Skapelse kontra evolution. Det är ämnet för mitt föredrag. År 2009 är det år då världssamhället firar 200-årsjubileet för Charles Robert Darwins födelse, och även 150-årsjubileum för utgivningen av boken On the Origion of Species by Means of Natural Selection. Lika naturligt som 200-årsjubileet är firandet av ett historiskt faktum – en stor vetenskapsmans födelse – så firar man 150-årsjubileet som året då sanningen om människans uppkomst genom utveckling fördes fram i ljuset.

Det första jubileet är helt odiskutabelt. Det andra är högst diskutabelt. Ty som sanningssökande människor måste vi ställa oss frågan: Utvecklingsläran – hur sann är den? Idén om utveckling började först och främst inte med Darwin. Tankarna uppstod bland de gamla grekerna – den tidens vise män – som förde fram sin revolutionerande sanning. Empidokles berättade för oss att allt djurliv utvecklats från jordens växtliv. Nej, protesterade
Aniximander, så är det inte, utan alla människor har utvecklats från fiskarna.

Även andra idéer såg dagens ljus, och Aristoteles påstod redan 400 år före Kristus att levande varelser kunde uppstå plötsligt och av sig självt. Ty Aristoteles och hans likasinnade menade att man kunde se insekter stiga rakt upp ur gyttja och slem. Man sade att om detta kunde vara sanning om insekter, varför inte också om andra skapelser? Skapade av sig själva. Dessa teorier var verkligen livskraftiga och seglivade.

Den tyske biologen Ernst Haeckel, som levde 1834-1919, konkluderade så sent som 1866 genom böckerna Generelle Morfologie och Den Stannbaum des Menschengeschecht att livet uppkommit
plötsligt och helt av sig självt, och utvecklats och förbättrats till nya arter. Haeckel säger att ”läran måste vara riktig. Om inte, så måste man tro på en skapare – och det vill vi ju inte…”

Jag undrar om det inte är just där vi har sakens kärna: ”Det vill vi ju inte”. Kemisten och bakteriologen Louis Pasteur stängde till munnen på Haeckel och satte stopp på idén om det spontana av-sig-själv-livets upprinnelse från sitt forskningscentra i Paris knappt tio årsenare. Jag går nu inte in på detaljerna av Pasteurs bevisföring.

Vi måste åter till de gamla grekerna för att hitta fossilernas existens omnämnda i skrift, utan att väcka någon nämnvärd uppmärksamhet. Man ansåg att de var just det de var: förstenade rester av levande organismer. En av de första som visade fossilerna något vetenskapligt intresse var Ristoro D’Arezzo, som året 1282 utgav boken La composizione del
mundo. I boken lägger D’Arezzo fram summan av sina vetenskapliga fynd. Han konkluderade helt enkelt med att bibelberättelsen om en flodkatastrof som drabbat jorden, måste vara sann – citat D’Arezzo.

På toppen av ett högt berg grävdes fram skal av sjödjur och stora mängder av fiskben. Senare, under ett grävningsarbete i samband med ett kanalbygge i norra Italien, fann Leonardo Da Vinci fossiler av sjödjur, 218 år efter D’Arezzo, och tron på flodkatastrofen blev ytterligare stärkt. År 1728, samma år som han dog, gav den engelske professorn John Woodward ut boken The national history of fossils of England. Woodward blev lovprisad av sina samtida vetenskapsmän.
Han konkluderade med att fossilerna i stort sett var lämningar av djur som dött i en global flodkatastrof. Någon form av evolution kunde Woodward inte spåra. Det hör till historien att Woodward förutom att han var vetenskapsman, också var bekännande ateist.

Som ett resultat av Woodwards forskning låg evolutionismens tankegods nere under merparten av 1700-talet, ända fram till 1809, då Jean-Baptiste de Lamarck utgav boken Philosophie zoologique, en teori  om den organiska världens utveckling. Huvudprincipen hos Lamarck är attarterna inte är konstanta, utan ideligen förändrar sig. Arternas förändringar orsakades dels av att de sökte efter förändring och fördelar, exempelvis om ett djur kan springa litet fortare, få litet längre hals, osv. Och dels av yttre påverkan, exempelvis förändring i klimatet. Och nu kommer poängen. Dessa nya inlärda egenskaper, sa Lamarck, kommer att fortsätta gå i arv i nästa generation. Dessa nya egenskaper man ärvt av sina föräldrar kommer att fortsätta. Jag kan i förbigående nämna att under Stalintiden i Sovjetunionen var Lamarcks genteorier de enda godkända.

