Oro eller rasism. Förarlöst Sverige? Problem. Välfärd?

027foto Maria

En artikel om det klimat vi har i Sverige idag och vad som får sägas och vad som inte får sägas:

Nyligen skrev jag ( Ann-Charlotte Marteus)   en text om den ”åsiktskorridor”som länge har styrt vad som är möjligt att säga om migrationspolitiken utan att brännmärkas som rasist eller allmänt vedervärdig. En korridor som jag hjälpte till att bygga.

Krönikan fick min mejlkorg att svämma över. Somliga tonfall känner jag igen från förr, i mejl så hatiska mot invandring och ”PK-elit” att bokstäverna skälver mellan utropstecknen. Men de flesta tillhör en annan kategori, där en del är sammanbitna, andra uppgivna och somliga besvikna. En sak har de dock gemensamt: invandringshat är inte deras hobby.

Men de är oroliga över migrationspolitiken.

 

De tycker sig se ett förarlöst Sverige där ingen har händerna på ratten och ögonen på vägen. Färdplan saknas. Politiker och journalister svävar i det blå, talar gärna om värdegrund och mänskliga rättigheter, men ignorerar det praktiska: hur ekonomi och välfärd ska gå ihop, hur bostäder och jobb ska trollas fram på rekordtid.

Många skriver att de bor i mindre städer med stor flyktingmottagning som frestar på systemen och vardagen. Journalister, föreställer de sig (med viss rätt), bor i gated communities i Stockholms innerstad – lyxiga fästen, från vilka vi slungar våra rasistdomar över landet.

Den gamla slagdängan ”De kommer hit och stjäl våra jobb!” ser man inte skymten av i dessa mejl. Snarare fruktar människor ett tudelat Sverige med en permanent invandrad underklass, arbetslös och isolerad, och en medelklass som diskret stänger om sig, med sociala och etniska konflikter som följd.

 

I den stora merparten av brev finns ingen rasism, ingen islamofobi. Dessa människor framstår som självklart vana vid det mångkulturella, helt på det klara med att Sverige är och förblir ett land med mångfald och invandring.

Det är läget just nu, och prognoserna framöver, som oroar.

Oron för välfärden framstår som akut. Försörjningsstödet växer på hemorten när flyktingar inte får jobb – och så börjar det skäras i förskola och skola, omsorg och bibliotek. Många låter ungefär somkommunalrådet i Norberg, i Studio Etts reportage, som brast i gråt när hon beskrev läget i sin kommun.

Samtidigt, på tv, ser brevskrivarna hur stjärnögda politiker viftar bort problemen och skryter över ”den humanitära stormakten Sverige”.

En läsare skriver: ”I vårt land mår många dåligt och känner sorg, ilska, förtvivlan. Ibland ifrågasätter man sitt eget förstånd. Att min verklighet aldrig ska få yppas eller bekräftas.”

 

Nu finns det förvisso gott om kommuner som slösar pengar på arenabyggen och andra dumheter. Men rikspolitikerna har bäddat för att skulden för försämrad välfärd automatiskt faller på flyktingmottagandet. Fredrik Reinfeldt sa rent ut att mottagandet kommer att gå ut över andra satsningar. De övriga sex blockpartierna gör klart att det inte finns någon gräns för Sveriges åtagande. Många tolkar det som att välfärden får maka på sig, nu och för överskådlig tid.

Hur representativa är dessa brevröster? Jag har ingen aning. Jag kan ha drabbats av tunnelseende. Och självfallet finns risken att en del mejl kommer från verserade ”troll”. Men samstämmigheten i mejlskörden får mig att frukta att Sverige i någon mån har gått sönder. Och då tänker jag inte på klyftan mellan fattiga och rika eller mellan svenskar och invandrare, utan om ett slukhål som hotar att breda ut sig mellan en massa vanliga medborgare å enda sidan och politiker och medier å den andra.

 

NamnlösMaria

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *