Tag Archive | maranata

Jesus säger: Vad vill du att jag ska göra för dig? Markus ev. 10:51

”Vad vill du att jag ska göra för dig?”

 Appell av Michael Hafsahl, väckelsemöte i Västerås.
https://www.midnattsropet.se/2018/07/vad-vill-du-att-jag-ska-gora-for-dig.html
– Vad som har betydelse för evigheten är inte att vi är en stor skara församlad här ikväll. Det som är viktigt är att du och jag är här, och hur vi svarar på Jesu fråga: Vad vill du att jag ska göra för dig? 

Det finns en fråga i Bibeln som har talat till mig och jag ska här lyfta den ur sitt sammanhang och dela några tankar om den.
Det var Jesus som ställde frågan för snart tvåtusen år sedan. Egentligen ställer han precis samma fråga ikväll, och vi finner den i Markusevangeliet 10:51 där det står: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Det är inte jag som ställer frågan, för jag har ingen förmåga att göra någonting för dig. Det är min store Mästare och Herre som ställer den till dig. Den är väldigt enkel och direkt, och om du är en van bibelläsare känner du igen den. Det handlar om Bartimeus som sitter utanför Jeriko och ber om allmosor av dem som går förbi. Måhända tänker du nu att den historien känner du till, att du kan den utan och innan, fram- och baklänges och att den inte är speciellt intressant.
Men jag ska inte tala om Bartimeus, jag ska tala om dig och mig. I alla viktiga hänseenden är Bartimeus, mitt och ditt fall precis likadana. Bartimeus var en man för tvåtusen år sedan, men i grund och botten befann han sig i samma situation som du och jag är i dag. Vi ska överföra den här historien till oss, och det första jag vill poängtera är att den handlar om individen – var och en av oss får den här frågan personligt och individuellt.
Jesus ställer inte frågan till folkskaran: ”Vad vill ni att jag ska göra för er?” Nej, frågan är individuell: Vad vill du att jag ska göra för dig? Då vi läser berättelsen ser vi att det förutom lärjungarna även var en stor folkskara som följde Jesus den där dagen utanför Jeriko, men dock handlar det om en enda man.
Ikväll är vi här i Västerås en stor skara församlade omkring Jesus Kristus. Vi kommer från olika håll, från olika sammanhang, ja vi kommer till och med från olika länder. Vi har olika bakgrund och utbildning och det finns en massa olikheter oss emellan. Men vi har kommit tillsammans omkring Mästaren från Golgata och han är här mitt ibland oss. Pris ske Gud!
När vi avslutar det här mötet kommer resultatet att vara individuellt och personligt. Mästaren handlar med individen och ser den enskilda människan. Han har ett svar för var och en av oss.
Vad vill du att jag ska göra för dig? Givetvis är vi många ”dig” samlade den här kvällen. Och vi får alla samma fråga ifrån Mästaren. För honom är vi inte som små droppar i havet, utan han ser oss var och en personligen. Var och en av oss är en människa som är objekt för gudomlig nåd. Om du heter Petrus eller Martin, Michael, Klara eller Rut – det spelar ingen som helst roll. Frågan når dig personligen. Han dog för dig personligen, och han ser dig i mängden. Det har betydelse för evigheten då det är saker av evighetsvärde vi här talar om. Vad som har betydelse för evigheten är inte att vi är en stor skara församlade. Det som är viktigt är att du och jag är här, och hur vi svarar på Jesu fråga till oss: Vad vill du att jag ska göra för dig?
För det andra säger det någonting om att vi alla har behov. Frågan till Bartimeus var inte: ”Behöver du någonting Bartimeus? Är det någonting som jag kan hjälpa dig med?” Frågan löd: Vad behöver du Bartimeus? Vad vill du att jag ska göra för dig? Mästaren ser att att det finns ett behov, och väntar på att du ska definiera det.
Det här är en karaktäristik av alla människor. Vi har behov och vi behöver hjälp. Vi är alla i avsaknad av något och behöver hjälp för att göra någonting åt behovet. Det är inte i första hand tal om materiella eller intellektuella behov, utan det handlar om vårt hjärta och vår själ. Det är ett andligt behov vi behöver hjälp med – inte något ytligt och överflödigt, utan något djupt i den inre människan. Det handlar om vår själ, och vi behöver hjälp.
Det finns människor som inte är medvetna om det här behovet. På Jesu tid, liksom i vår tid, fanns det människor som tänkte: ”Nej, jag behöver ingenting. Jag är välbärgad, jag har det bra på alla sätt.” Människor då som nu tror att ”min egen rättfärdighet den räcker för mig ända in i himlen”. Och andra menar ”nej, jag behöver ingen läkare att läka syndens sår, jag behöver ingen hjälp”. Om man har det så, då är man i en farlig situation. Då är det fara å färde. Då finns risken för att när evigheten klappar på hjärtats dörr så upptäcker man: ”Åh, jag var inte redo! Jag går miste om härligheten, jag var inte klar för det här.”
Vi som är samlade här, bevisar genom det faktum att vi är här att vi har förstått att vi har ett behov. Vi har liksom Bartimeus insett att vi har behov och vi är lika bestämda som han var: Vi måste möta Mästaren som kan hjälpa oss. Och Gud har lånat sitt öra till oss. Han väntar på att vi ska svara på frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?
”Åh, Herre, jag släpper dig inte förrän du välsignar mig! Herre jag behöver dig! Jag behöver ett möte med dig! Nu har jag kommit Herre, till dig, nu måste du möta mig i mitt behov!” Tänk att vi får komma fram inför hans ansikte och öppna våra hjärtan och utgjuta från vårt inre: ”Åh, Herre, hjälp mig! Jag behöver mer av dig!”
Det finns en tredje sak, som är helt uppenbar, och det är att ingen enda av oss själv kan göra någonting åt behovet. Om Bartimeus kunde ha gjort något åt sitt problem, då hade han gjort det. Då hade han helat sig själv och så hade han skaffat sig ett jobb och sluppit att sitta vid Jerikos port i misär och elände och bett om allmosor. Men lika uppenbart som att han hade behov, så var det uppenbart att han själv inte kunde göra någonting åt det.