Idag är det knappt någon som tar Lamarck speciellt allvarligt. Norges i särklass största lexikon, Aschehoug og Gyldendals store Norske leksikon, avslutar en längre artikel om Lamarcks teorier på följande vis:
-Ärftlighetsforskningar visar att inlärda egenskaper inte nedärvs. Grundförutsättningen
för Lamarckismen existerar därför inte.
Och därmed avslutas historien om Lamarck.

Vi ska ha detta i åtanke när vi så småningom kommer fram till Gregor Mendel. Nu är det emellertid inte namn som Ernst Haeckel eller Lamarck vi först tänker på när vi talar om evolution. Evolutionsläran är oupplösligt knuten till namnet Charles Robert Darwin. Han föddes 12 februari 1809. Han var son till en läkare, Robert Darwin. Han var sonson till en läkare och naturforskare som hette Erasmus Darwin. Denne farfar utgav så tidigt som år 1798 boken The Laws of Organic Life. Där framställde han hypotesen att alla livsformer har utvecklats från ett enda filament – eller urtråd – genom millioner år, utan att Erasmus på någon enda rad dryftade tanken på varifrån denna urtråd eller filamentet hade sitt ursprung. Charles Darwins teorier var alltså lånegods från farfar, i något förbättrad utgåva.

Charles Darwin var onekligen en mycket intelligent människa. 16 år gammal började han studera till läkare i Edinburgh. Han blev snart tvungen att avbryta sina studier pga att det var vissa saker i studierna han inte klarade av, medicinskt. Då började han läsa teologi i Cambridge. Endast 24 år gammal tog han Bachellor Degree i teologi. Under dessa år av läkarstudier och teologistudier, studerade han också naturvetenskapliga ämnen. Han lärde känna en hel rad naturforskare.

1831 fick han följa med på en femårig jordenruntsegling med krigsskeppet Beagle, som vetenskapsman. Han hade alltså studerat läkarvetenskap,teologi – och så åker han omkring som naturvetenskapsman.
När Darwin kom hem, hade han huvudet fyllt av många nygamla idéer – à la farfars. Arterna, konkluderade han, är inte konstanta, men underkastade förändringarnas lagar. På Galapagosöarna hade han sett sköldpaddor på de olika öarna som liknade varandra. Men de var inte helt identiska. Då började Darwin fundera på om de inte rent av härstammade från en gemensam typ. Finkarna på öarna intresserade honom ännu mer. Finkarnas näbbar kunde vara olika i form, färg och storlek. Utvecklingslärans hejarklack fann senare ljusare och mörkare fjärilar. Först var det mest ljusa, för de mörka var så synliga mot de ljusa trädstammarna, att de blev ett enkelt byte för naturliga fiender. Så kom den industriella revolutionen.
Då blev träden mörkare, för det färgades av så mycket sot och förorening. Då överlevde de mörka fjärilarna, medan de ljusa blev fiendens byte!

Läran om kampen för tillvaron och det naturliga urvalet grävdes fram. Det djur som visade fram de tydligaste variationerna, exempelvis kamouflagefärger, överlevde. De starkaste förde släkten vidare. Eftersom de bästa av arten överförde sina företräden till avkomman, blev arten ständigt bättre och bättre. Så småningom förbättrades den så att den övergick till andra och mera högt stående arter. Sitt bevismaterial för denna idé hämtade darwinisterna från morfologien, läran om plantors och djurs former och strukturer. Darwin såg att några organismer var enkla i strukturerna, och andra mycket mera komplicerade.

Så upptäckte han att det var möjligt att klassificera dessa organismer i ett fullständigt gradindelat system, från de enklaste till de mest sammansatta. Eller, som Darwin uttryckte det, från de lägsta till de högsta. Därför placerade han encelliga djur, som amöban, först. Över denna den flercelliga hydran. Över den en orm, och därefter fiskar, paddor och lägre däggdjur. Därovanför apor av lägre grad, sedan högre stående apor och till sist den mest sammansatta av alla – nämligen människan. När han var färdig med denna gradindelning från de enkla till de mera sammansatta, så vänder han sig till dem som tror på en skapare och säger: Titta här! Här är beviset för utvecklingsteorin,som bevisar att de mer utvecklade livsformerna utvecklas från de lägre stående. En absurd bevisföring.

