Tag Archive | A Imsen

Församlingen och Andevärlden/ A IMSEN, OBS! Läs denna artikel IGEN!!

Församlingen och andevärlden

 Predikan av Arne Imsen

Andevärlden är en realitet, mer verksam än det vi vanligtvis tänker. Den osynliga andevärlden den synliggöres i sådant som så småningom kan registreras med våra fem sinnen. Vi ser icke makterna som opererar i det fördolda, men vi ser resultatet, verkningarna; de uppenbarar sig praktiskt taget på alla plan och på alla områden.

Man kan tala om att i andevärlden finns det olika klasser, grupper, maktkonstellationer med olika uppgifter. De har olika aktionsradie och arbetar på olika nivåer, eller som skriften säger, “är verksamma” på olika nivåer.

Det finns makter avdelade för den primitiva människan och det finns makter avdelade för det vi kallar den kultiverade eller civiliserade människan. De här makterna bygger upp olika block. En klass av andar kallas demoner, vars huvudsakliga uppgift uppenbarligen är att plåga människor -inte att inspirera människorna i deras väg bort ifrån Gud utan att plåga. Det är fråga om plågodemoner som kan utsätta människor för olika attacker. Det finns ting som inte kan förklaras, smärtor, plågor, underliga olyckor som inte har någon vanlig logisk förklaring utan har något samband med den osynliga andevärldens speciella operationer. Vi kan tala om sjukdomsdemoner, vansinnesdemoner, olycksdemoner. De finns där som en realitet även om begreppen saknas. Det finns sömnlöshetsdemoner och så tror jag att mycket av det som vi kallar för begär av olika slag är demoniska attacker. När en människa har blivit befriad i frälsningen, så finns det makter som vill stimulera begär genom att framkalla lustförnimmelser -eller skräckförnimmelser av förflutna händelser. Tankarna styrs in på speciella erfarenheter och i sinnet har man minnets galleri. Det finns makter som hela tiden opererar för att fixera oss vid något som ligger bakom. Det kan vara nånting som vi är speciellt förtjusta i, eller helt avskyr, har varit förtjusta i eller har avskytt. De här makterna vill fixera människan vid det så hon blir låst och ingjuta i hennes inre föreställningar att hon aldrig kan bli löst, utan måste ha det här med sig. Det i sin tur framkallar trots eller resignation. Detta är också typiska utslag av en andemakts inflytande.

Sedan finns andra makter som naturligtvis inte opererar på det sättet, de är vad vi skulle kunna benämna speciellt religiösa. Bibeln kallar dem egentligen för orena andar. Att de har sitt speciella verksamhetsområde och aktionsradie, ser vi därutav att de som var besatta av dessa makter exempelvis höll till vid gravarna. De var alltså fixerade inom ett visst område och där representerade de ett ohyggligt maktblock.

De orena andarna, de religiösa andarna, opererar ofta i gudstjänsten och ibland framträder de i olika dräkter och i olika språk genom speciellt mediala människor. De här uppträdde i huvudsak hos kvinnor och gjorde uttalanden som ibland var rent smickrande och andra gånger våldsamma. Då de uppträdde i kvinnor uppträdde de vanligtvis mycket smickrande och då den här orena andemakten uppträdde i män var den onaturligt, extremt våldsam.

Vi ser att dessa andemakter har olika uttrycksmedel och olika instrument och utnyttjar till och med temperament. De bygger upp människan till att bli någonting extremt, någonting onaturligt, omänskligt eller kanske vi hellre ska säga någonting övermänskligt.

Dessa makter som kan vara rätt ohyggliga och många, de kan få en människa till operationsbas och utifrån den kan de verka en mängd ohyggliga ting.

Vi har exemplet om mannen som var besatt av en demonisk härsmakt. Han blev befriad och andemakterna ropade till Jesus att de skulle slippa att fara i avgrunden utan de ville in i svinen. Så for de in i svinen och när de gjort det störtade sig hela svinhjorden ner i bergsstupet. Här ser vi alltså olika klasser av makter som verkar på olika nivåer. Men dessa, plågodemoner har stöd och står i ett intimt samarbete med makter av en helt annan karaktär. Ju närmre den kristna, den levande församlingen de kommer, dess svårare blir de att avslöja. Därför säger skriften att det är nödvändigt för församlingen att ha andebedömningens gåva. De här makterna har en utomordentlig förmåga att förställa sig och förskapa sig. Om församlingen ska kunna klara sig måste den ha en oerhörd skärpa och vaksamhet.

Men det räcker inte med vaksamhet, det måste till en speciell gåva för att avslöja dem och det är andebedömningens gåva som behövs för att lära känna igen dem. De här makterna är så svåra att avslöja eftersom de opererar i församlingens närhet eller i församlingen. De opererar som medlöpare, som lärjungar, som profeter, som apostlar, som välgörare, som filantroper, socialarbetare, diakoner och därför är de så fruktanvärt svåra att upptäcka. Bibeln säger att vi behöver, för att kunna förstå det här, andebedömningens gåva. Jag förvånar mig över att det här landet har bortåt 100 000 pingstvänner -hundratusen pingstvänner… och när jag ser vad de andligen förmår blir jag rent förskräckt, för de förmår praktiskt taget ingenting. Det är en fruktansvärd salva att kasta ut, men jag säger det med en ohygglig smärta därför att emot dessa makter som infiltrerar i församlingen förmår de praktiskt taget ingenting.

Vad är underhållning? Det är ett religiöst försök att förvanska och förvandla evangelium och förfina gudstjänstlivet eller kultivera det. Det är en regelrätt underhållningsdemon. Alla dessa strävanden i den riktningen -vem är det som har inspirerat till det? Vi kan ta allt detta som man arbetar med då det gäller sång- och musikliv, vilken oerhörd precision och prestation som man lägger ner på det området, parallellt med att bönelivet är så uttunnat och så tynande så det knappt märks att det fungerar.

Man förmår ingenting mot det här för de här makterna har fått allt större verksamhetsradie.

Nu kommer jag till det jag ska beröra här ikväll. Dessa makter stormar fram, mot de spärrar och barriärer som skyddar församlingen. De arbetar med avsikten att få gränserna utsuddade, att få väggarna nedrivna, att få murarna pulveriserade och de arbetar med avsikten att skapa en ny form av enhet och gemenskap.

Redan i urkristen tid fanns den här faran och Paulus varnar för den med en oerhörd skärpa. Vill du se dessa makters olika uttryckssätt, argument, inspirationer och idéer, då rekommenderar jag dig att läsa tidningen Dagen. Där har du språkröret för dessa ohyggliga makter. Det är få organ som haft en sådan förmåga att destruera och underminera tron som just tidningen Dagen. Den är det språkliga uttrycket för denna beblandning, denna förorening och därför kan vi säga att som organ betraktat är det ett av de farligaste som finns. Oerhört många sinnen har blivit förorenade och besmittade genom Dagen.

Jag säger inte det här för att på något sätt såra någon. För mig är detta fruktansvärt allvarligt. Om man inte är alldeles död intellektuellt och totalt har förlorat kravet på andlig hygien, kan man inte förneka utvecklingen under de senaste decennierna. Det finns ingen möjlighet att överbrygga det som har varit med det som är, därför att det är så väsensskilt att det representerar två herrar, två väsensskilda inspirationer, två olika läror.

Samtliga bibelfrågor är på ett eller annat sätt antastade och underminerade.

När det gäller frågan om församlingens förhållande till samhället kan nämnas hela registret av frågor och problem som församlingen måste ta ställning till. Icke på ett enda område är Ordet oantastat och jag är helt övertygad om att pingstpionjärerna inte skulle känna igen den förkunnelse som idag går ut från de predikstolar där de själva en gång stod.

Ett av de allvarligaste problem som Guds folk haft att ta ställning till är frågan om statsbidragen. Det nya evangeliet, samhällsevangeliet, det samhällstillvända och den nya anden och de nya strömningarna och inspirationerna bor inte längre bara hos enskilda ute i periferin, men har fått fäste i församlingens hjärta. Det fanns icke en enda levande pingstvän som för några decennier sedan med något större allvar skulle ha ställt frågan om statsbidragens berättigande. Bara detta är avslöjande nog för utvecklingen. Men den som är blind ser icke. Därför kommer icke utvecklingen att ändras, möjligen kommer den att hejdas en tid eftersom en och annan röst fortfarande protesterar.

Den som vill studera skökoväsendets sanna natur ska ta upp den här problematiken och studera den utifrån Skriften och kyrkohistorien. Då upptäcker man vad som har skett när församlingen kommit in i sådana förhållanden. Vi borde vara bestörta till bristningsgränsen inför det som äger rum, eftersom just pingstfolket har haft en oerhörd resonans för uppenbarelsens evangelium. Vi borde vara skakade i djupet av vår själ inför det faktum att vi ser hur fördämningarna brister och floden av världslighet och världslikställighet tränger sig allt djupare. Det är inte längre bara hos enskilda individer, men hela systemet blir genomsyrat utav den här ohyggliga surdegen. Vi kan kalla det för modernismens surdeg.

I andra Korinterbrevet heter det så här:

-Jag nitälskar för eder såsom Gud nitälskar, och jag har trolovat eder med Kristus, och ingen annan, för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru. Men jag fruktar att såsom ormen i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus. Om någon kommer och predikar en annan Jesus, än den vi hava predikat, eller om I undfån ett annat slags ande, än den I förut haven undfått, eller ett annat slags evangelium, än det I förut haven mottagit, då fördragen I ju sådant alltför väl. (2 Kor 11:2-4)

Paulus, vad du är kritisk, kan du säga så om en församling som du själv har varit med och grundat, att ni är undfallande emot ting som inte är oskyldigt, enkelt och ofarligt. Men ska församlingen vara en jungfru eller en sköka? Detta är frågan. Om församlingen ska vara en ren jungfru så måste hon ha en Herre – en Herre!

Nu säger Paulus att det inte finns bara en Kristusbild, då den falska profetian har sin Kristus. Därför säger också ängeln: Denne Jesus som ni har sett fara till himlen, han skall komma tillbaka. Denne! Det är inte likgiltigt vilken Jesus vi tror på, utan det är demonstrativt utpekat att denne Jesus som ni har sett fara upp till himlen, han skall komma igen.

Det var inte judarnas Messias det handlade om, därför att judarnas Messias saknade någonting väsentligt. Judarnas messiasgestalt saknade försoningslidandet. Deras Messias som skulle upprätta Davids hus och Davids tron var en politisk Messias. När Jesus kom blev han icke mottagen eftersom han kom som den lidande tjänaren, och då han förde fram undervisningen om försoningslidandet stod de helt främmande för Messiasgestalten som de hade gjort sig föreställningar om och som nu inte på något vis passade in i den här bilden. När de såg Jesus kunde de icke på något sätt finna någon beröringspunkt mellan honom och den Messias de väntade på. Så bedrog de sig.

Bibeln talar om den Messias som himmelen måste behålla till dess vederkvickelsens tider är inne då Gud ska upprätta allt. Det finns apostlarnas Jesus och den urkristna församlingens Jesus, det vill säga, den Jesus som förkunnades i initialskedet, i själva upprinnelsen. Vi kan läsa om det i Galaterbrevet. Så här strängt och så här skärpt framhåller Paulus det:

-Det förundrar mig att ni så hastigt avfaller från honom som har kallat eder till att vara i Kristi nåd och vänden eder till ett nytt evangelium. (Gal 1:6)

Vad var det vi läste? Hastigt avfall. Och omvändelse.

Hastigt avfall. Det var den urkristna församlingens problem. Vad var det då som var så farligt för den urkristna församlingen? Vad var det för anknytningspunkter församlingen hade, som gjorde att den stod så öppen för infiltrationer av den här karaktären?

Vad är det som bereder marken för antikrists framträdande? Jag har hört under de sista åren att det skulle vara Ryssland, kommunismen i Ryssland eller i Kina. Det är verkligen en utomordentlig förenkling, för långt innan det fanns någon kommunism i Ryssland eller maoism i Kina, så varnade Bibeln och sa: “Från oss har de gått ut..” Från oss.

I Johannes första brev heter det så här:

-Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en antikrist skall komma, och redan hava många antikrister uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne. (1Joh 2:18)

Antikrist förbereds icke genom kommunismen utan kommunismen är en konsekvens, ett resultat av ett långt pågående avfall i kristenheten. Det vill säga; orsaken till kommunismen kan sökas i skökokristendomen och i skökoreligiositeten.

Om församlingen hade bevarat sig under århundradena som en väckelserörelse och icke blivit kyrkliga maktblock med politiska maktinstrument så hade det icke funnits vare sig kommunism eller nazism. Förutsättningarna för allt detta har skapats i den församling som förvärldsligats och blivit en inomvärldslig maktfaktor och uppträtt i världen med maktspråk och utrustat sig med ekonomiska, politiska, sociala, kulturella maktmedel. Där har vi grundorsaken.

Den fruktansvärda oheliga alliansen mellan generalerna och prästerna kan vi läsa om genom hela historien.

Det är blodiga krig, religionskrig och korståg. Jag vill säga att förutsättningen för den ryska revolutionen var tsarväldet som konserverades av den grekiskt-ortodoxa kyrkan eller öst-romerska kyrkan. Vem är det som konserverar nöden och eländet i vår tid om det inte är den fallna kristenheten. Är det inte det? Vi talar om vår mission som egentligen inte är något annat än allmosegivande. Vi behöver inte gå till u-länderna för att se de här missförhållandena, för i Skriften har det givits oss ett ideal som vi står så långt borta ifrån, så det är flera ljusår dit, och troligen kommer vi inte dit innan Jesus hinner komma tillbaka.

Men det heter att “de hade allting gemensamt”. Ingen sa att det han ägde var hans eller hennes, de var fria från alla former av materialism och det fanns ingenting av privatkapitalistisk egoism.

Den skara som Herren tog ut ifrån den judiska skökan och som sedan förföljdes av den henne och det romerska vilddjuret, den skaran stod fri i alla avseenden. Den var fri i förhållande till staten, den var fri i förhållande till synagogan, den var fri i förhållande till politik och kultur, för emellan den och den omgivande världen fanns ett kors rest. Man vågade inte berömma sig av sina sociala eller filantropiska insatser på det ena eller det andra området, utan det enda man vågade berömma sig av det var Jesus Kristus och honom såsom korsfäst.

Det här är oerhört allvarligt och därför ska vi lägga märke till att hela den katolska världen har sin förutsättning i den efterapostoliska tidens ohyggliga utveckling då man avlägsnade sig från centrum och blev periferisk. Man förlorade det utomvärldsliga perspektivet och blev allt mer inomvärldslig i sina reformsträvanden. Man skulle rädda världen på ett nytt sätt, men vad har resultatet blivit? Det har skapats religiösa och politiska system som har varit kusliga och frukansvärda. Vad dessa makter har uträttat under årtusendenas förlopp, det kan du läsa om i Uppenbarelseboken.

De som skulle vilja gå en fri väg har verkligen fått betala med sitt blod. De har blivit martyrer, de har fått utstå ett fruktansvärt lidande. Inte alltid fysiskt, så att de blir slagna blodiga; många gånger har det varit så. Men det värsta vapnet som denna ohyggliga fiende har förfogat över det har varit psykisk terror. Att bli ständigt nedpsykad och stämplad som idiot, galning, svärmare, upprorsmakare, uppviglare, det har varit deras lott. De har verkligen fått äta lidandets bröd och du ska inte tro att det är hånet från hedningarna som varit det sårande och plågsamma, utan det är hånet från den officiella kristenhetens väl kultiverade representanter. Det är ingen skillnad på det religiösa maktblock som vi idag ser förkroppsligat i de olika systemen och det som har varit. Det är bara det att själva förföljelsen idag är förfinad och har andra uttrycksmedel.

Det har skrivits oerhörda historier om biskopar och präster och kyrkliga dignitärer som blivit döpta i den helige Ande, för att inge människorna en föreställning om att det här skulle vara någonting alldeles särskilt. De blir sannerligen inte döpta i den helige Ande för att de är biskopar och präster, de blir det trots att de är det. Man blir inte döpt i den helige Ande för att man är med i ett eller annat sammanhang, för Gud döper icke institutioner och organisationer i den helige Ande -han döper individer som längtar efter Gud. Hans avsikt är att efter dopet i den helige Ande försöka skaffa lotsar som kan leda dem ut ur sammanhangen, men det finns ingen som vågar uppträda till deras hjälp. Istället för att då bli hjälpta så konserveras de i sammanhangen och så blir till och med andedopsupplevelsen något ännu värre och ännu farligare och ännu allvarligare än de tillstånd som de levt i tidigare.

Man varnar för kommunismen, FNL och allt vad det är för någonting. Men varför skriker man inte ut varningens budskap för materialismen som är hundratusen gånger värre?

Vårt problem är inte kommunismen. Jag skulle tro att det är på det här sättet som det var för judarna. Bibeln skrev om judarna att de skulle ut ur nationerna, de skulle tillbaka till sitt land. Men de satt så säkert och så tryggt bland hedningarna så att när sionismen kom med locktonerna , när fiskare kom för att fiska upp dem i de olika nationerna så satt de kvar. De hade visserligen läst profetiorna och kände till alltsammans detta, men de var så assimilerade i världsekonomin, bland folken så de kunde inte komma ut.

När det inte gick med fiskare, så sände Gud jägare. Då trädde Adolf Hitler in på scenen och det var inte längre fråga om att fiska, då handlade det om att driva dem tillbaka till landet.

Hur otäckt det än låter så var också Adolf Hitler, på sitt sätt, en Guds tjänare.

Det är likadant i den här tiden. Gud talar genom fiskare som kommer med sitt budskap och vill ha loss sitt folk inom de religiösa nationerna, samfundsväsen, kyrkoväsen, skökoväsen, ifrån demoni och ifrån världslighet, ifrån formalism och förkyrkligande. Han vill ha ut dem i frihet, till trons välsignade territorium, för att bli deras suveräne konung. Vad sker? Man är så assimilerad, man är så insyltad så man sitter fastlåst.

Församlingen måste ut ur kyrkofurstars exploatering, ut ur matriklar, ut ur organisationer, ut ur samfund. Församlingen måste ut och därför kommer Herren att skicka jägare. Dessa jägare blir inga profeter som säger “så säger Herren”, utan du kan räkna med att de kommer att vara diaboliska, sataniska och djävulska.

De kommer inte som den helige Ande och frågar dig om du är redo att offra dig för Guds verk. De kommer när du har haft din tid; när Herren har kallat dig att lida, kallat dig att tjäna och du sitter kvar på parkett som åskådare, komfortabelt och välmående. Då kommer Herren kanske att ta ifrån dig allt vad du äger och ställa dig på absolut bar backe och där kommer du att få sitta tills Herren blir ditt livs källa.

Tro inte att det här lyckoriket, det här välfärdsparadiset som vi har byggt upp och ingärdat oss i, också i församlingen; tro inte att det är något tusenårsrike. Fundamenten kommer att rasa undan och alla de som idag ger sken av samarbetsvilja, tolerans och sympati, de som idag är redo att ge sina bidrag kommer då den helige Ande slår ner att visa sitt rätta ansikte. Då ska det visa sig, sannerligen, det var ingenting annat än det gamla vilddjuret i en ny mask. När masken rasar av ska det visa sig att det är vilddjursmakten som opererar på ett förledande och förföriskt sätt.

Det finns ett folk som säger: Alla mina källor har vi i Gud.” Och det finns ett folk som säger i honom, genom honom och ifrån honom, hämtar hela kroppen sin tillväxt, att byggas upp till ett heligt folk, ett avskilt folk, ett fritt folk, ett högtidsfirande folk, ett sant Guds folk. De lever i det heliga martyriet.

Johannes säger så här:

-Mina barn, nu är den yttersta tiden. I haven ju hört att en antikrist skall komma, och redan hava många antikrister uppstått; därav förstå vi att den yttersta tiden är inne. Från oss hava de utgått…”

Kan du tänka dig att antikristerna har sina rötter i den urkristna församlingen och de har icke blivit färre sedan den tiden, de har mångdubblats, det vill säga, multiplicerats generation efter generation och nu är de i miljoner. Men det är underbart då det i den kristna församlingen är så varmt och hett, och en sådan livskraft att den antikristliga anden inte trivs. Det heter “från oss ha de utgått”. Men tänk då hur denna antikristendom har fått bygga ett system, en kyrka och fått ett prästerskap och profeter och blivit legaliserad och auktoriserad utav kristenheten,

Det kan väl inte vara någon tillfällighet att Kathryn Kuhlman med sådan förtjusning berättat att hon mottagit påvens välsignelse och ur hans hand fått en medalj med en duva. Påven har förklarat att han dagligen beder för henne och hennes arbete. Det är så man ryser.

Den mannen är en överste-representant för ett system som har mördat och dödat miljoner av dina och mina trossyskon. Jag har en annan Jesus än katolska kyrkan har, det ska du veta, jag har en annan Jesus än vad påven har. Stora kyrkofurstar går idag omkring och skryter med att de har gemenskap med kardinalerna, det vill säga, det som är ett tydligt uttryck för det djupaste avfall, det är idag deras stolthet. När till och med avfallet stämplas som utveckling, då är det höjden av avfall.

Vad är det som sker? Det är modern som håller på att samla ihop sina döttrar, hon ska ha tillbaka alla sina döttrar. I en kyrka, ett prästerskap, en ande. Men det är inte den helige Ande.

För att avleda människornas uppmärksamhet, pekar man på missförhållanden i världen, det kommunistiska systemet och socialismen. Det vill säga; man pekar på det stora vilddjuret för att dölja sitt eget lilla vilddjurs regemente. Förmodligen blir ändstationen ett dårhus för den som predikar Guds Ord. När utvecklingen har gått tillräckligt långt kommer levande kristna att kastas, inte i fängelse, men in på psykiatriska kliniker. De kommer inte att möta bödlar med bila eller exekutivplutoner med gevär -sådant är relativt enkelt att möta, för då ser man var fienden opererar. De kommer att möta psykiatriker, psykologer, teologer och psykiatriska kliniker, själavårdskliniker. Där kommer de att bli specialbehandlade och där kommer pingstteologer och lutherska teologer att hjälpas åt att underminera och utsläta alla levande kristna profiler för att göra dem lika konturlösa som de själva är.

Det är sensationellt att tusen pingstförsamlingar här i landet knappast har en profet. Var finns profeterna som ropar ut till kristenheten: “Stå upp och gå ut och möt honom!”

Man behandlar ämnet om Jesu tillkommelse vetenskapligt, akademiskt bildat, då man helt enkelt borde vända ut och in på sig -som Paulus säger, jag vet mig ingen råd med er. Jag vet inte om jag ska göra mig bevekande eller om jag ska dundra. Han säger: har jag varit från mina sinnen har jag varit det i Guds tjänst… Fariséerna och de skriftlärde hade också sina scheman. Men vad hjälper det. Frågan är ju inte vad vi kan läsa oss till, och skaffa oss teoretisk kunskap om, utan vad som är uppenbarelse och uppbarelsens kraft som kan påverka vårt liv. Detta teoretiserande med alla de här sanningarna är förödande, för om man har behandlat dem på det här sättet så är man förr eller senare färdig med dem.

Sanningen om Jesu tillkommelse! Vi borde störta ner på golvet och ropa Herre Jesus och vi borde ropa varningens ord till ungdomarna. Istället matar vi dem med professionell musik, gospel, billig gospel eller någonting i den där stilen, och är med och odlar en mentalitet som är rent fruktansvärd. Den är så ohygglig att det går strängt taget inte att hålla en rejäl väckelsepredikan, utan att man ska interfoliera det med något underhållande moment, därför att man är blasé och sofistikerad. Man har prövat allt och det är så med en människa som inte har uppenbarelsens ljus, hon tröttnar snart till och med på det profetiska budskapet. Det blir tjat på tjat och gnat på gnat, lite här och lite där.

Ty då alla våra hugskott har blivit lanserade och matchats fram, vad återstår? Ett jättedigert vakuum så stort att det måste fyllas med ytterligare andemakter.

Varje tid har sina gudar och sina speciella inspirationer och nymodigheter. Vi måste ständigt pröva något nytt för att hålla liv i verksamheten.

Till och med Jesus misströstade:

-Ska väl Människosonen när han kommer finna tro här på jorden?

Hur kan vi vara så självsäkra, så oerhört självmedvetna och självgoda? När Jesus träder fram, ställer han upp föredömet för den levande kristendomen. Han säger: “här har vi det sanna föredömet”, och så pekar han på en änka. Vad är det som kännetecknar en änka? Hon är helt försvarslös. Hon är hjälplös och utlämnad. Där har du bilden på församlingen i världen. Församlingen har ingen herre i världen. I världen och inför världen står församlingen som en änka, därför att hon har dött bort ifrån världen och världen har dött bort ifrån henne. Hon står där hjälplös och försvarslös och kan inte appellera eller vädja till någon rättslig instans eller moralisk eller religiös instans på jorden. Hon måste gå till den ende som kan ge henne hjälp och det är domaren själv.

Vem är vår domare, vem är vår Herre? Är det han som sitter på Faderns högra sida i härligheten?

Församlingen har under tiden här skaffat sig nya herrar och övergivit sitt änkestånd och kommit in i nya äktenskapliga förhållanden och relaltioner. Hon har fått det bra, blivit trygg, blivit säker. Men Jesus sa: månne Människosonen skall finna tro…? Vad för tro? Icke religiös, intellektuell vetenskaplig tro, men uppenbarelsetro. Den tro som kännetecknas av avskildhet, ensamhet, den tro som har föregåtts av sorg, för man blir icke änka utan sorg. Någon har dött och något har dött. Man har varit med om sorg, man har varit med om bedrövelse, man har varit med om nöd, men så har man funnit honom, Hjälparen, ära vare Gud och Lammet!

Sorgen har gått över ens liv, man är ensam, man står där ensam med sina problem. Man har ingen att diskutera problemen med. Man har ingen, därför att denna världens makter kan bjuda oss hjälp bara ett litet kort stycke.. Om vi anförtror våra hemligheter åt dessa tillfälliga härskare ska vi snart upptäcka att de som var våra hjälpare de blir ganska snart våra fiender. De börjar att beröva, exploatera och råna församlingen och stjäla från församlingen. Men Jesus sa: Månne Människosonen skall finna tro när han kommer tillbaka?

Jag känner en oerhörd gemenskap med det förunderliga skiktet av heliga som vi möter i Uppenbarelseboken eller i Hebréerbrevet, kapitel 11. De som gick omkring i fårhudar, de som blev lagda på sträckbänk och som blev kluvna, de som blev slagna och plågade. Därför att de hade sett någonting i fjärran och de väntade, bidade att det skulle komma. De blev erbjudna befrielse, bara de ville ta avstånd från sin fanatism, bara de kunde försöka att liksom kompromissa en aning på något enstaka eller litet område. Men de avstod ifrån alla löften om befrielse och så gick de i döden, utan att en enda hade fått vad utlovat var.

Vi har inte bara sett Jesus i fjärran genom trons ögon, vi har upplevt honom i våra hjärtan och vi känner att det är en ande i vårt väsen som gör att vi icke kan trivas med världens glädje- och sorgeämnen, vi står utanför alltihop. Vi kan inte delta i det politiska käbblet, inte delta i allt marknadsgyckel, religiöst gyckel och allt strunt och nojs. Vi kan icke delta vare sig i deras högtider eller deras strider, därför att vi är ett folk som lever för sig självt, avskilt, annorlunda, världsfrånvänt, spejande och väntande. Månne han kommer?

Det här är på samma gång så fruktansvärt, så det kan inte med ord beskrivas. Ändå vill vi inte bli av med det för allt guld i världen. Det finns en balanserande faktor: Om Herren tillåter oss lida, ser han till att härligheten hela tiden står i proportion till lidandet. Så lidandet överstiger aldrig härligheten, utan härligheten ligger alltid en aning över. Ära vare Herrens underbara namn!

Man kan säga att det blir värre och värre och härligare och härligare. Det blir svårare och svårare och skönare och skönare. Vet du varför? Här känner du denna organiska förening som icke bara är förening i yttre handling, i ett dop, utan det är ett lidandets dop. Vi förenas med honom i hans lidanden. Svettas, smälter samman och vi blir organiskt förenade så vi upplever: Herre Jesus Kristus, jag skulle inte vilja vara det här förutan!

När jag talat här förut om svårigheter och problem, mörker och bedrövelser som möter den kristne, så är inte det något försök att liksom bygga upp ett försvar eller en varning -akta er för det här, utan det är fastmer en appell -välkommen in i det! Kom in i det här, gå vägen med Jesus Kristus och se till att du kommer ut ifrån allt som är förljuget, falskt och oäkta.

I den kristna församlingen finns ett liv som är oerhört, det har en dimension som är helt kolossal.

Dessa människor som vi möter i den religiösa världen måste hela tiden underhållas och förnöjas. De gnager av ett område och så måste de ha ett nytt. Det blir nya raffinemang, man ser det på professionalismen och psykologin.

Jag har förvånat mig över att andedöpta människor så hastigt kan avfalla och nöja sig med en sådan urvattnad eller nersölad kristen förkunnelse.

Ibland sätter jag mig ner och jag säger: Men Gud i himmelen, var finns tonen från höjden? Tonen hemifrån, som inte söver eller berusar utan väcker! Som inte gör själva världsligheten from och nästan lite gudfruktig och kristnar hedendomen, utan radikalt tar avstånd ifrån den och säger med rätta ord vad det handlar om. Var är tonen? Fräls oss ifrån allt detta publikfrieri, all denna inställsamhet och allt detta smicker. Fräls oss ifrån alla dessa försök att vinna ära och gunst bland människor. Fräls oss från självförgudning och människotillbedjan. Rena vår tillbedjan så vi kan tillbedja dig i ande och sanning.

Vad skall jag likna detta släkte vid, säger Jesus. Det är likt barn som sätta sig på torgen och ropa till andra barn. Vilka barn? Stackars barn, det är synd om ungdomen, de har det så svårt, vi måste ta hänsyn till, vi måste vara rädd om ungdomen och vi måste försöka att lägga det tillrätta för de unga. Det är så svårt. Så gör vi det svårare, ännu svårare genom att ständigt tala om hur svårt det är.

Så ska vi då försöka tillgodose deras behov. Vad gör vi? Vi odlar den gamla naturen, alla de egenskaperna som egentligen ska bekämpas. Får jag säga en sak till, min älskade vän. Den som icke faller kommer aldrig att bli frälst. Aldrig. Hade icke fariséerna med så otroligt stor försiktighet försökt undvika snubbelstenen, stötestenen, så hade de kunnat bli frälsta. Varje människa måste falla, måste snubbla över stenen. Du blir inte frälst, broder och syster, unge vän, du blir inte frälst genom att smärtfritt komma in i den kristna kyrkan. Du blir inte frälst genom att stiga ner i dopet och bli döpt med ett proselytdop i en organisation.

Du blir inte frälst genom att få ett namn i protokollet eller bli utvald till diakon eller sångledare, sångare eller musikant -du blir inte frälst -du måste falla. Det vill säga, du måste störta på klippan, Jesus Kristus. Det är många som aldrig varit med om det fallet och därför har de aldrig upplevt denna oerhörda avgrund, fallets sanna väsen. Men när man har snubblat, Gud vare evigt lov, och fallit, då har man kommit underfund med två saker: syndens fruktansvärda verklighet men också försoningens utomordentliga härlighet.

Det heter vidare:

-Men vad skall jag likna detta släkte vid? Det är likt barn som sitta på torgen och ropa till andra barn och säga: ‘Vi hava spelat för eder, och I haven icke dansat; vi hava sjungit sorgesång, och I haven icke jämrat eder.’ Ty Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och så säger man: ‘Han är besatt av en ond ande.’ Människosonen kom, och han både äter och dricker, och nu säger man: ‘Se vilken frossare och vindrinkare han är, en publikaners och syndares vän!’ Men Visheten har fått rätt av sina barn. (Matt 11:16-19)

Till sist blir man så sofistikerad så man inte förstår någonting i Guds rike, begriper ingenting. Man sysslar med nymodigheter och galenskaper, men förstår ingenting av Guds rikes innersta och inneboende hemligheter, man står helt utanför.

Mina vänner, vi behöver vara med om en reningsprocess, sinnet behöver bli rent genom Ordets vattenbad, verkligen bli befriat från alla de här tankarna. Vi behöver bli befriade från inspiration som sätter sin prägel på oss, vi behöver befrias från demonernas inflytande. Vi behöver bli befriade från maktblockens inflytande, så vi kan stå utanför och bli det folk Gud har kallat oss att vara, ett heligt folk, ett egendomsfolk, ett Guds folk, prisat vare Herrens underbara namn! Det sker icke genom mänsklig härsmakt, men det sker genom personlig överlåtelse åt Herren Jesus Kristus.

I Uppenbarelseboken står det så här:

-Rätta och rättfärdiga äro hans domar; han har dömt den stora skökan, som fördärvade jorden genom sin otukt, och han har utkrävt sina tjänares blod av hennes hand.” (Upp 19:2)


Det onda ska sökas i den avfallna religiositeten, och orsaken till att Satan har ett sånt oerhört grepp i vår tid det är att det finns så kolossalt många andedöpta avfällingar.

Där har vi en av hemligheterna, därför att de har kommit in på ett annat område, in på andra djup, som den tidigare kristenheten inte ägde kunskap om.

Därför ska du se att det kommer att ske många saker på det här området vad det lider. Oerhörda saker. Och att det är väldiga krafter det handlar om, det förstår vi av det att Bibeln talar om lögnens allehanda kraftgärningar och villfarelsens makt. Det är oehört allvarligt.

Alla kommer att se Jesus, både de som inte känner honom och de som förnekar honom. Både de som svek honom och de som tror på honom. Alla ska se honom. Alla ska bekänna, Gud Fadern till ära att Jesus är Herre och alla de andra herrarna är avsatta. De finns inte mera, det är bara en kvar och det är Jesus. Då visar han sig vara Herre i andevärlden, Herre i den synliga och osynliga skapelsen. Han är ensam kvar. Då har alla de andra mött sitt öde till slut. Men då står han där i all sin härlighet. Gud vare lov!Från:

http://www.midnattsropet.se/2008/09/frsamlingen-och-andevrlden.html

NamnlösMaria
Detta innehåller en bild av: Lion Of Judah. – Revelation 5,5.

Människofiskare/ Är du en sådan?

Människofiskare

201601, av Arne Imsen från 1987, i samband med att församlingen flyttade in i den gamla Bällstalundsskolan i Bromma.  I Matteus evangelium 4:18, kan vi läsa följande. “Då han (Jesus) nu vandrade utmed Galileiska sjön, fick han se två bröder, Simon som kallas Petrus och hans bror Andreas, kasta ut nät i sjön, ty de voro fiskare.”Skriften ger oss här en mycket värdefull information. Vi möter två människor, två individer. Deras personalia är tydligen helt ointressant och utelämnas. Det viktiga är de båda brödernas yrka och förvärv. De var fiskare.I nästa vers talar han till dem: “Följ mig, så skall jag göra eder till människofiskare.” Den här uppmaningen riktar alltså Jesus till två män som var i sin bästa ålder. De bar på ett försörjningsansvar och hade förpliktelser mot nära och kära, mot kamrater och kollegor. Förpliktelser av både ekonomisk och social art.

Allt detta är betydelsefullt att förstå för att få en total bild av människan, av det som är Guds avsikt med henne och vad det är hos henne som Gud kan appellera till. Vi får inte utesluta mänskliga förhållanden och de mänskliga faktorerna, eftersom det hela handlar om en vandring in i ett fördjupat ansvar med ytterligare en livsdimension, en förlängning av den förra.Dessa män hade ett hårt och arbetsamt liv, och då de bejakade kallelsen att följa denne Jesus innebar det en vandring in i en ännu större kamp. Det var ingen flykt in i något lätt, ljuvt och behagligt utan innebar fastmer att låta sig domineras av en ledare, en Mästare.Helt plötsligt utan för-annonsering står han då där framför de båda bröderna. På den rätta platsen, i den rätta tidpunkten, hos de rätta människorna. Där fanns ingen regissör annat än gudomlig ledning, och det hela utspelar sig mitt i vardagen på arbetsplatsen.

Då det är frågan om sådana här heliga beslut och avskiljanden förväntar vi oss att det ska ske under högtidliga former i en synagoga, ett tempel eller i en kyrka av ordinerade funktionärer. Men där står han, utan ämbetsdräkt, utan akademiska betyg på sin värdighet, mannen från Nasaret, timmermannens son. Han ber dem inte följa med hem för en dags samvaro eller för att delge dem sina synpunkter på religionen, politiken och samtiden. Han bjuder dem inte att följa honom för att göra dem till präster eller pastorer, till apostlar eller evangelister.Timmermannens son uttalar en kallelse som är total i sina anspråk och inkluderar hela livet.

“Följ mig och jag skall göra eder till människofiskare.” Han bjöd dem inte att upphöra med sitt fiske utan istället att börja fiska vid ett annat vatten, med andra redskap, och framförallt med andra kvalitéer. Med denna kallelse följer ett villkor, en förutsättning, och det är Jesu närvaro. En total kallelse till ständig närhet till honom själv.I Matteus 28:18 träder Jesus fram och uttalar följande ord till sina lärjungar: “Mig är given all makt i himmelen och på jorden.” Jesus presenterar sig här för sina lärjungar på ett helt nytt sätt, med en fullständigt ny utrustning och med nya fullmakter. Han delegerar sina sändebud och sin myndighet och det är en väldig kvalitetsskillnad på den myndighet som Jesus Kristus personifierar och representerar, och den myndighet som existerar i världen. Den är helt ojämförbar med all annan makt och han är ojämförbar med alla andra makthavare. Vi får heller inte förväxla Jesu myndighet med den myndighet som kyrkligheten kan utrusta oss med genom seminarier och andra uppgifter.Vi kan aldrig komma förbi det förfärliga faktum att kyrkor och samfund är antikrists skapelse. Inte de kristna, utan den kristenhet som utrustar sina tjänare med fullmakter och myndighet att vara företrädare för olika samfund, kyrkor, synoder eller något liknande.

Det stora och ödesdigra problemet är att vi genom de talanger vi utrustats med eller de gåvor vi fått av personlig, naturlig eller världslig karaktär, kan göra människor till medlemmar, proselyter, i den tron att vi gör dem till lärjungar. Man blir inte kristen genom att gå med i en kristen organisation om den så heter Maranata, Pingstkyrka eller något annat. Man blir inte kristen genom att ansluta sig till, gå in i, utrusta sig med någon behörighetshandling såsom församlingskort eller flyttningsbetyg. Jesus sa inte…”gören alla folk till medlemmar i min kyrka”. I ivern att driva en mission har lärjungaskapet många gånger tappats bort och ersatts av medlemsskap.

Sändebuden har utrustats för att göra folk till lärjungar, därför inställer sig misstagen eftersom vi ställer felaktiga krav, med bibliska termer, och erbjuder en främmande kraft för att uppnå idealen. Kraften som används är mer naturlig än den Jesus ger och talar om.Jesu bergspredikan är riktad till lärjungen, och upplevs ofta tung och svår att tillämpa eftersom dess ideal är så långt från vår egen värld. Så istället för att visa människor det omöjliga sänker vi kraven och presenterar det som är möjligt. Men då bergspredikan är lärjungens program bestående av en hel serie omöjligheter vill Jesus göra klart för oss att kallelsen är enastående till sin karaktär.Kanske vi upplever det här som träldom och lagiskhet, då kraven inte reduceras utan skärps. Lite mer karismatisk smörjelse och tungotal skulle appellera mer till vår känsla. Men här är det fråga om hur det är ställt med vår vilja. Är vår kunskap endimensionell, intellektuell och naturlig eller är den gudomlig och övernaturlig? “Salig är du Simons son, ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan din Fader som bor i himmelen.” Guds församling ska utföra det omöjliga, medan världen får ägna sig åt det möjliga.

Då Nikodemus konstaterar att det är omöjligt att åter gå in i sin moders liv för att födas på nytt, proklamerar Jesus att han har kommit för att göra det omöjliga. Världen får forma sina idealister, filantroper och fromma individer. De kan fortsätta med sin kultur, religion, politik och ekonomi, i syfte att försöka skapa en dräglig värld för de människor som inte är födda på nytt, men är likväl förgängelsens trälar under fördömelsens verklighet.Men bergspredikan uppenbarar inte bara vårt elände och vår sanna situation utan även Guds resurser och hemligheter. Genom korset, Guds hemlighet, får vi befrielse från belastning och skuld.

Vi får frihetsbrevet i våra händer genom uppståndelsen och ges makt över allt det onda som tidigare påverkade, styrde och bestämde över oss. Lärjungaskapet har inget med prestation att göra, det är ingenting vi åstadkommer; det är en fullständigt ny början med ett nytt utgångsläge, i en ny skola med en högre undervisning.I Gamla testamentet kan vi läsa om att det var två saker som fällde det orena djuret. Det saknade helkluvna klövar och sjönk därför ner i träsket, och det idisslade inte. Det här är bilden av oss innan vi blev frälsta. Vi kunde inte umgås med eller nära oss av Guds ord, men sen vi kommit till tro idisslar vi Ordet. Vi äter, sväljer, tuggar och tuggar igen, och när oss av Ordet. Den nya naturen har gjort att vi har börjat idissla Ordet för att utrustas av det.Då Jesus bjöd sina sändebud att göra alla folk till lärjungar, åtog han sig själv att göra dem till människofiskare. Jesus måste alltså göra något i den enskilde som vi aldrig kan åstadkomma. Hela kristenheten är full av lärjungar som aldrig har blivit människofiskare. Man startar själa-vinnarkurser och använder sig av pedagogik, psykologi och tekniska hjälpmedel för att om möjligt kunna utbilda en och annan människofiskare. Man försöker med logik och retorik, med ett fint och vårdat uppträdande. Genom ett väldoftande, välkammat och väldressat uppträdande skall människor få förtroende. Man kan bjuda hem människor på kaffe och ha en trevlig afton, skapa intresse för sin tro, sin verksamhet och sin himmel, men människofisket handlar om något helt annat.Medan lärjungaskapet handlar om undervisning för utbildning så handlar människofisket om försörjning, om förvärv. Den själa-vinnande uppgiften placeras rakt in i det mest dramatiska av allt.

Det handlar om existensen.Människofisket som Jesus talar om är inget fritidsfiske att ha som en hobby vid sidan om. Det handlar inte om att ge sig iväg med kastspö en och annan solig dag för att pröva lyckan. Får man inget napp så är det ändå ingen katastrof. Man överlever och är glad för en skön dag ute vid havet.Yrkesfiskaren däremot kan inte stanna hemma från sitt arbete på grund av dåligt väder. Han måste ut för att fånga havets guld varigenom han har sin existens. Han förbereder sig för kyla, regn och storm och går ut då andra sover. Sina nät iordningställer han med omsorg för att de ska vara dugliga.Följ mig till detta folkhav, sa Jesus, och jag ska göra eder till människofiskare.En fiskare får finna sig i oändligt många besvikelser. “Den natten fingo de intet.” De hängde upp sina nät för att konstatera att de var tomma. Men trots det var de fortfarande fiskare och måste försöka igen och igen. För yrkesfiskaren betyder de tomma näten katastrof. Utan fisket är han förlorad.Människofisket får inte bli något vi kan avstå ifrån allteftersom. Att fiska för sin egen skull låter ju egoistiskt, men är dock gudomligt. “Genom den vedermöda hans själ har utstått skall han se frukt och varda mättad.” Jesus är hungrig och vi är hungriga. Vi måste få fisk.Jesus blir inte mättad av verksamhet och aktiviteter. Det handlar om frukt, människofiske, att vinna människor för honom. Det här måste bli en livsfråga för oss så att vi får samma natur, samma kärlek, samma intensitet, glöd och eld i hjärtat som den Jesus Kristus hade.Vi ser människor komma till oss, gripas av maranata-budskapet och falla ner vid korset som mogen frukt. Människor söker sig till oss av andra orsaker, för att få hjälp i olika situationer.

Utan dessa tillflöden skulle gemenskapen vara väldigt fattig. De nyfrälsta ger Guds församling glädje och ett nytt tillflöde av liv på samma sätt som det nyfödda barnet innebär inspiration och stimulans för familjen.Utan detta människofiske ter sig det kristna livet inte tillräckligt dramatiskt, attraktivt och lyckligt.Det är ingen söndagshobby; det är vårt livsöde. Vi måste ut och bekämpa stormarna och regnet, möta svårigheterna för att få kondition och disciplin så vi inte dukar under när det visar sig att näten är tomma.“Men då stod Jesus på stranden. Han frågar: Haven i något att äta?” Yrkesfiskaren Petrus sänker sitt huvud, besviken och med sin yrkesstolthet knäckt av att få träda fram inför Jesus Kristus, Mästaren, för att erkänna att ingenting finns att äta. Visst kunde Jesus ha befallt fisken att hoppa upp ur sjön och lägga sig på stekhällen, men han gör sig istället beroende av människor. De får lära sig att där Jesus är, där är fisken.Då näten är tomma måste vi ändå fortsätta. Vi måste ha mat både till oss själva och till honom, för han är också hungrig. Han väntar på frukt, mat, näring för den vedermöda han utstått.När vi var på Gamla Bro var vi ett fiskelag. Gud ledde oss så vidare till Bällstalundsskolan för att fortsätta som ett fiskelag, ett fiskelag som har försökt många gånger och ofta misslyckats, men som försöker igen för en ny befallning, en ny vision. Vi lägger ut i Bromma-havet, i Solvalla-havet och i Stockholms-havet. Vi kan inte fiska i hela havet, men vi kan kasta ut näten där Herren har bjudit oss.Nu väntar vi på fisk eftersom tron måste ha näring. Ett närande tillskott ny-infångad fisk ger en sann hänförelse, en djup flod av tacksamhet och glädje. I en profetisk vision ser vi hur fångsten tas in.

Lärjungar utvecklas och blir till människofiskare genom den personliga efterföljelsen och närheten till honom, Jesus Kristus.Min vän, vill du bli en bättre människofiskare? Vill du få glöden och ambitionen som gör fisket till ett livsvillkor, till en absolut livsnödvändighet som engagerar dig, leder dig till aktivitet i bön och personligt vittnesbörd? Är du lärjunge så stanna inte med det. Stanna inte med att ta emot undervisning. Undervisning är bra, men det som är nödvändigt är att bli människofiskare. Utan livet som människofiskare blir det tråkigt, innehållslöst och din kristna tro blir utan inspiration, utan fortplantings-förmåga, utan uppståndelsekraft, frukt och resultat. 

/Arne Imsen

Jesus frälser


Hälsn Maria

De som var redo……. Jesus kommer

https://midnattsropet.se/midnattsropet/de-som-voro-redo-gingo-in-2/

Från första numret av Midnattsropet 1960.

Text: Arne Imsen

Jesus skall komma igen, och tidstecknen säger oss, att vi står inför denna tidsålders avslutning. Snart skall ”Herren själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå. Sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes. Och så skola vi för alltid vara hos Herren” (1 Tess 4:16-18). Församlingen, Jesu Kristi brud, skall, eskorterad av himmelska furstar och väldigheter i hast evakuera från jorden för att träda fram inför Gud på Sions höjder. Är du redo för uppbrott?

Jesus Kristus, vår himmelske brudgum, skall till de himmelska härskarornas jubelrop föra en jungfruligt ren och obesmittad brud in i festsmyckade bröllopssalar. Ingen synd kommer in där. ”Ty så ville han själv ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant. Fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig.” Många kristna bekännare tycks icke ta denna sak så allvarligt, och de ger därvid tillkänna, att de icke är med i brudeskaran. Om församlingen är bruden, så måste varje sann kristen vara en brudesjäl, och för en sådan framstår det alltid som en livsnödvändighet att leva och verka som om varje dag vore den sista. Eftersom hon har mött denna omätliga kärlek från brudgummens sida och svarat ja till honom, är det angeläget för henne att undvika allt som kan störa denna innerliga gemenskap. Jesus skall hämta en brud, som icke lever i flirt med världen utan i uppriktig trohet mot honom under trolovningstiden. Hur har du det? Lever du kvar i den första kärlekens intima gemenskap med Jesus? ”Jag har trolovat eder med Kristus och ingen annan för att kunna ställa fram inför honom en ren jungfru. Men jag fruktar, att såsom satan i sin illfundighet bedrog Eva, så skola till äventyrs också edra sinnen fördärvas och dragas ifrån den uppriktiga troheten mot Kristus” (2 Kor 11:2-3).