Om du och jag själva kunde ha gjort någonting åt vårt stora problem, om vi själva hade kunnat betala av vår skuld och gett det som var nödvändigt till lösen för vår själ, då hade vi gjort det. Men sanningen om människan är att det kan hon inte. Sida vid sida med meddelandet ”jag behöver Jesus”, konstaterar hon samtidigt ”men jag kan inte själv göra någonting åt det. Jag är otillräcklig i egen kraft. Jag är en fånge, jag fruktar, jag har felat och jag kan inte göra någonting åt saken. Jag är i avsaknad av Guds härlighet och jag kan inte åtgärda den avsaknaden.” Det är detta som driver människan till desperation.
Hur ska jag lösa min själs problem? Det är därför det finns så mycket religioner, det är därför det finns så mycket materialism; det är människans försök att lösa sitt problem. Ropet inom mig kräver ett svar, det kräver att jag gör någonting för den inre människan – men det finns ingenting jag kan göra. Man försöker med små saker som att ge mutor för problemet, men lindringen varar några minuter och det blir ännu värre än tidigare. Vad ska jag göra? Det jag kan åstadkomma är bara en kort lindring av symtomen, det är ingenting som hjälper och som tvättar bort syndens fläckar.
Vi kunde fortsätta tala om vad människan gör för att lösa sina problem, men det tjänar inte till något alls. Ju fortare vi slutar med dessa försök och kommer till slutet på oss själva, desto bättre är det – människans slut, det är Guds början! Då människan har kommit till insikten att ”jag förmår ingenting göra själv”, då står Herren där med sitt erbjudande: Vad vill du att jag ska göra för dig?
Men så finns det ytterligare något viktigt i det här, och det är ännu en fråga: Är vi villiga att göra det som krävs för att det här ska få sin lösning?
Man kan vara medveten om sin situation och se problemets lösning, men ändå mena: ”Det där orkar jag inte, det där klarar jag inte av!” Men så var det inte för Bartimeus. Han kände till sitt behov, och han visste också att han var oförmögen att själv göra någonting åt det. Han ville ha behovet tillfredsställt, kosta vad det kosta ville, så när Jesus kommer ropar han av full kraft: ”Förbarma dig över mig, du Davids son!” Han tar chansen där och då, och han bryr sig inte om människor omkring sig, utan ropar till Jesus: ”Jesus, ha förbarmande med mig!”
Det är lösningen också för dig och mig: Det får kosta vad det kosta vill, men Jesus, nu kommer jag till dig, och du måste hjälpa mig i min nöd! Frågan är alltså vad vi svarar på Jesu fråga. Vi håller vår egen själ i vår hand här i kväll, ja vi håller evigheten i vår hand. Jesus är här, och han har makt att frälsa; han är faktiskt en Mästare till att frälsa. Han har all makt i himmel och på jord och han har makt till att lösa dig från syndens träldom. Han är villig. Frågan är om du och jag är det. Om vi ska segra eller om vi ska gå förlorade, det svaret ligger hos oss var och en.
Min sista hälsning här i kväll är att Jesus Kristus och han allena är mäktig till att fylla behovet. Bartimeus förstod det, och han vägrade att vara tyst när folkmängden sa: ”Tyst Bartimeus, stör inte Mästaren!” Bartimeus vägrade att vara tyst, och han ropade: ”Jesus Kristus, Davids son, förbarma dig över mig!” ända tills Jesus stannande upp på sin vandring, kallade honom till sig och ställde frågan: ”Vad vill du Bartimeus att jag ska göra för dig?”
Det var sista gången Jesus var i Jeriko medan han var här på jorden. En vecka senare var han död. Men Bartimeus grep chansen där och då, när han hörde att Jesus var där. Och tänk att i kväll får vi samma chans! Glöm vad andra tycker, tänker och menar. Glöm dig själv, och tänk på din själ. Kom till Jesus och svara på frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?
Bartimeus svarade: ”Herre, att jag måtte få min syn!” Frågan är vad du vill svara den här kvällen. ”Herre fräls mig! Herre, befria mig, hela mig! Herre, fyll mig med din helige Ande! Herre, ge mig frimodighet till att vittna!” Det kan finnas lika många svar som vi är människor. Men Jesus är här, och då är allting möjligt. Han har makt till att möta varenda en av oss. Säg till honom vad du är i behov av, så kommer han med hast till din undsättning för att svara på din bön. Han är all nåds Gud, och han har behag i att utgjuta sin nåd över behovets barn.
Du har säkert läst om David när han var i nöd. Jag har tänkt på Psalm 18, där David säger: ”Dödens band omvälvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig. Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.” Han var i en svår situation, och det är så likt människans situation i dag. Men David hade hittat svaret, därför att han gjorde det varje människa borde göra. Han gjorde det samma som Bartimeus gjorde tusen år senare: ”I min nöd åkallade jag Herren och jag ropade till min Gud.” Resultatet är det här: ”Från sitt tempel hörde Herren min röst, och mitt rop det steg upp till Honom och nådde Hans öron.”
Herren är densamme. Han hör ropen som stiger upp. David ger en fantastisk beskrivning av en frälsande Gud: ”Han sänkte himlen och steg ner. Han räckte sin hand ut ifrån höjden, och grep tag i mig och drog mig upp ur det väldiga vatten. Han räddade mig och förde mig ut på rymlig plats.”
Det är Gud som kommer till undsättning, och han kommer med hast, därför att han hör ropet ifrån vår själ, och med hast vill han hjälpa dig. Det var den sista vandringen Jesus gjorde på jorden. Från Jeriko tog han vägen upp till Jerusalem och nåddes av ropet från Bartimeus. Han var på väg till försoningsverket, på väg till Golgata, på väg för att bli lösningen för dig och mig. Men så stannade han och lyssnade på ropet från Bartimeus.
Herren sitter på Faderns högra sida i höjden, och det finns en skara som lovsjunger honom däruppe. Men just i kväll har han bjudit lovsången att tystna, eftersom han har hört ropet ifrån Västerås, och han har stigit ned med frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Boken Synen D Wilkerson. Video B Vidén citerar o kommenterar