Jag har mycket böcker i mitt bibliotek. Om jag skulle gradindela mina böcker efter storlek och innehåll, skulle jag med liknande argumentation kunna bevisa utvecklingen i mina böcker! Beviset faller på sin egen orimlighet. Ändå så är det Darwins bevisplansch som våra barn och studenter genom det statliga undervisningsmaterialet får lära i skolorna.
Den-starkaste-vinner-teorin och det naturliga urvalet kan möjligtvis förklara hur den bäst utrustade överlever. Men aldrig hur den bäst utrustade kommer till. Det faktum att organismer kan arrangeras i en viss ordning, exkluderar väl inte möjligheten att både den enkla och mera sammansatta har tillkommit samtidigt?

Detta var det morfologiska beviset, det som handlar om klassificering. Till detta talardarwinisterna gärna om beviset från den jämförande anatomin. Vad är det för något? Den som studerar anatomi, undersöker de olika djurens uppbyggnad i detalj. Exempelvis kotor, ben, muskler, senor, artärer, vener, osv. De vill se att det finns en viss uppbyggnadslikhet bakom allt detta. Eller ännu ett bevis för evolutionismens odiskutabla sanningar. Här finns en gemensam härstamning och utveckling.

Om jag skulle undersöka alla Stockholms skolbyggnader, skulle jag genast hitta många likheter. Jag förmodar att alla har en entré, en administration, säkerligen undervisningslokaler med skolbänkar och stolar. Troligen också någon form av gymnastiksal och sanitära byggnader. Det är väl ingen som skulle komma på tanken att för att det finns så många sammanfallande likheter så måste det finnas en gemensam härstamning? Ej heller bevisar de olika skolbyggnaderna att någon utveckling har skett? För att följa denna tanke, så säger den hellre att bakom skolorna finns troligtvis en gemensam byggherre, Stockholms stad kanske. Att skapelsens gemensamme arkitekt gjorde likhet mellan några arter och enorma olikheter mellan andra arter, det får stå för hans räkning. Så var helt enkelt skaparens plan. Att tala om den jämförande anatomins bevis, är inte bara ologiskt och oförnuftigt, det är också direkt förnuftsvidrigt.

Låt oss återgå till fossilerna. Intill Darwins tid hade fossilerna inte över huvud taget antytt någon utveckling. Men från 1880-talet måste alla fossiler förklaras så att de var accepterade av utvecklingen. En geologisk tidtabell sattes därför upp, på grund av fossilfynden. Mycket lik utvecklingsplanchen från amöba till människa. Man började med Pre-kambriumtiden, följd av Kambrium, där man exempelvis placerade trilobiterna, en liten skapelse som liknade en kräfta. Så följde i rask följd Ordovicium, Silur, Devon, Karbon, Perm, Trias, Jura, Krita och Tertiärtiden. För att ge utvecklingen någon rimlig chans, delade man in tiden i så där 500, 600, 700 miljoner år. Och så fördelade man fossilerna upp igenom de olika lagren. Och vips så hade man nu geologiska beviset för utveckling! Vi hade nu först och främst det morfologiska
beviset, alltså beviset om den jämförande anatomin. Och så hade vi för det tredje det geologiska, eller fossilbeviset.

Jag ska inte gå in så mycket på den här bevisföringen, men det blir något löjligt när man bredvid en trilobitfossil hittade ett avtryck som såg ut som någon med skor på fötterna krossat trilobiten under skosulan…
Speciellt med tanke på att trilobiten och människan, enligt den geologiska modellen, levde med ungefär 600 miljoner års tidsskillnad. Betydliga problem blir det också när fossiler ständigt och ideligen grävs upp i fel geologisk tidsålder. Och ännu sämre när de mer högtstående hittas under de mera enkla.

Det största problemet är: varför hittar man inga fossiler av de olika övergångsfaserna? The missing links? Varför inte se det som det är? Många av de större fossilerna, talar ett och samma språk. Om en global katastrof som har ägt rum. Varför blev sådana djur som dinosaurier utrotade? Det är som om de plötsligt försvunnit från jordens yta, tillsammans med en rad andra djurarter. Min bibel lär mig, att det var bara de djurarter som var med i arken som överlevde syndafloden, den globala översvämningskatastrof som drabbade jorden. Varför fortsatte inte dessa djur att leva efter floden? Troligtvis klarade de inte de nya klimatiska förhållandena. Dinosaurierna behövde en jämn temperatur, ty de var kallblodiga. Det innebar att de inte kunde reglera kroppstemperaturen. De följde temperaturen i omgivningen. Nu har evolutionisterna också gett sin förklaring. Orsaken till att dinosaurierna utrotades var en plötslig klimatologisk förändring. Men de har ingen förklaring på hur denna förändring kunde äga rum. Bibeln talar i andra Petrus’ brev i klartext:
-genom översvämning av vatten från dem förgicks också den värld som då fanns.