Varje kristen som i sitt hjärta ger rum för världen och dess väsende, lever i andlig otukt, och varje församling som låter världsligheten tränga in i sin mitt, blir en karikatyr av Kristus och förvandlas successivt till en avläggare av den stora Babylonskökan. Församlingen skall icke bestå av ljumma kristna. Gör hon det vilar Jesu dom över henne: ”Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun” (Upp 3:16). En sådan församling äger icke något existensberättigande om hon icke gör bättring och omvänder sig, till vad pris det än må kosta. Vill hon icke göra det återstår endast ett alternativ för den själ, som icke vill stödja skökoväsendet: ”Vänd dig bort ifrån sådana.” Världens vänskap är Guds ovänskap.

Den som lever i ett sådant tillstånd blir ohjälpligt kvar då Jesus kommer. Det gäller att i tid verkligen se om sin lampa. Finns det olja i både kärl och bekännelse? Bor Anden i din kropps tempel? .

Då Jesus kommer hämtas alla de som är redo. Han kommer icke att söka upp någon församlingsföreståndare för att se vilka som är med i matrikeln. Ej heller kommer han att fråga om du har medlemskort, som är utfärdat av någon kyrka. Endast om ditt namn står skrivet i Livets bok kommer du att få vara med, när bruden lyftes från en skräckslagen värld. ”Sök Andens olja nu min vän och redo stå för brudgummen!” Herren vill frigöra dig så du kan bli till största möjliga välsignelse och hjälp för sargade själar i denna ångestfyllda tid.

Senapskornet och surdegen

från: https://www.midnattsropet.se/2019/08/senapskornet-och-surdegen.html

Ur boken Vedergäll Babylon av Arne Imsen

I en bibelstudieserie Arne Imsen hade under 1980-talet utifrån Uppenbarelsebokens undervisning och varning för Babylon, jämförde han med Jesu liknelser om himmelriket i Matteus evangelium. Bibelstudierna gavs ut i bokform under titeln Vedergäll Babylon. Från denna mycket aktuella undervisning publicerar vi här utdrag ur ett av kapitlen där Jesus för fram liknelserna om senapskornet och surdegen.

Här lägger vi märke till att senapskornet är minst av alla frön. Senapskornets uppgift är att utvecklas till en kryddväxt. I föregående liknelse läste vi att det äkta och det oäkta växte upp ur samma åker. Kryddväxtens frö rotar sig och växer upp till en relativt kraftig växt. Större än övriga växter. Då har den nått sitt mål som kryddväxt. Men här händer något. Kryddväxten blir ett träd. Ett jätteträd!
Jesus talar alltså om två utsäden ur samma åker, och två växter på samma rot. Jesus talade om det förfärliga problem som uppstår när folket sover och fienden får möjlighet att fritt operera och så ut ogräs på en åker som är reserverad och bearbetad för ett speciellt ändamål. I den här nya situationen beskrivs något annat. Det är inte sömnaktighet som är problemet, utan övermod och högmod. Det inställer sig när man blivit stor. Då vill man bli större. När man blivit större än övriga växter, börjar man jämföra sig med träden. Den första etappen av växandet var naturlig, så länge växten höll sig inom ramarna för det givna och lagbundna. Men när den börjar jämföra sig med träden, forceras de naturliga gränserna.

Vid ett tillfälle sa Israels barn: Vi vill bli lika våra grannfolk och styras av en konung. Vi vill ha en armé, vi vill ha makt. Det lilla Filadelfia, om vilket det heter: ”Väl är din kraft ringa, men du har tagit vara på mitt Ord och inte förnekat mitt namn”, detta lilla Filadelfia blir ett jättestort Laodicea, som istället säger: ”Jag är rik, mig fattas intet.” Det är en väldig skillnad mellan Filadelfia och Laodicea. Men skillnaden visar sig först då man nått ett visst stadium i utvecklingen.
Kryddväxten blir större än andra växter, men är ändå mycket mindre än alla träd. Varför skall vi, som Guds folk, vi som representerar så mycket, leva så instängt och isolerat? Vi har ju makt och resurser som vi kan använda till att genomsyra samhället eller för att skaffa oss politisk och ekonomisk makt. Så kan man utöva inflytande. Och helt andra visioner och ambitioner börjar förändra verksamhetsmetoderna. Allt får en helt ny prägel av sociala, politiska, inomvärldsliga reformsträvanden. I varenda människa ligger en strävan efter att göra något för att förändra och förbättra, och på detta sätt uppstår en fruktansvärd situation.

I Uppenbarelseboken ser vi hur denna ambition fullständigt fått välde. ”Kom, låt oss bygga en stad”, sa man i förstone. Det är inte rådligt att vi, som är så många, bor så åtskilda. Låt oss förena våra krafter i ett ekumeniskt arbete. Vi bygger en stad och ett torn, vars spets når ända upp till himmelen! Då har man sprängt gränserna. Precis som på Noas tid, då Guds söner förenade sig med människornas döttrar. Gränserna sprängdes. Det heter likaså om det stora Babylon att dess synder räcker ända upp till himlen. Man har ingått förbjudna förbindelser. Man etablerar förbindelser med utomvärldsliga krafter för att, inte bara konkurrera med, men för att annektera, ockupera och inta nya territorier.
Kryddväxten börjar, genom mutativa förändringar, få trädets form, och blir det största av alla träd. Kryddväxten blir ett stort träd, i vars grenverk fåglarna kommer och bygger sina nästen. Vi skulle kunna illustrera detta på många sätt. Det finns så otroligt många exempel i historien där detta skett. Kom, låt oss göra, kom, låt oss bygga, kom, låt oss samla våra krafter! Vilka oerhörda strävanden till enhet, gemenskap, samarbete, samförstånd, utveckling, tillväxt, framgång! När man lyckats organisera detta, träder man fram inför hela världen och demonstrerar vad man representerar.
Det är en slags konkurrens och uppvisning, som vill hävda att vi är minst lika många som de övriga. Vi är flera, mäktigare, starkare. Våra värderingar är betydelsefullare. Så börjar den vanliga kampen om politiska taburetter för att tvinga igenom s.k. ”kristna värderingar” i samhällena. Man etablerar kristna partier – allt möjligt växer fram. Och detta, för att det skedde en förändring i växten. Den blev något annat än vad som var bestämt från början. Men på samma rot!

Jämför med väckelserörelserna. Den som läser pingströrelsens budskap på tjugotalet, och jämför med vad som presenteras idag, kan bara av detta sekels mest markanta och påtagliga väckelse se hur växten blivit ett jätteträd, som omspänner hela jorden.
Idag talar man världsspråket, maktspråket i politiska, sociala termer, men sällan i andliga. Och då man talar i andliga termer, menar man egentligen något annat än man gjorde förr. Det var bra så länge växten förblev växt, men den lilla kryddväxten växte upp till något stort. Blev mäktig. Blev många. Man började ställa krav utifrån sin numerär. Utifrån sin moral och ekonomiska styrka. Så fick växten injektioner från samtiden, som åstadkom de mutativa förändringarna. Injektioner, exempelvis från ekumeniken, ingav storhetstankar. Man ser nya, kromosomliknande plantor växa upp, som blir träd.
I litteraturen som gavs ut av pingströrelsen på tjugo- och trettiotalet och den som ges ut idag, kan konstateras att visst härleder man till samma rot, men någonstans skedde en mutativ förändring. Det lilla Filadelfia har blivit ett jätte-Laodicea.

Jag har aldrig kunnat förlika mig med tanken på samfund och organisation. Jag har i panik flytt organisationer, för jag vet att de har sin egen dynamik. Släpps den loss, kommer den att genom sin byråkrati ta väldet. Det som kanske i en tid av expansion var nödvändigt av förordningar och ordningar, blir betungande i ett stadium av återhämtning, då man istället för att vårda det inre livet måste satsa alla krafter för att klara de yttre formerna.
Det räcker inte längre med offer och bön. Man måste söka andra metoder för att klara av de yttre anordningarna. Och då blir det kommers eller subventioner. När man nått det stadiet, har man växt bort ifrån offerlivets hemligheter. Då ger man av sitt överflöd, och engagerar sig på fritiden. Vi får vara tacksamma när Gud slår sönder oss så att församlingen inte blir något träd som fåglarna kan bygga bo i.
Fåglarna är villfarelser som auktoriseras genom förvärldsligade och sekulariserade kyrkosamfund som står på väckelsens rot. Den hämtar näring ur sin historia, ur den jord, som den en gång placerades på. Hämtar näring, men tjänar helt andra syften. Det är sannerligen inte betydelselöst om vi är en växt eller har blivit ett  träd som ger utrymme för dessa fåglar, som lever och när sig på det vete såningsmannen kastade ut, men som föll på stengrunden.
Allt det oäkta har sin förutsättning i det äkta. Utan det äkta skulle ingenting oäkta existera. De stora, väldiga organisationerna har sin förutsättning i det lilla, roten utan vilken de inte kan existera. Dessa väldiga världskyrkor som växer fram, får sin näring från väckelseroten som står på den bearbetade jorden, gödslad genom Guds Ord och den helige Ande.

I detta sammanhang tar Jesus upp ytterligare något, som på ett påtagligt sätt belyser ett betydelsefullt område, Matteus 13:33:
– En annan liknelse framställde han för dem: »Himmelriket är likt en surdeg som en kvinna tager och blandar in i tre skäppor mjöl, till dess alltsammans bliver syrat.
Vi har talat om åkern; det äkta och det oäkta. Och om växten, som blir träd. Båda slagen på samma åker. Båda på samma rot. Men nu handlar det om en surdeg, som en kvinna blandar i tre skäppor mjöl. Detta är en väldigt onaturlig handling. Surdeg är ingenting annat än gammal deg. Antingen gräddas degen i ugnen, eller så lagras den till surdeg. Antingen blir degen bröd för hungriga, eller surdeg. Man blir surdeg genom att förbli som man är. Enda sättet att bevaras ifrån surdegens effekter, är att genom förnyelse bli vad man skall vara.
Jesus vill illustrera hur mjölet på ett så tidigt stadium som möjligt blev förstört, och förlorade alla möjligheter att bli vad det egentligen skulle vara.
Kvinnan tog inte all surdeg som fanns på jorden och kastade den i allt mjöl som existerade. Hon tog det lilla som hörde hushållet till. Det här handlar inte om de jättelika kyrkorna, som uppträder volymiöst och mäktigt. Här är det den enkla, lilla församlingen. Det lilla Filadelfia blir genom en riktig undervisning bevarat, och blir inte något annat än vad det är avsett att vara. Det förnyas ständigt i processen fram till fullkomningen.