Jag har tidigare tagit med inlägg av D Wilkerson och boken SYNEN, och här kommer en video där Berno Vidén talar om boken och kommenterar den och de tider vi lever i. Jesus kommer snart!

Rom 10:9 För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.
Joh 1:17 Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.

Frälsning   för varje människa är en  önskan vi troende har, men så kommer det inte att bli vad jag förstår för människor drar sig mer och mer IFRÅN Gud. Detta kalla samhälle och värld…

 

Var fjärde graviditet AVBRYTES. VIDEO. Synd. Sverige

 

Del 1 56 miljoner aborter genomförs varje år. 150 000 per dag. Det handlar om så mycket som var fjärde graviditet. Allt enligt en vetenskaplig studie som publicerades i den medicinska tidskriften The Lancet den 16 juli 2017.
Del 2: Barn i Sverige växer upp berövade sin identitet. Ställs inför frågan: ”Är du en han, hon eller hen idag?”
Ett program från Radio Maranata (30 min)

Se och lyssna och begrunda vad som sker med de små ofödda!!!

I en värld där själar lider och där synden fått bedraga. Herre kom!

 

Frihet/Bild Maria ,från synd, frihet från lögner, frihet hos JESUS

 

I en värld där själar lider Och är snärjd av satans band, Och där synden fått bedraga Dragit dig från Jesu hand. Ännu hoppets låga brinner, Jesus allt kan göra nytt, Och din sorgsna själ kan bli i fröjd förbytt.