Låt oss gå tillbaka ca 130 år. I en klosterträdgård i nuvarande Tjeckien, finner vi munken Gregor Mendel. Han bedriver vetenskapliga försök med trädgårdens ärtplantor. Föga anade Mendel att han med sina experiment utgjorde själva startpunkten till genetikens vetenskap, studien av ärftlighet.
Låt oss för ett ögonblick se på dessa experiment. Mendel korsade olika slags ätbara ärtor. När han korsade en rödblommig med en vitblommig, så fick avkomman röda blommor. Det var alltså generation två. Så korsade Mendel dessa nya, röda blommor med varandra. Han fann att de fick röda och vita blommor i förhållandet tre till ett. Vi förstår det enklast om vi kan tänka oss gener som ingår i korsningarna. En gen kan betraktas som den enhet som bestämmer vilka egenskaper, i det här fallet blommornas färg kommer att få. De kan alltså existera i en av två former.

Den ena frambringar röda och den andra vita blommor, som ett resultat av korsningen bland röda och vita blommor. Mendel drog slutsatsen att den röda var dominant i jämförelse med de vita, så att plantor med båda generna skulle bli röda. När dessa blommor korsades med varandra, var det möjligt för två vita gener att befruktas så att avkomman fick vita blommor. Sannolikheten för att avkomman skulle få minst en röd gen, var i förhållande tre till en.

Så måste man fråga sig: Varför försökte dåtidens darwinister att tiga ihjäl Mendel? Vad upptäckte Mendel som var livsfarligt för utvecklingsteorin? Darwins teori vilade på tanken att en nyförvärvad egenskap som föräldrarna inte hade haft, skulle kunna komma fram. En ras måste få nya egenskaper för att den någon gång skulle utveckla sig. Mendel påvisade att egenskaperna inte var förvärvade. De hade hela tiden funnits hos föräldrarna, men blivit maskerade av andra, mera dominanta gener. Mendel visade att generna i den nya generationenframkom i exakt samma förhållande som hos föräldragenerationen. Det är möjligt att förlora gener genom att dräpa dem som hade dem. Men det är omöjligt att förvärva nya egenskaper på det sättet. Darwins teorier vacklade, men blev skonade från total kollaps, genom en ny s.k. vetenskap. Nu gick teorin ut på att gener av och till kunde bli förändrade till helt nya former. Denna påstådda radikala förändring av ärvda egenskaper, kallades mutation. Genom naturligt urval, säger man, bevaras gener som har de bästa egenskaperna. De andra kommer successivt att dö ut. Tänk på den mörka och ljusa björkmätaren. Här har vi det naturliga urvalet. Nya gener blev valda, vi har all anledning tro att nya och förbättrade gener uppstår vid mutation. Jaså, har vi det?

Låt oss se på mutationen, som det så fint heter på latin. Förändringarna, på ett mera begripligt språk. I en grupp plantor eller djur händer det av och till att det förekommer exemplar som skiljer sig ifrån de övriga. Ett djur kan exempelvis bli s.k. albino; få röda ögon och vit päls. Eller få en deformering, kanske ett par ben för mycket. Dessa plötsliga förändringar orsakas av mutationer, tillfälliga förändringar i DNA-koden. De allra flesta mutationer är skadliga. Även om de ivrigaste darwinisterna påstår att en av hundra mutationer sker till det bättre. Ja, det är klart att det måste man dra till med för att bli trodd, för hela den moderna utvecklingsteorin står och faller med frågan om mutation.

Så enkelt är det inte. Organismer som är studerade i laboratorier, exempelvis bananflugan och bakterier, har aldrig utvecklat sig till nya arter. Man har studerat tiotusentals för att inte säga hundratusentals av generationer där mutationer framkommit genom röntgenstrålar och kemikalier.
Vetenskapsmännen har ibland fått fram nya varianter. Vi har sett bilder av bananflugor med fyra vingar istället för två. Men såväl bananflugan som bakterierna har förblivit samma skapelse som de var i början, med möjlighet till vissa kosmetiska förändringar. Problemet är att ibland är dessa mutanter reversibla, i tredje generationen återgår de till den ursprungliga.