Surdegen är bilden på en sorts kristna. Mjölet är bilden på en annan sorts kristna, som har bevarat äktheten. Det är malt, pulveriserat, krossat.
Vad ser vi i kristenheten idag? Traditioner och surdeg finns precis överallt, och kastas in så fort det börjar komma fram något av det uräkta, det lilla, krossade, tillintetgjorda. Väckta människor börjar söka Gud i ödmjukhet och bedja. Mjölet är bilden på den förkrossade människan. Tre skäppor – det talar om spisoffret, som skulle bäras fram inför Gud. Det hade en speciell funktion för gudstjänsten, men också för gemenskapen, och det skulle vara absolut fritt ifrån surdeg. Men de kristna i vår tid kommer surdegs-jäsande och uppblåsta till sammankomsterna. Gud kommer aldrig till. De har varit i kontakt med den kristenhet som lever på gamla upplevelser och historiska erfarenheter. Alla har alltså något samband med mjölet, men istället för att bli gräddat till bröd, blev det surdeg. Hela kristenheten är full av denna surdeg. Så fort en liten ansats av färskt, nymalt mjöl uppenbarar sig, så är kvinnan där för att kasta surdeg i mjölet. Hon nöjer sig inte med att låta det stå oförstört och utvecklas i överensstämmelse med Guds plan.
Kvinnan kommer när säden är mald till mjöl. När själen är förkrossad, och man längtar efter Gud så att man kan förgås. Då kastas detta sura in för att ta bort äktheten i bönen, förkrosselsen, tillbedjan och ödmjukheten. Då börjar jäsningsprocessen. Man jäser och surnar. Hur kan något som började så bra, sluta så illa?
Tänk om Gud hade fått lyckas med alla erbjudanden, som han givit genom människor som överlämnat sig åt honom och i förkrosselse gått inför hans ansikte! I bekännelse, ånger och nöd. Tänk, om han fått lyckas genom dessa ödmjuka människor, som är färdiga med sig själva, reducerade till mikroskopiska små pulver – som små senapskorn. Ingenting att visa upp eller briljera med. Om Gud fått lyckas.
Men så finns hela hopen av gamla, förvarade erfarenheter, som legat lagrade i kristenheten och förs fram vid lämpliga, högtidliga tillfällen. Göm ingenting av det du har upplevt. Lämna det genast! Se till att alltid ha något nytt och färskt; friskt och levande. Annars blir det så lätt surt. Och då börjar jäsningen, uppblandningen. Till slut blir allt förstört.
Vi måste lära oss lagarna, som har med ursprung, natur, utveckling och tillväxt att göra. Det är fråga om liv och organism. Inte organisation.
Kvinnan kastade surdegen av vårdslöshet eller med avsikt. Hon är bilden på visdomen och kunskapen. Den lagrade och konserverade. Den som blivit sur. Det är väldigt lätt att surna. Man hör det på bönerna och vittnesbörden. Ödmjukheten går förlorad och blir en slags bitterhet. Något väsensfrämmade. Det är gammal deg, som magasinerats i förråden, istället för att gräddas i ugnen.
Det är lätt att bli sur. Man möter och ser saker och ting. Upplevelser, händelser, människor, och förlorar förståelsen för att dessa upplevelser är en del av reduceringsprocessen. Gud håller på med oss. Mal ner oss.
I bibeln är det klar uttalat om fariséernas surdeg, sadducéernas surdeg, Herodes surdeg. Olika slag av surdeg, som är bestämda till namnet. Sadducéernas surdeg – förräderiet. Fariséernas surdeg – egenrättfärdigheten, högmodet och girigheten. Herodes surdeg – maktbegäret.

Vad vi behöver i varje tid är en väckelserörelse som rycker oss upp ur passivitet och försoffning, och lär oss prioritera det som är viktigt. Den som prövar sig inför detta budskap, kan inte komma undan en oerhörd, försmäktande känsla av otillräcklighet. Här finns ingen möjlighet att gömma sig bakom surdegsupplevelser – sextiotalets surdegsupplevelser, som var så bra då de var på mjölstadiet, och som bakades till bröd för skaror av människor. Men det som blev kvar, det gömde vi i våra förråd och tänkte: det här skall jag ha för mig själv! Det har vi burit på tills det utvecklats till en ordentlig jäsningsprodukt i vårt väsen, så att allt som rör sig i vår andliga värld för oss bara är sextiotal eller sjuttiotal. Vi har våra årtal där vi ständigt hämtar ny näring.

I Uppenbarelseboken ser vi ytterligare sammanhanget. Detta är nämligen bara initialskedet. I Uppenbarelseboken ser vi slutresultatet. Mognaden. Om vi låter oss gripas av Ordet, kommer Herrens ande att tända eld på gammalt bråte, så att det brinner upp, och vi fylls med ny kraft och härlighet. Han vill tända oss med en eld som gör oss till brinnande, levande och fungerande kristna.
Vi har läst om skördetiden. Tidsbestämda operationer som sätts in i sitt rätta, nödvändiga sammanhang. Det är inte tillfälligheter som avgör, utan skeendet är lagbundet. I Matteus 25 fortsätter Jesus undervisningen: Då skall det vara … Den liknelse som följer, går inte skilja ifrån sin bakgrund och sitt sammanhang. Man måste avläsa förhållandet bland de tio brudtärnorna utifrån Herrens tjänare, som hade i uppgift att ge Guds folk mat i rätt tid, men istället började slå sina medtjänare och söka sitt eget.
Tjänaren var kluven, med delad håg. Han tjänade sig själv och egna syften, och samtidigt försökte han tjäna Herren. Då hans herre kom, sade han: Hugg honom i stycken. Hans kluvenhet blev uppenbar. Och han delades i lika många beståndsdelar, som han var splittrad i sitt väsen. Då skall det vara …  Tio gingo ut. Det handlar om hela kristenheten.

I varje generation har människor brutit upp. Alla som reser sig upp och går ut, har messiasförväntningar. Lutheraner, baptister – alla har sitt advent. Några har ett överflödsmått av andens liv. Andra har brist. Vad beror nivåskillnaderna på? Vi läser i Uppenbarelseboken om församlingen i Laodicea: Därför att du är ljum skall jag utspy dig ur min mun. Inte kall, inte heller varm. Att vara ljum innebär att ha vissa grader av energi, men inte tillräckligt. Det finns kristna, som har energi till att göra sådant som är typiskt för dem som vill följa Jesus. De har energi för vandringen, men de har inte kraft som räcker för att ryckas upp när Jesus kommer. Många är med i uttåget. De har olika kristusföreställningar. Somliga har baptisternas kristusbild, men har inte sett fullheten. Och eftersom de inte sett fullheten, har de inte känt sig uppfordrade att övervinna försumligheterna. Varför är man försumlig? Det beror på bristande energi. Den som inte har tillräckligt med energi, lägger ting åt sidan, som han menar inte är så viktiga. I varje fall inte för ögonblicket.
Kanske du inte har tillräckligt med energi. Du har tröttnat. Herrens tjänare var kluven, han gav dig en del – men inte helheten. Kristusbilden är stympad, beskuren, begränsad. Den uppfordrar dig inte att vara ivrig att undfå de andliga gåvorna. Faren efter helgelse, ty utan helgelse kan ingen se Herren. Varen ivriga att undfå …”Var finns ivern? En bristande iver markerar för lite energi. Man är inte medveten om detta, och därför nöjer man sig med ett halvdant liv.
Även om man klarar av vandringen tillsammans med övriga kristna, så är man inte redo vid uppryckelsen. Vad är det som fordras för att bli uppryckt? Den ande som bor i oss skall förvandla vår förnedringskropp och ikläda oss härlighetskroppen. Vi har Kristusideal, vi har gemenskap. Vi följer med, har vårt advent och predikar att konungen kommer. Var och en väntar på konungen, på sitt sätt. Man är i rörelse med olika aktiviteter: Arbete, mission. Men energin räcker inte till för uppryckelsen. Man har inte känt det angeläget och nödvändigt med ivern. Faren efter! Söken av hela hjärtat! Så prioriterar man på fel sätt, och tänker: Bara jag är med i verksamheten och gör si eller så, blir jag en god kristen. Så förstår man inte att det som är nödvändigast är att ha överflödslivet.
Vad är kännetecknande för överflödslivet? Säger jag att det är tillbedjan, så kan vi göra tillbedjan till en slags formel. Säger jag att det är tacksägelsen, så gör vi tacksägelsen till en formel. Det finns ingen möjlighet att säga vad som är speciellt kännetecknande för överflödslivet, för det som rör detta liv är inte sådant som syns i gemenskapen, men det som visar sig i uppenbarelsen.
När ropet ljöd: Se brudgummen kommer; då visade det sig att hälften saknade olja. Det var i mognaden man såg skillnaden mellan det äkta och det oäkta. Inte i början, inte i tillväxtprocessen, men vid skördetiden. Så är det också här. Frågan är: Har vi liv? Inte till att klara av mötesverksamheten. Inte för att vara med i offerinsatsen för själavinnande, men har vi liv och energi för uppryckelsen? Söker vi liv för att bli själavinnare? Om vi, liksom Paulus, sträcker oss framåt för att nå fram till uppståndelsen ifrån de döda, då kommer själavinnandet som en naturlig följd. Genom det korta perspektivet, närheten till Jesus Kristus, tvingas vittnesbördet fram. Om Jesus är levande för oss, om hans tillkommelse är verklig, då är det inte svårt att vittna om Honom. Då är det inte svårt att vara med i mötena, vittna och tjäna. Då känner man: Herre, jag måste vara med!

De tre liknelserna vi tidigare studerat handlar om det organiska livet och naturens lagar. I denna fjärde, handlar det om tio jungfrur som tog sina lampor – rörelse, aktivitet, vandring. De prioriterade rätta uppgifter på ett riktigt sätt. Medvetandet om att Jesus kommer, hjälper oss att leva i detta tillstånd av uppbrott, hemfärd. I varje situation måste vi pröva oss om vi är redo att möta honom, och se till att vi har livsöverflödet. Hur är din livsstil och din gudstjänst, med avseende på ljus, värme, energi? Har du kraft för uppryckelse och hemfärd? Då har du också kraft för vittnesbörd och tjänst. Där ligger hemligheten!

Hallelujarop som överröstar grannens gråt, Predikan av Arne Imsen från 1990

Pettersson är inte påverkad av vår sång. Nilsson är inte imponerad av vårt tal, inte ens av våra torgmöten. Men vi har ett hemligt vapen. Pettersson måste bli min personliga vånda. Går Pettersson förlorad – då är det katastrof för mig. Din granne går förlorad, därför att det inte har funnits nöd för honom i ditt hjärta. Gud längtar inte efter att höra dig ropa halleluja, om du nu trodde det. Han längtar efter att få se dina tårar.

Tillståndet i vårt land skulle vara helt annorlunda, om de som kallar sig kristna verkligen vore kristna. Vi har våra förklaringar till att människor inte blir väckta, orienterade och frälsta. Men om vi som vill vara kristna verkligen tog kallelsen på allvar, så att vi blev revolutionärer, redo att ge våra liv på stridsfältets höjder istället för att diskutera verksamhetsfrågor eller sitta som religiösa tiggare vid livets allfartsvägar, skulle det innebära enormt mycket. Vi nöjer oss gärna med att vara partiellt kristna och själavinnare. Vi tänker på vårt eget behov av uppbyggelse, välsignelse och framgång på alla områden, men tappar bort evangelisationens nödvändighet. Det är oerhört viktigt att vi förstår att andlig verksamhet inte kan utvecklas utan bön. Det handlar egentligen om att bli bedjare och förebedjare. ”Bedjen fördenskull skördens Herre, att han sänder ut arbetare till sin skörd.” Det är ett stort böneämne. ”De gå åstad gråtande och bära sitt utsäde: de komma åter med jubel och bära sina kärvar.”

Sådd följs av skörd
Det finns en lagbunden ordning i Guds rike: Sådd följs av skörd. Sådden är mödosam, slitsam och krävande. Det stannar inte vid vad vi känner för att göra. Det måste bli ett systematiskt och metodiskt såningsarbete på väl förberedda tegar. Utan såningsarbete blir det ingen skörd. Efter sådden kommer en nödvändig tid av förbidan. Gud bevattnar skördefälten, och vi luckrar upp marken med våra tårar. Det är hela tiden fråga om ett samarbete mellan Gud och hans folk för det mål som Gud har satt upp. Här är det inte fråga om att ha en hobby och påta i sitt trädgårdsland, utan ett absolut nödvändigt såningsarbete som måste utföras om man ska överleva. Det kan vara så att vi får skörda där andra har arbetat. Men någon måste utföra varje moment. Och då kommer vi tillbaka till denna maning: ”Bedjen skördens Herre att han sänder ut arbetare.”