Kör: Midnattsropets budskap ljuder: MARANATA – Herre kom! Och till alla hjärtan bjuder Jesus ut sin rikedom. Gör dig redo, se han kommer För att hämta hem sin brud, Som står redo, Iklätt sig sin bröllopsskrud.

2. Längtan som i själen brinner Att få leva i Guds nåd, I dig själv du tomhet finner Och för själen ingen råd. Men ett ord från Jesus säger Att det inte du förmår, Det förmår han om du vilar i hans sår.

3. Genom vånda, kamp, och strider, Under jubel, fröjd och frid. MARANATA-ropet ljuder I en mörk och ödslig tid. Snart en dag skall bruden lyftas Upp till Herrens fröjdesal Där det samlas skall en skara utan tal.

4. Bröllopsbjudningen nu ljuder På var stig och i var vrå, Och sin frälsning Jesus bjuder Till båd’ stora och åt små. Halta, krymplingar och blinda, Ja, envar hans bjudning får Till Guds bröllopssal som redo dukad står.

5. Ingenting av jordens lycka, Ingenting av världens glans, Kan från fadershanden rycka Den själ som blivit hans, Nej, den själ som överlämnat allt åt Jesus Frälsaren, Har förvissning om sitt hem i himmelen.

Sång av Folke Nilsson, nr 382 i Särlaregn.
http://www.midnattsropet.se/2017/03/i-en-varld-dar-sjalar-lider-och-ar.html

Människosonen har inte kommit för att bli betjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många .
Markus 10:45

God är Herren , en tillflykt på nödens dag, han känner dem som flyr till honom.
Nahum 1:7

NamnlösMaria

Den ockulta vågen- Lever vi i de yttersta dagarna? Del 2 S Andréasson

 

048Maria

Lever vi i de yttersta dagarna? Del 2

Text: Stig Andreasson

Den ockulta vågen –  ett ände-tidstecken.

– Anden säger tydligt att i de sista tiderna kommer somliga att avfalla från tron och hålla sig till villoandar och till onda andars läror (1 Tim.4:1).
Någon vill kanske med all rätt anmärka på att villfarande och demoninspirerad religiositet alltid har förekommit inom hedniska religioner och bland människor som saknat kunskap om kristen tro. Men lägg märke till att i ovanstående bibeltext omtalas den demoninspirerade förförelsen som följd av ett avfall från tron. Idag är tyvärr många bekännande kristna inte vakna över att de faktiskt är starkt påverkade av olika former av nyandlighet med ockult bakgrund från New Age och österländska religioner.
Då jag på 1950-talet kom till Frankrike för att delta i evangeliskt arbete hade jag ingen erfarenhet av konfrontation med ockultism och nyandlighet från mitt svenska hemland. Vi hade i stort sett blivit förskonade från sådant hemma i Norden. I en liten församling i Paris östra förstäder talade jag i ett möte om ”köttets gärningar” i Galaterbrevet 5. Där nämns olika slags synder, bland annat omtalas ”trolldom”, även benämnd ”svartkonst”. På franska stod det ”magi”, vilket innefattar olika former av ockultism. Jag sa då något om att ”du kanske inte har praktiserat magi och ockultism, men kiv, avund och ofördragsamhet har du nog släppt in i ditt hjärta”. Dessa synder stod ju också omtalade i bibeltexten. Efter mötet kom en av bröderna fram till mig och sa: ”Stig, i kväll sa du något helt galet i din predikan.” Jag blev en aning perplex. ”Du skall veta”, fortsatte min gode vän, ”att här i Paris har de flesta varit hos någon ockult healer och hos sådana som kallas ”synska” för att få veta vad framtiden bär i sitt sköte. Så du bör hellre avslöja detta och varna för det.” Jag hade skjutit över målet på grund av okunnighet.
Några årtionden senare kom den ockulta vågen också till våra breddgrader. Healing, transcendental meditation, yoga och andra mentala och fysiska tekniker med rötter i österländska religioner har utbrett sig också hos oss. Hälsovården använder sig av ”mindfullness”, som bygger på buddhismen, för behandling av stress, depression m.m. Samtidigt som vårt land blir alltmer sekulariserat är det lätt att konstatera att religion står på dagordningen som aldrig förut. Men det är typiskt för alla som håller på med nyandlighet att de förnekar att det de praktiserar har något med religion att göra. De kallar det vanligtvis ”självutveckling” och ”spiritualitet”. Sådant finns för alla smakriktningar. Jag har faktiskt läst något om att det till och med finns ”spiritualitet för gudlösa”.
Det är bara Bibeln som kan upplysa oss om hur vi skall förhålla oss till allt detta med healing, reinkarnation och spiritism. Guds Ord uppmanar oss också till att be om gåvan att skilja mellan andar. I denna invasion av all slags andlighet och alternativ behandling är nämligen mörka krafter i verksamhet. Allt detta är en följd av vår tids andliga avfall och ett tecken på att vi verkligen lever i ändens tid. Men också idag verkar Jesu Kristi evangelium till frälsning och befrielse för den som tror. Ett härligt exempel på detta är den tidigare healern Walter Vappianis gripande vittnesbörd i den lilla boken ”Healern som blev helad”, som finns att beställa på Bällsta Media Center. Läs den och gläd dig över Jesu storhet och makt!