De mest utvecklingspositiva forskarna räknar med att möjligheten för att en genmutant ska överleva en grupp eller mutation är så små, att det tar en till två miljoner generationer innan den ursprungliga genen fullständigt har blivit ersatt med en ny. Det gäller en gen. Vi människor har omkring 20.000 gener! Andra talar inte om miljoner generationer, utan miljarder generationer. I bästa fall tar det mellan fyrtio miljoner och fyrtio miljarder generationer innan en schimpans skulle kunna dricka morgonkaffe med oss. Fantasifoster, säger andra, mera nyktra vetenskapsmän. En mutation har aldrig lett till någon förbättring, utan till försämring. Så möjligheten för att vår mutant-schimpans ska degraderas till en råtta är betydligt större än att den ska träda in i den mänskliga släkten. Det saknade mellanledet mellan människan och apan har alltid varit ett skattjaktsobjekt.

Australopithecus – piltdownmannen – javamänniskan – sinanthropus pekinensis – heidelbergmannen – homo rhodesiensis – neanderthalmänniskan och vad de heter allesammans, har alla stått fram med krav på missing links tron. De har framkommit – och försvunnit.
Detroniserade som falsarier och fantasier. Det nyaste tillskottet är Ida. Det är kanske mera korrekt att tala om de saknade mellanleden än det saknade mellanledet, eftersom redan det första ledet i Darwins utvecklingskedja saknas: Världsalltets början. Svalget mellan den livlösa materien och den första levande cellen. Dessutom saknas alla led som binder den ena arten till den andra. Här har vi den springande punkten. Svalget mellan schimpansen och människan har sin orsak i att de tillhör olika arter, eller”slag”, som det heter i den norska bibeln. Fortfarande, efter hundra års intensiv jakt på detta apliknande fenomen, saknas det fortfarande. Det saknade ledet kommer aldrig att hittas, för det har aldrig existerat. Om vi exempelvis ser på hundfamiljen, så är det en enorm variationsrikedom inom familjen. Stora och små hundar kan få avkomma tillsammans, och en ny blandras kan uppstå. Men en hund och en katt kan inte para sig och få avkomma. Varför det? De tillhör olika arter. En häst och en åsna kan få en bastardavkomma, en mulåsna. Men den har ingen möjlighet till fortplantning, och så är gränsen nådd för deras art. Alla människor av olika färg och olika etnisk bakgrund från den minste till den störste kan få barn tillsammans. Varför det? De tillhör samma art.

Nu är det kanske på sin plats att berätta historien om den kvastfeniga fisken. Alla landdjur, och vi människor, härstammar ifrån den enligt Darwins schema. Utifrån evolutionisternas lära skulle den första kvastfeniga fisken ha sett dagens ljus i urhavet för omkring 350 miljoner år sedan. Där fanns den ungefär 300 miljoner år, men en dag beslöt den sig för att överge sjölivet. Det var alltså för ungefär 50 miljoner år sedan den förste sjömannen gick iland. Och man måste ju medge att den här fisken har gjort det bra sedan han kom iland. Ty enligt det evolutionisterna berättar för oss, har den utvecklat sig till att bli professor i naturvetenskap. Så händer det plötsligt något oförutsett.
En dag i december 1938 låg en stor, himmelsblå fisk och sprattlade för livet i en båt utanför sydafrikas kust. Den var en och en halv meter lång, och vägde 47 kilo. Den blåa fisken, som fick namnet latimeria, hade alls ingen lust att lämna det våta elementet. Tvärt om var den otacksam nog att bita efter fiskaren som hjälpt honom upp på det torra. Paradoxalt nog hade inte fisken förstånd nog att vara tacksam för att ha blivit hjälpt upp till sitt första utvecklingssteg att bli människa. Det var nämligen vår gamle stamfader, den kvastfeniga fisken från urhavet som visat sig. Fisken skulle ha varit död, eller åtminstone förvandlad, för 50 miljoner år sedan. Men fisken var oförskämd nog att överleva darwinisternas teorier. Den hade inte gått iland, den hade hållit sig dold på femtio famnars djup. Annars måste man säga att den inte uträttat åren sedan den försvann, eller på de 350 miljoner åren sedan den första gången uppenbarade sig. Den hade inte blivit apa, den hade inte blivit människa, den hade inte ens blivit en liten enkel havsjungfru eller ens en ganska allmän torsk. Den var efter 350 miljoner år densamma kvastfeniga fisk den alltid varit.