Få vill vara arbetare
Vi har alldeles för många förutfattade meningar om Guds verk, uppfattningar som vi lånat från andra religiösa sammanhang, eller idéer som vi byggt upp av egna mått på Guds verk. När bibeln talar om arbetare, så appellerar den inte till någon fåfänga. Det är få som vill vara arbetare, och ännu färre vill verkligen gripa tag i arbetsuppgifterna. Vi kommer samman en och annan gång till konferens, möter Gud och återvänder ofta till våra platser som uppblåsta ballonger. Naturligtvis är det bra att komma tillsammans, men det får ju en rakt motsatt effekt om vi tar emot nya välsignelser och ser Guds rikedom och härlighet och det stannar vid att vi säger ”tack och lov”. Sedan slår vi oss till ro till nästa konferens, då vi åter gör samma erfarenhet. Däremellan sker praktiskt taget ingenting. Då vi talar om evangeliskt arbete, brukar vi vanligtvis komma in på andliga gåvor och ämbeten; mirakler och under. Alltsammans detta hör ju till Guds rike, därom råder inget tvivel. Men det är faktiskt inte hela sanningen om Guds rike.

Röja väg för Herren
Många andra ting som vi gärna hoppar över hör hit. Vad bör jag göra i min stad, mitt samhälle, bland tusentals andra sekulariserade och likgiltiga människor? Svaret är givet av den Herre som sa: ”Bedjen fördenskull skördens Herre att han sänder ut arbetare.” Du kan röja väg för Herren och väckelsens ande genom dina förböner. Och får du någon med dig, så kom ihåg att ”vad två eller tre komma överens att bedja om i mitt namn, det skall beskäras dem av min Fader som är i himmelen.” Det är inte bara en nödvändig insats, utan en livsförnyande och livsuppehållande verksamhet för andlig tillväxt. Vi måste övervinna vår egen tröghet, sömnaktighet. Vi måste börja bedja på ett helt annat sätt än tidigare. Bön är inte bara att nämna namn eller omständigheter inför Herren; bön är att identifiera sig med den man beder för, som om den man beder för vore en själv! Det innebär i sin tur att om jag ska kunna bedja med makt, måste bönen gälla mig själv. Vi måste uppleva helvetets fasor. Utifrån upplevelsen av helvetets realiteter får jag börja bedja böner och åkalla himmelens Gud som om det gällde min egen frälsning. Då blir det meningsfullt. Då får man nöd. Det finns inga möjligheter att själv mobilisera sina själsliga krafter på det sättet. Vi kan engagera oss för någon som blivit utsatt för våldshandlingar, eller lider på grund av hunger och andra umbäranden. Det går in över oss; vi vill genast hjälpa och öppnar våra plånböcker eller går till våra garderober och andra förråd för att tillgodose fysiska, materiella behov. Det är vackert och allmänmänskligt.

Gudsingripande genom förbön
Men förbön är inte betingad av allmänmänskligt medlidande, utan något helt annat. Det gäller människor som inte har någon möjlighet att bli befriade och evigt frälsta, utan att det sker ett gudsingripande. Vi är verksamhetsingenjörer och estradörer. Vi kan utföra många ting. Men vi måste gripas av det utomordentliga – ”det heliga vansinnet”. Varför gråter du, människa? Är du inte frisk? Är du psykiskt deprimerad? Varför sörjer du, varför är du vemodig? Nu ska man inte vara vemodig, man ska helst vara uppåt och leende. Framför allt gäller det att församlingen är positiv i sina framträdanden, annars har den ingen funktion att fylla. Hur skulle vi kunna uppleva glädje av denna ytliga karaktär, när vi vet att hela världen är i den ondes våld, och skarorna går förlorade? Det gäller inte en anonym skara, utan mina närmaste, mina grannar. De som bor en halv meter innanför betongväggen där jag själv sitter eller ligger. De som jag kanske iakttar som om de vore träd. Jag har inte några naturliga relationer till dem, utan de är för mig som opersonliga skal.

Grannen gråtande
Medan du ropar ”tack och lov” i vardagsrummet – om du nu gör det – så ligger grannen gråtande, och hittar ingen utväg. Ropet tränger inte igenom väggarna, därför att vi är alldeles för okänsliga. Det finns människor som har levt år efter år utan att över huvud taget känna någonting annat än vad deras eget bröst signalerar. De hör inte i atmosfären signalerna från grannskapet. Det är ganska meningslöst att predika om det, därför att människorna blir förnärmade när de påminns om sin egoism. De har dolt den i en karismatisk mantel. Jag är livrädd att vi bygger upp en institution som blir ett monument över våra arbetsinsatser. Då kommer det att heta: Vilket fint arbete ni har utfört! Och så pekar man på husen och de yttre synliga byggnadsverken. Det är mycket möjligt att vi kan få människors applåder, bara vi kan peka på att vi gjort något som står sig. Men det enda vi kan berika himmelen med, är människor vunna för Kristus.
Vi är väldigt uppslagsrika och har en enorm förmåga att förverkliga våra visioner. Men endast om syndare gör bättring, blir det glädje bland änglarna. Frågan är alltså om himmelen berikas och gläder sig över vårt arbete, eller om den sörjer. Är det möjligen så att vi på grund av felaktiga visioner och förväntningar utför bra saker på felaktigt sätt och på felaktiga tider? Den helige Ande ger ingen kraft till att få segerkrans och ära bland människorna. Den kommer oss tillmötes, då vi behöver kraften. Vi måste alltså sätta oss i rörelse och komma till det spänningsfält där kraften behövs. Det behövs ingen kraft att sitta i våra möten, där vi är rännilar som tillsammans blir en flod då vi sätter igång och prisar Gud.

Gå in i din kammare
Men när vi är ensamma, och var och en för sig ska börja förverkliga det vi sett och hört där ingen finns som uppmärksammar, stimulerar och applåderar, då blir det svårare. ”Gå in i din kammare och bed till Gud som ser i det fördolda, så skall han vedergälla dig i det uppenbara”, sa Jesus. När var du i kammaren sist? Herren har varit där många gånger och sökt dig, men du var inte där. Gå in; inte i andras kammare, men i din. Du måste ha en speciell böneplats där du kan be till Gud som ser i det fördolda. Så skall han som ser i det fördolda vedergälla dig i det uppenbara. Pettersson är inte påverkad av vår sång. Nilsson är inte imponerad av vårt tal, inte ens våra torgmöten. Men vi har ett hemligt vapen. Pettersson måste bli min personliga vånda. Går Pettersson förlorad – då är det katastrof för mig. Paulus säger att om det kunde rädda hans bröder, skulle han vilja bli bortkastad. ”Min åstundan är att de ska bli frälsta”, säger han med stor smärta. Han upplevde situationen så problematisk, att han kände sig fullständigt hjälplös. Så brukar vi ju inte bedöma predikanten Paulus. Vi ser honom som den starke, stabile och mäktige. Men ingenting av detta stämmer. Hela hans strävan var den rakt motsatta. Paulus inte bara bejakade svagheten, han strävade efter den. ”När jag är svag, då är jag stark”, sa han. Så skildrar han sin oerhörda svaghet, men när han sagt allt detta, tillägger han: ”Allt förmår jag i Honom som giver mig kraft.” Paulus visste, att om han över huvud taget skulle kunna fullborda sin uppgift att vara förkunnare och förmedlare av det evangelium som är unikt; om han skulle kunna framställa det så att korset inte förlorade sin kraft, måste han ha gudomlig undsättning. Det måste bevisas att det vi frambär inte är från oss själva. Vi har inte studerat oss till detta. Det kommer direkt ifrån Gud i himmelen, och måste framföras utan slagg, så att det blir trott.

Budskapet måste födas fram
Vi har ingenting att ge, och det blir inte heller någon atmosfär till att förmedla det Gud vill ge, om det inte finns bedjande predikare och en bedjande församling. Budskapet kan inte studeras fram, det måste födas fram. Och för att det ska kunna födas fram, måste det finnas atmosfär för detta. Det hjälper inte att apostlarna eller änglarna träder fram och predikar, om det är en ljum, oengagerad atmosfär. Om det inte finns behov, då blir det förnämsta budskap malplacerat och söndertuggat. Det förlorar sin skärpa och genomslagskraft. Herren manar sitt folk att bedja för skörden, att skördens Herre sänder ut arbetare att bärga den skörd som står mogen. Vi ska bedja för Herrens vittnen, att de träder fram med ett budskap från Gud som inte bara ger orientering, uppbyggelse och vägledning, men det budskap som leder fram till uppgörelse, som åstadkommer omvändelse och frälsning. Vi är skrymtare om vi försöker trolla fram andliga resultat på andra vägar. Vi är hycklare, om vi inbillar oss att vi med våra naturliga talanger och gåvor kan åstadkomma andliga resultat. Vi har så gott om tid som vi förstör genom strunt. När vi möts, talar vi om att nu kommer andeutgjutelse, och det ska bli en väldig väckelse. Vi ljuger för oss själva och för andra.
Kan du tänka dig att din granne inte blir frälst på grund av dina försumligheter? Din granne går förlorad, därför att det inte har funnits nöd för honom i ditt hjärta. Dina anhöriga blir inte frälsta, därför att ingen gör dem kända i himmelen. Gud längtar inte efter att höra dig ropa halleluja, om du nu trodde det. Han längtar efter att få se dina tårar. Inte självmedlidandets eller självmedömkans tårar – men själavinnandets tårar. Tillbedjan kommer som den naturligaste sak, då de du har börjat bedja för visar tecken på att vakna. Den dag de blir frälsta kommer du att få himmelsk glädje och du får fröjda dig tillsammans med änglarna. Då behöver du inte hjälp av vare sig musik, rytm eller annat tryck för att komma loss.

Bed för vittnena
Själavinnandets glädje – vet du vad det är? Gå in i din kammare. Börja bedja: – Herre Gud, om inte du tar hand om våra vittnen, så kommer de aldrig att kunna förmedla något åt oss som hjälper oss vidare. Be för vittnena, att de får levande ord ifrån Herren, det som församlingen behöver. Allt annat är av underordnad betydelse. Vem ska bärga skörden? Ska fienden skövla den, eller ska den bärgas in i de himmelska ladorna? Vi kan inte vinna hela världen, men vi kan vinna någon i trappuppgången, någon på platsen där vi bor. Det är meningslöst att banka på tillslutna kopparportar. Vi får bedja Herren om ledning till dem som behöver oss. De som är påverkade av den helige Ande. Det finns många hjärtan som plastbehandlats av sin religion, sin olydnad och sina ursäkter. Det är det stora faromomentet i vår tid. Hjärtat kan röra sig, vidga sig, men saknar nerver.

Det ligger en hinna över det som hindrar budskapet att tränga in. Om människor gråter, är det vanligtvis för att de drabbats av en sjukdom, av en förlust eller sorg. Alltmera sällan ser man någon som gråter för människors frälsning: Herre, nu har vi verkat ditt verk i år, men inte en människa har blivit frälst. Herre, jag har varit frälst i tio år. Åren har gått, och jag har inte bett en bön för någons frälsning, och ännu mindre vittnat om dig i den miljö du placerat mig i. Jag går till och från möten, oberörd. Ingenting förändras hos mig. Jag sjunger och lägger offer, men i stort sett är jag oberörd av den religion jag ägnar mig åt. Plasthjärtats vittnesbörd. Jag analyserar och kritiserar predikanten när han framburit sitt budskap, men jag har aldrig tagit en timme på knä för att bedja för honom. Men jag talar om väckelsen som ska komma. Plasthjärta, porslinsansikte!

Själavinnande nöd
Vi måste få den själavinnande nöden som gör våra böner inte bara angelägna, men tårfyllda. Vi får lära av de gråtande och bedjande profeterna, och framför allt av Herren Jesus Kristus. När han nalkades Jerusalem började han att gråta. Inte besvikelsens, självömkans, upproriskhetens tårar. Det var inte en misslyckad predikant som förberedde sitt avsked. Han såg Fadern, korset, folket och sig själv. Mellan Gud och folket placerade han sig och grät: ”O, att också du idag hade insett vad som tjänar till din frid! Men nu är det fördolt för dina ögon.” Vi upphör inte att gråta, lida och verka, fastän dörrarna är stängda. Vi vet att den trogne arbetaren får sin lön. Det var problematiskt i Sodom och Gomorra, men detta var inte skäl nog för Abraham att sluta bedja. Han trädde närmare Gud, och bad allt intensivare. Nöden är inget skäl för reträtt och kompromisser. Tvärt om, den blir en utmaning för Guds folk att träda närmare Herren. Detta är vägen för väckelsens folk även i denna tid. Jesus manade: GÅ IN i din kammare! Det sista han sade var: GÅ UT i hela världen! Vi måste gå in för att få något att gå ut med. Börja nu! Låt detta budskap gå in över dig; ödesdigert och ödesmättat. Låt det sjunka ner och förvandla dig, tillåt elden brinna i dig! HERREN VILL DET!

https://www.midnattsropet.se/2018/12/hallelujarop-som-overrostar-grannens.html

TRO. Jesus kommer! Kristuskärleken. /Predikan Arne I

 

 

Faith
JESUS kommer- Snart är vi hemma!