Människocentrerad lyckoreligion – ett utbrett fenomen i ändens tid.

I sitt andra brev till Timoteus 4:3 skriver aposteln Paulus: ”Det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.”
För närmare 40 år sedan mötte den kände norske förkunnaren Emmanuel Minos en 90 år gammal kvinna från Valdres, som hade fått en syn från Gud om hur världen och kristenheten skulle se ut i kommande dagar. Hon förutsade då ett avfall i kristenheten och gav följande beskrivning:
– De kristna kommer inte längre att vara öppna för rannsakande förkunnelse. De vill inte längre höra, som de har gjort förr i tiden, om synd och nåd, lag och evangelium, bot och bättring. Istället kommer det ett slags surrogat, lyckokristendom, som blir presenterad för människorna. Det gäller att bli vällyckad, det gäller att nå framgång, det gäller det materiella goda. Och denna framgångskristendom resulterar gradvis i att kyrkor, bönehus och frikyrkolokaler blir mer och mer tomma. Underhållning, konst och kulturaktiviteter övertar platsen i kyrkor och bönehus istället för väckelse- och bönemöten. Detta kommer att ske i hög grad innan Jesus kommer. Den andliga sömnen kommer att breda ut sig.

Guds Ord säger att vi inte skall förakta profetiskt tal men pröva allt och behålla det som är gott. I detta tillfälle är det tydligt att budskapet verkligen ger en träffande bild av den framtida kristenheten – vår egen tids kristenhet.
Hälsa, framgång och välfärd är goda ting som människor alltid har önskat sig. All kristen verksamhet har därför alltid haft och skall ha en filantropisk (människovänlig) sida. Jesus lärde att vi alltid skulle tänka på de fattiga och ta oss an de svaga. I den första kristna församlingen fanns ingen som led nöd. Alla delade med sig av sitt goda eftersom var och en behövde. Då blev alla nöjda och fick sin del av framgången. Men trots detta skulle lyckoreligion eller framgångsreligion vara fel namn på denna syskongemenskap. Den var helt enkelt ett exempel på hur det blir då Guds kärlek fyller människohjärtan och driver ut vår naturliga självupptagenhet.
En mycket annorlunda lycko- och framgångsreligion började marknadsföras hos oss för några decennier sedan. Man kallade den ”Trosrörelsen”. Men på engelska hette den egentligen ”Word of Faith Movement” (Tros-ords-rörelsen). Det hela handlade nämligen om att uttala ”trosord” som kunde förändra verkligheten omkring oss. Trosförkunnarna lärde och lär fortfarande att tron är en kraft och en lag i universum. Den som lärt sig bruka den kraften uppnår framgång på alla områden. Ofta citeras bibelordet: ”Tungan har makt över död och liv” (Ords 18:1). Det betyder att våra liv styrs av våra ord och våra bekännelser. Bekänn fattigdom och sjukdom, så får du det. Bekänn hälsa och välstånd, så får du det. Det blir som du säger. Kenneth Hagin, trosrörelsens far, sa det kort och enkelt: ”Name it and claim it!” (Nämn det och begär det).
Någon vill kanske påstå att trosrörelsen i vårt land genomgått stora förändringar i senare tid och att dess ledare idag är mindre extrema. Ja, stora omvälvningar och skandaler har skett och vissa uttalanden från ledande håll låter mer sansade. Men både inom s.k. ”nykarismatiska” rörelser, äldre trosförsamlingar och inom olika frikyrkor lever mycket av trosteologin vidare. Nyligen kunde jag på min dataskärm höra och se en bibellärare, som räckte ut tungan mot sin publik, inte för att förnärma sina åhörare, men för att illustrera sitt budskap. ”Idag skall jag tala om tungan”, sa han och fortsatte ungefär så här: ”När Gud skapade världen gjorde han det genom att uttala starka och mäktiga ord. Han talade och allt blev till. På liknande sätt kan också vi skapa något nytt genom våra ord och våra positiva bekännelser.”
Ibland dyker dessa trosuppfattningar upp i delvis nya former. På en frikyrkokonferens i vårt land hörde jag förkunnare som befallde sjukdomar att lämna sjuka personer. Ja, man befallde också sjuka kroppsdelar att bli friska. Man talade till sjukdomarna som om de skulle vara levande väsen och likadant gjorde man med sjuka kroppsdelar. ”Du ömma ryggkota, bli frisk!” Mycket av detta kommer troligen från andra sidan Atlanten. En förkunnare därifrån besökte Norden för en tid sedan och berättade då hur han gjorde då han skulle förnya sitt tillstånd att köra privatflyg. Han måste då till läkare för att få sin synförmåga testad. Före testen sa han till doktorn: ”I speak to my body” (Jag talar till min kropp). ”Vad är det du gör?” frågade läkaren. ”Jo, jag talar till min kropp”. I detta fall befallde han sina ögon att se klart och tydligt, vilket enligt hans egen utsago också skedde.

