som korsfästes av denna världens vise och mäktige, har icke avmattats. Det är sveket som har gjort honom osynlig. Detroniserad sedan lång tid tillbaka av en kyrka som ofta prålar med hans namn.
Denna kyrkas traditioner, ordinationer, ceremonier, mässor och gudstjänster, förnekar apostlarnas och den urkristna församlingens Kristus, och korsfäster honom åter och åter åt sig genom sitt självvalda gudstjänstväsende.
I denna världsande och i detta evangelium utan korsets anstöt, och under en annan herres välde, rör sig denna världens alla sjöfarare (diplomaterna), köpmän (prästerskapet) och konungar (makthavarna) galant och belevat i sina universella fredssträvanden. Detta fördärvbringande utsäde som drabbar hela jorden, har den otuktiga kyrkan och hennes många otuktiga döttrar som modersköte.

http://www.midnattsropet.se/2015/03/maranatafolket.html