Alla försök att skapa liv av död har misslyckats. Urcellen, eller farfar Darwins filament, urtråden,
som skulle ha klarat konsten för några miljarder år sedan, har inte låtit sig finnas. Att universum och livet skulle ha uppstått av en tillfällighet, är långt mindre sannolikt än att vår bibel skulle ha tillkommit genom en explosion i ett eller annat tryckeri.

Det återstår enbart en lösning och ett svar på universums och sedan fåglarnas, djurens och människans upphov. Det är Gud. En skapare som inte famlade omkring i blindo efter en förlorad urcell, men i sin allmakt skapade ex nihilo – av ingenting. Jag är ingen vetenskapsman, kan knappt kallas teolog, men jag tror på Gud. Tron har satt mig i förbindelse med visdomens källa, så genom tron förstår jag att världen har blivit skapad eller fullbordad genom ett ord av Gud
-Genom tron förstå vi att världen har blivit fullbordad genom ett ord av Gud, så att det man ser icke har blivit till av något synligt. (Hebr. 11:3)

Det vetenskapen kallar naturlagar, de krafter som säkrar samspel och koordinering är för mig svaret på Guds styrande plan. Alltsammans äger bestånd i honom, står det i Kolosserbrevet.
Om tyngdkraften skulle ta sig några sekunders semester – vad skulle då ske? Eller om detsamma skulle ske med centrifugalkraften – vad skulle hända då? Och om temperaturen hoppade upp och ner några hundra grader från den ena dagen till den andra? Eller om våra lungor plötsligt skulle behöva helium istället för syre – vad skulle hända då?

Vi kristna vill gärna se Gud i de upphävda naturlagarna – i undren. Det är sant. Han stillade vågorna med ett enda ord, och själv gick han på vattnet. Men att han är naturlagarnas upprätthållare, är för mig inte något mindre under.
-HERRE, vår Herre, huru härligt är icke ditt namn över hela jorden, du som har satt ditt majestät på himmelen! När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett, vad är då en människa, att du tänker på henne, utbrister David i Psalm 8.

Om Gud Sonen säger bibeln att allting – allting är skapat i honom; som tanke, som idé. Allting är skapat genom honom; han är Skaparen, iståndsättaren. Och det står, Gud vare lov, att allt är skapat till honom. Han är skapelsens mål, halleluja! I honom, genom honom och till honom är allting skapat. Det som är i himmelen, på jorden och under jorden, Gud vare lov! Hur suverän är inte Gud? Och hur suveränt står inte hans ord över alla -ismer och mänskliga funderingar? Låt dig inte luras av någon kalium-argon-datering, några kol-14-metoder eller andra teorier som försöker datera jordens ålder åt oss, men inbördes grälar om miljoner och miljarder år. Tro på Guds ord!

1 Mos 1  I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.
Och Gud sade: “Varde ljus”; och det vart ljus.
Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret.
Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.
Och Gud sade: “Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten.”
Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet; och det skedde så.
Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart morgon, den andra dagen.
Och Gud sade: “Samle sig det vatten som är under himmelen
till en särskild plats, så att det torra bliver synligt.” Och det skedde så.
Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade
han hav. Och Gud såg att det var gott.
Och Gud sade: “Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och fruktträd, som efter
sina arter bära frukt, vari de hava sitt frö, på jorden.” Och det skedde så; jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter, och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö. Och Gud såg att det var gott.

Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.
Och Gud sade: “Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen från natten, och vare de till tecken och till att utmärka särskilda tider, dagar och år, och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.” Och det skedde så;
Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så ock stjärnorna.
Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
och till att råda över dagen och över natten, och till att skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.
Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen
Och Gud sade: “Frambringe vattnet
ett vimmel av levande varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.”
Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.
Och Gud välsignade dem och sade: “Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på jorden.”
Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.
Och Gud sade: “Frambringe jorden levande varelser, efter deras arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras arter.” Och det skedde så;
Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken, efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.
Och Gud sade: “Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.”
Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
– – –
Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte dagen.
Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin härskara.
Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade gjort. (Citat ur 1 Mos 1 och 2)  https://www.midnattsropet.se/2009/05/skapelse-kontra-evolution.html

Maria:   Skapelseberättelsen ljuger ej, Gud ljuger inte om sin skapelse   /