Denna tro på kraften av egen tro och egna ”trosord” sätter naturligtvis människan i centrum. Den appellerar utan tvivel till det egocentriska hos oss. Någon har gett den namnet ”ego-teologi”. Ja, tänk, att vi kan bli bärare av en sådan auktoritet! Ett sådant budskap kliar utan tvekan i öronen på många. För mig är därför också denna typ av religiositet ett tydligt tecken på att vi verkligen lever i de yttersta dagarna. Men det finns en skara som i denna förförelsens tid håller fast vid den enkla och sunda tron på Jesus Kristus och hans evangelium. Då vi håller oss till Guds Ord vet vi att vår himmelske Far både hjälper och bönhör oss, även då vi inte alltid klarar att bara tänka positivt och ständigt uttala positiva bekännelser. Psalmisten skrev: ”Jag är betryckt och fattig”. Det var knappast en positiv bekännelse. Men han fick hjälp av Gud ändå. Herren bönhör oss nämligen inte för att vi är troshjältar men för att Han själv är ”all nåds Gud”. Låt oss därför inte tro på vår egen tro men lita på Guds trofasthet.

http://www.midnattsropet.se/2016/09/lever-vi-i-de-yttersta-dagarna-del-2.html

 

NamnlösMaria

Allmännelig kyrka och teologiska system. Kyrkans myter. Trollbinda massorna

Jesus5

mission

Maranatafolket

Utdrag från boken Maranata – Du vår Herre kom! av Arne Imsen

Maranatafolket förvaltar och förmedlar ett mångfasetterat och Kristuscentrerat frälsnings- och helgelsebudskap för att göra de heliga skickliga att utföra Kristi tjänarevärv; att uppbygga hans kropp. Ingen av de ursprungliga bibeltexterna har i vår tid lämnats oantastad, varför äldre och nyare vrångbilder och villfarelser rensat bort anstöten och konstruerat en allmännelig kyrka med teologiska system och former med många hedniska styggelser framdrivna av otäcka andemakter.
Det är annars helt omöjligt att förklara sakramentalism, klerikalism, exorcism på astronomiskt avstånd från apostoliskt gudstjänst- och församlingsliv. Kyrkans myter är just inget annat än myter, men absolut nödvändiga för att med mysticism, besvärjelser och magi, med statligt stöd, trollbinda massorna i sina armar för att kunna fortsätta sin skamritt på vilddjuret; ett bländande sken av gudsfruktan, men en dundrande förnekelse av dess kraft.
Det är årtusenden som skiljer oss från den urkristna församlingen. Så mycket har hunnit förändras på så många områden. Men för det vakna och medvetna maranatafolket tycks det som om tiden stått stilla; allt går i repris. Det är egentligen inget nytt under solen.
Utanför Kristus regerar fortfarande, med förtätad auktoritet, denna världens furste, och tillbeds oblygt och hängivet såsom denna tidsålders gud, och ändock är inte denna ondska värst och lika farlig för den enskilda och lilla människan som dess lokala varianter och utspel.