Under de senaste åren har budskapet om Jesu tillkommelse blivit oerhört aktuellt. Skeendet utvecklar sig med en nästan automatisk precision emot det vi har läst så mycket om i de heliga skrifterna, men kanske inte förstått.

Jag har alltid haft en oerhörd längtan i mitt hjärta att få förverkliga Guds plan, så att vi inte får en samling kyrkliga spöken i församlingen. Jag är allergisk mot kyrkligheten; den förfärliga uppstyltade och tillgjorda fromhet som tar sig uttryck på olika sätt i olika sammanhang. Och det av den enkla anledningen att vad jag tror och upplever som en absolut nödvändighet är att synliggöra Jesus. Jesus måste målas på ett så tydligt sätt att han känns igen. Vi måste få in det här som är så innerligt förunderligt och hemlighetsfullt, detta att han går omkring, gör väl och hjälper alla. Det gäller att vara rörlig; att inte bli instängd och fixerad, vare sig i traditioner eller verksamhetsmönster, utan att vara mobil, rörlig.
I sin förunderliga missionsbefallning drar Herren själv upp riktlinjerna; ger visionen och manar till efterföljelse och lydnad. Han befullmäktigar sina lärjungar att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar. Att fortplanta detta gudomliga liv, det är det största som över huvud taget finns i tiden. Det finns ingenting som är större och det finns heller ingenting som är jämförbart med detta. Därför har jag alltid haft denna dröm och bön: Gud i himlen, bevara oss från kyrklighet, försoffning, sömnaktighet, jargong och alltsammans det där som gör församlingen till en fågelskrämma i tiden istället för en Kristusgestalt.
Det har varit en väldig glädje att äga den visionen. Det har också varit en fruktansvärd smärta, för det går inte bevara den utan att det blir en väldig smärta. Uppgörelsen måste börja i ens eget hjärta, och handlar egentligen om en enda sak: att bevaras i den första kärleken, Kristuskärleken. Då faller man aldrig för frestelsen att bli verksamhetsfrälst, traditionsfrälst eller något i den stilen, utan man är ständigt nyfrälst!
Vissa saker i Nya testamentet har gripit mig mer än andra. Det står att kunskapen om Honom gick ut över hela området. Och alla i provinsen fick höra… Det förstår vi ju att detta kan inte vara en fritidshobby, det är en omöjlighet. Det måste bli ett heltidsengagemang för var och en. Ju mindre dödkött församlingen är plågad av, dess större förutsättningar har församlingen att komma ut med, och in i, detta heliga uppdrag.

Det sägs att vi är få. Jag vet inte vad man har fått det ifrån. Jag har alltid känt att vi är i majoritet. Och det beror på att de som är med oss är flera än dem som är i världen. Jag har alltid upplevt det så. Även när jag kommit ensam mot en ganska stor grupp, har jag en känsla av att jag och Gud är i majoritet! Om det varit förhandlingar med myndighetspersoner eller något annat som gällt Guds verk, så har jag alltid känt att vi är i majoritet. Det har i realiteten inneburit att denna styrkedemonstration har förts på två plan. Först är det fråga om den psykologiska krigföringen då man använder alla till buds stående medel för att psyka, sänka ned i missmod. Man blir kanske litet ängslig och upplever hånet, föraktet och idiotstämpeln. Blir man upptagen av detta, då blir man fullständigt oduglig. Men lämnar man det där, låter det vara och bara ser på Jesus, då har man övertaget. Vi måste ha det andliga övertaget, så att människor upplever att vi har fullmakter och det bevisar vi genom vår frimodighet.

Under de senaste åren har budskapet om Jesu tillkommelse av naturliga orsaker blivit oerhört aktuellt. Det är som om händelserna talar sitt mäktiga språk om tidens slutfaser. I en värld där allting inträffar så snabbt, där skeendet utvecklar sig med en nästan automatisk precision emot det vi har läst så mycket om i de heliga skrifterna, men kanske inte förstått. Vi har inte haft förutsättningar att förstå det. Varje dag klarnar det i sanning. Och det är uppenbart att vi i mycket stor utsträckning har missförstått budskapet om Jesu tillkommelse, därför att det har blivit en sorts teknisk, teologisk, eskatalogisk problematik.
Det finns något som heter den eskatologiska paradoxen. Det är skenbara motsägelser. Människor har blivit så upptagna av dessa skenbara motsägelser, att de inte upptäckt storheten i det Gud gör. De har fixerats negativt. Det har hänt att man dragit fram exempel på människor som tagit detta så bokstavligt att de praktiskt demonstrerat sin vilja att möta Jesus. De har klätt sig i vitt och gått upp på bergstoppar där de stått och viftat med armarna och lovat Gud och väntat på Herren Jesus. Detta har man tagit fram som avskräckande exempel på, kanske inte övertro, men uttryck för en fullständig miss då man handlar på det här sättet. Man tycker att det är något förfärligt. Man har dessutom talat om och räckt lång näsa åt de gamla predikanterna som åkte omkring med sina plancher. De ritade och berättade om skapelsen, de ritade och berättade om de olika hushållningarna; nådesepokerna i den heliga historien. De berättade vad som hände, hur de började och hur de avslutades, ända fram till den sista, den oerhörda och dramatiska historien. Detta har man löjliggjort. Man har sagt att det var förskräckligt hur man åkte omkring med planscher, hur man sa att Jesus skulle komma 1914 och en del sa att han kom 1718, och man har nämnt flera årtal att Jesus skulle komma. Det har varit alldeles förfärligt. Men det spelar väl ingen roll? Att människor kan ta miste på en och annan bibelvers, och tolkar in något av sin längtan och sin vision i bibelversen, det är väl inget konstigt.
När det gäller talet om Jesu tillkommelse, har man varit mån om att ge en avskräckande bild om hur människor varit alltför fanatiska. Men vad sker om människor får en felaktig uppfattning om dopet? Om de istället för att låta döpa sig som bibeln lär, börjar begjuta sina barn, vad sker då? Det är väl en mycket värre och allvarligare sak. Eller andra ting som uppenbarligen är helt fruktansvärt. När man lär att man genom sakramenten får evigt liv. Vad är det för något? Det är ju långt allvarligare. Om Jesus inte kom det årtal man trodde, då är ju det problemet ur världen. Men barnbegjutningen fortsätter generation efter generation. Vad innebär det exempelvis att generationer av unga människor släpas fram till nattvardsbordet? Och vad är nattvardsbordet i det här sammanhanget annat än onda andars bord, om vi ska se det precis som bibeln säger? Jag tror inte vi riktigt fattar hur vidrig förkunnelsen har varit då man har försökt psyka ner de här enkla människorna som väntar på Jesus. Om det var fel, och de greps av den här fanatiska känslan att Jesus kommer, vad innebar det?

Jag ska berätta en sak för dig: Jesus kom igår! Jesus kom idag! Jesus kommer imorgon! Vad är det jag talar om? Jag talar om hoppet och hoppets fullbordan. Hoppet är levande. Det är så levande att man har en alldeles bestämd känsla av att man är alldeles i närheten av Hans tillkommelse.
Då man är fylld av anden, sprängs alla timliga gränser, och man upplever oändligheten på ett så påtagligt sätt, att en dag blir såsom tusen år. I tre betydelser kan vi läsa om Jesus som kom igår – han kommer idag och han kommer imorgon. Vet du varför? Jesus Kristus är densamme; igår, idag, så ock i evighet. Men hur vill du då förklara att han kom igår? Det kan Paulus och apostlarna hjälpa mig med. Är det någon av er som kan tala om var Petrus är? Kan någon säga mig var Paulus är? De är hos Herren, för Herren har hämtat dem. Paulus längtade efter att få följa med, och han trodde att Jesus skulle hämta honom. Han talade om att avklädas och överklädas. Han hoppades att han skulle få lyftas upp Herren till mötes i sin egen generation. Så gick det inte till, men Herren hämtade honom. Nu är han bland de avsomnade. Inte bland de döda, utan bland de avsomnade som nu vilar till uppståndelsens morgon, då Han hämtar hela sin församling. Herren har under hela denna tidsålder hämtat sina heliga. Han har hämtat dem. Ingen av dem har dött, för döden har ingen makt över dem. De har avsomnat. Det säger bibeln klart och tydligt. De har hämtats, den ene då och den andre då. Och så har de tagits hem. Vem har hämtat dem? Det är Herren Jesus Kristus. Och hos honom finns en längtan som han har gemensamt med sina egna lärjungar. En förunderligt stark längtan, som bryter igenom allt annat: Jag vill att där jag är, där skolen I och vara. Vill han det, så gör han det. Vill du det, så är också du snart där. Då blir du hämtad på det ena eller andra sättet.
Herren kom – Herren kommer. Han kom igår. Han hämtade Paulus, som längtade hem till Jesus. Han längtade så, att han inte önskade något annat än att få gå till Honom. Men han funderade om det inte möjligen trots allt var bättre för församlingen att han stannade kvar. Och om han skulle stanna kvar i tiden fastän han kände sig så nära himlen, att bara ett steg återstod för honom att komma innanför förlåten, då var det bara ett enda motiv – det var för syskonens skull. De behövde honom. Därför ville han stanna kvar hos dem.
Detta är så utomordentligt och enastående, att det är en fullständig omöjlighet för en opånyttfödd människa med oomskuret hjärta och oomskurna öron att fatta och begripa. Vad kan vi säga om Paulus? Han levde i tillkommelsen och så visste han att Jesus skulle komma på det ena eller andra sättet. Och han såg fram emot den dagen, fastän han hoppades att det skulle ske utan att han behövde avkläda sig. Utan att han skulle bli överklädd och iklädd och ryckas upp i luften, Herren till mötes. Men det visste han, att det må gå hur som helst, så kommer Jesus och hämtar mig. Detta levde han i. Han kallade det för hoppet. Det levande hoppet. Framtidshoppet. Och så sa han till sina syskon: Mina vänner, om vi i Herren Jesus Kristus har haft vårt hopp, och därav intet bliver – hör här argumenteringen: Då är vi de mest ömkansvärda av alla människor.
Det blir något till slut. Något storslaget och enastående. Något ojämförbart och ursprungligt. Om vi i Jesus Kristus har haft vårt hopp, och därav intet bliver, då är vi de mest ömkansvärda av alla människor. Men nu vet vi: Jesus Kristus har uppstått ifrån de döda. Alltså är vi de lyckligaste av alla människor. Är detta sanning, då har vi evigt liv! Hörde du vad jag sa? Evigt liv, barnaskap hos Gud, då har vi frid. Antingen vi är här eller där, antingen vi lever eller dör så hör vi Herren till. Förstår du vad det handlar om? Paulus utvecklar detta på många ställen i sina brev, och på många sätt. Det finns liksom ingen gräns för hans lycka. Så fort han börjar tala om Jesus, så sväller allt. Det får sådana oerhörda dimensioner och det närvarande tonas bort så till den milda grad, att man upptäcker att man med hans förkunnelse lyfts upp på det plan där han rörde sig. Han var redan i himlen.

Hur ska man kunna förklara det? En sak är säker, Jesus är inte i graven. Söker du honom där, så finner du honom inte. Han är inte i död religion eller död tradition. Söker du honom på fel plats, så finner du honom inte. Var är han då? Han är hos sina lärjungar. Där två eller tre är församlade i hans namn, är han mitt ibland dem. Upphöj och tacka och prisa Jesus! Han som var, han är och förbliver till evig tid. Han går omkring bland de sju gyllene ljusstakarna, för han vill utföra sitt uppdrag: Att befria, rena och lyfta sin församling i sitt gudomliga ämbete. Continue reading