Vad vet vi egentligen om den värld som vi bebor? Om vi öser ur samma kunskapskälla som maranatapredikanten Noa, så borde vi veta åtminstone lika mycket som han visste om den värld i vilken han levde och verkade. Han var på en och samma gång en tröst för och en dom över den stryktåliga och blaserade civilisation som kunde uppvisa storslagna bedrifter inom vitt skilda områden.
Vi har inga opinionsundersökningar som visar hur samtiden pendlade för eller emot honom personligen och hans livsverk. Kan man tänka sig Noa engagerad för att övervinna procentspärrar och tillskansa sig olika former av subventioner för att fullborda sitt enastående uppdrag? Det var ingen större eller mindre folkopinion som hade givit honom ett politiskt mandat för att förverkliga programmet.
Samhällsdebatten var säkerligen då som nu livlig, och den övergripande målsättningen hos alla etablerade åsiktsriktningar i det pluralistiska samhället att skapa goda, trygga och jämlika samhällsstrukturer, men Noas röst hördes inte i den debatten! Att så inte var fallet, har troligen sin förklaring i den första psalmen i Psaltarens första bok:
”Säll är den man, som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter där bespottare sitta, utan har sin lust i HERRENS lag och tänker på hans lag både dag och natt. Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid och vars löv icke vissna; och allt vad han gör, det lyckas väl.
Icke så de ogudaktiga, utan de äro såsom agnar, som vinden bortför. Därför skola de ogudaktiga icke bestå i domen, ej heller syndarna i de rättfärdigas församling. Ty HERREN känner de rättfärdigas väg, men de ogudaktigas väg förgås.”

Maranatafolket har inga illusioner om människans godhet och förmåga att med egna medel och resurser ta sig ur sitt djupa fördärv. Detta fördärv är betingat av den natur hon är född med. Det finns gränser och skillnader, men aposteln konstaterar att hela mänskligheten frälsningshistoriskt faller sönder i tre kategorier, vars livskvaliteter sist och slutligen bestäms av deras relationer till Gud.
Guds församling är ett folk, judarna ett annat, och grekerna (hedningarna) ett tredje i tiden, med preciserade förutsägelser om framtid och mål. Det är egentligen endast Kristus-relationen som är den ödesavgörande faktorn för varje grupp, helt oberoende av alla andra viktiga och typiska förhållanden som måtte ha relevans i sammanhanget; i detta perspektiv att Jesu Kristi församling, okänd för världen, lever sitt unika liv i det fördolda, en anonym rörelse som församlas till sin Frälsare och Herre.
Parallellt med denna hemlighetsfulla, korsmärkta livs­rörelse, församlas judarna till det heliga landet, för att där möta sin Messias, och den övriga världen församlas till Harmageddon, anförd av Antikrist, vilken är slutprodukten av allt det mänskligheten under sin mångtusenåriga historia i sin gudsförgätenhet och maktfullkomlighet lyckats prestera.
Alla kan påskynda eller i någon mån bromsa denna utveckling, men aldrig hindra den! Beundransvärda uppoffringar och aktiviteter för att höja och förbättra skarornas existensvillkor inom olika områden, är egentligen lika verkningsfulla som att försöka bota cancer med kosmetika och välluktande deodoranter.
Den kristenhet som bytt ut saltet mot jäsande och berusande socker, civilisationens dödgrävare, påskyndar förruttnelseprocessen. Med maximalt understöd av den moderna tidens sofistikerade mediautbud, är avhuman­iseringen och fördumningen garanterat framgångsrik.
Folkhavets kaos och katastrof är ett naturbetingat utbrott av koncentrerat hat och upproriskhet mot Gud och hans styrelse. Det exploderande upproret frampiskas av Guds ärkefiende draken, den gamle ormen, helt ohanterligt för alla inomvärldsliga makt- och styrningsmedel, varför slutfasen helt logiskt endast kan bli ett totalitärt världsvälde utan tidigare motstycke. Det är den onda naturens slut-triumf i tiden. En natur som har varit, är och förblir fiendskap mot Gud, och som därför är hemfallen åt vredesdomen, trots alla vältaliga och beteendevetenskapliga utläggningar om motsatsen.
Det finns inget botemedel för denna genomfördärvade natur, därför måste den undanröjas genom en ny födelse in i ett helt nytt liv i ett nytt barnaskap och medborgarskap, en ny skapelse och ett nytt släkte, som icke är av denna världen. Det är förmätet och dumdristigt att genom utbildning försöka meritera sig för själavinnande och själavårdande funktioner i det rike som icke består i ord, utan i kraft.

Förmodligen har teologin gjort kristendomen större skada än någon annan vetenskaplig disciplin, just därför att den mer än något annat själv stått i vägen för det den åtagit sig att utforska och bevisa. Teologierna är de mest avskräc­kande exemplen på vilsenhet och bortkommenhet från apos­tolisk tro, den som en gång för alla överlämnades åt de heliga.
Det är mycket smärtsamt, och ytterst beklämmande då väckelsekristendomen glider bort från sitt maranata-centrum för att med kyrkliga förebilder bli samtidstillvanda och förljugna kulturella minnesklenoder, som endast kristenhetens nostalgiska jubiléer och turismen kan ha glädje av.
”Den Gud, som har gjort världen och allt vad däri är, han som är Herre över himmel och jord, han bor icke i tempel som äro gjorda av människohänder, ej heller låter han betjäna sig av människohänder…..”(Apg 17:24-25).
Vem är det då som bor i alla dessa tempel i mångtusental utöver hela vår jord? Och vem är det då alla dessa miljontals människohänder i realiteten betjänar?
Gud söker inte efter sakrala byggnader och vigda kyrkorum. Han vill att varje kristen ska vara tempel för den helige Ande. I oräkneligt antal arbetar villiga händer för att på olika sätt betjäna Gud. Men det är ett försvinnande fåtal hjärtan som låter sig gripas och uppfyllas av gudslivet i den nya skapelsen. Trots hängivna händer, far man vilse i sitt hjärta.
Teologerna, filosoferna och politikerna har målat och presenterat ett myller utav utombibliska Kristusbilder med fragment av sanningen. De flesta har fått hängivna efter­följare under olika tider i olika delar av världen. Vi vill nog alla representera Herren Jesus Kristus i tiden, och göra sällskap med honom för spännande upptäcksfärder uppe på höjderna, men knappast för att tillbringa nattens många och långa timmar i enträgen bön, utan för att sova och sedan byg­ga och konsolidera på respektabelt avstånd från all när­kamp med avgrundslika kraftmätningar i demonbesatta män­nisko­varelser.
Sömn är en legal nödvändighet för alla, och det vore väl en religiös och politisk välgärning att förankra lagens och profeternas portalfigurer tillsammans med Herren Jesus Kristus för all framtid på det heliga berget, mitt i det judiska samhället. Tillfället var ju helt ypperligt för att ge form och struktur åt den messianska eran.
Av historiens vittnesbörd att döma, har kyrkorna hämtat sina förebilder från stormötet på förklaringsberget framför den nya tidsålderns, som inleddes genom den andeutgjutelse från höjden som uppfyllde hela lärjungaskaran, där de var församlade i den sal i övre våningen där de plägade komma tillsammans. Kyrkan har egentligen kommit till därför att kristenheten förlorat kontakten med det tema som avhand­lades vid detta mycket enastående möte på högsta nivå.
Där penetrerades sakkunnigt och insiktsfullt Jesu före­stående bortgång (uttåg), vilken han skulle fullborda i Jerusalem. Det var ingen abdikering och flykt man planlade. Det var fastmer det stora och triumfatoriska uttåget ur en fördömd värld som fjättrad i fångenskap förblev lojal mot Guds ärkefiende satan. Denna för hela mänskligheten helt omvälvande händelse, det stora maktbytet i andevärlden, hade sin historiska och pedagogiska förebild i det lilla uttåget, då Guds son Israel tågade ut ur Egypten, för att via havet, öknen och floden nå det förlovade löfteslandet.
Jesu namn har upphöjts över alla andra namn i tid och evighet. Han, som av sin samtids makthavare dömdes såsom illgärningsman av det romerska vilddjuret och den judiska skökan, har besegrat döden och tågat ut ur dödsriket, och av Gud utnämnts till Herre och Messias, och i kraft av detta sitt trefaldiga ämbete såsom profet, präst och konung, intagit platsen på majestätets högra sida i himmelen.
Vem kan ens komma på tanken, att han skulle ha gett sitt folk uppdraget att bygga moskéer, synagogor eller kyrkor till hans ära och hans rikes framgång i tiden? Kriget mot härlighetens Herre, som korsfästes av denna världens vise och mäktige, har icke avmattats. Det är sveket som har gjort honom osynlig. Detroniserad sedan lång tid tillbaka av en kyrka som ofta prålar med hans namn.
Denna kyrkas traditioner, ordinationer, ceremonier, mässor och gudstjänster, förnekar apostlarnas och den urkristna församlingens Kristus, och korsfäster honom åter och åter åt sig genom sitt självvalda gudstjänstväsende.
I denna världsande och i detta evangelium utan korsets anstöt, och under en annan herres välde, rör sig denna världens alla sjöfarare (diplomaterna), köpmän (präster­skapet) och konungar (makthavarna) galant och belevat i sina universella fredssträvanden. Detta fördärv­bringande utsäde som drabbar hela jorden, har den otuktiga kyrkan och hennes många otuktiga döttrar som modersköte.

http://www.midnattsropet.se/2015/03/maranatafolket.html

NamnlösMaria

Herren-300x39