Folket i Jesu hemstad såg honom bara som snickare….Men han var inte bara det! Vem är han för dig?

Markus evangelium 6
Jesus bemötes i sin fädernestad med förakt,
sänder ut sina tolv apostlar.
Johannes Döparen halshugges.
Jesus bespisar fem tusen män, går på vattnet,
botar sjuka i Gennesarets land.

1. Och han gick bort därifrån och begav sig till sin fädernestad;
och hans lärjungar följde honom.
  Matt. 13:53. Luk. 4:16.
2. Och när det blev sabbat, började han undervisa i synagogan.
Och folket häpnade, när de hörde honom; de sade: “Varifrån
har han fått detta? Och vad är det för vishet som har blivit
honom given? Och dessa stora kraftgärningar som görs genom
honom, varifrån kommer de?
3. Är då denne inte timmermannen, han som är Marias son och
broder till Jakob och Joses och Judas och Simon? Och bo inte
hans systrar här hos oss?” Så blev han för dem en stötesten.
  Joh. 6:42.
4. Då sade Jesus till dem: “En profet är inte föraktad utom i sin
fädernestad och bland sina fränder och i sitt eget hus.”
  Joh. 4:44.
5. Och han kunde inte där göra någon kraftgärning, utom att han
botade några få sjuka, genom att lägga händerna på dem.
6. Och han förundrade sig över deras otro. Sedan gick han
omkring i byarna, från den ena byn till den andra,
och undervisade.
  Matt. 9:35.
7. Och han kallade till sig de tolv och sände så ut dem, två och
två, och gav dem makt över de orena andarna.
  Matt. 10:1. Mark. 3:13. Luk. 9:1.
8. Och han befallde dem att inte ta något med sig på vägen, utom
endast en stav: inte bröd, inte väska, inte pengar i bältet.
  Matt. 10:9.
9. Sandaler fick de dock ha på fötterna, men de skulle inte bära
dubbla livklädnader.
10. Och han sade till dem: “När ni har kommit in i något hus, så
stanna där, till dess ni lämnar den orten.
11. Och om man på något ställe inte tar emot er och inte hör på
er, så gå bort därifrån, och skaka av stoftet som är under
era fötter, till ett vittnesbörd mot dem. Sannerligen säger jag
er: det skall vara lindrigare för Sodom och Gomorra på
domens dag än för den staden.”
  Apg. 13:51.
12. Och de gick ut och predikade att man skulle göra bättring;
13. och de drev ut många onda andar och smorde många sjuka
med olja och botade dem.
  Jak. 5:14.
14. Och konung Herodes fick höra om honom, ty hans namn hade
blivit känt. Man sade: “Det är Johannes Döparen, som har
uppstått från de döda, och därför verka dessa krafter i honom.”
  Matt. 14:1. Luk. 9:7.
15. Men andra sade: “Det är Elia.” Andra åter sade: “Det är en
profet, lik de andra profeterna.”
16. Men när Herodes hörde detta, sade han: “Det är Johannes, den
som jag lät halshugga. Han har uppstått från de döda.”
17. Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och binda
honom och sätta honom i fängelse, för Herodias’, sin broder
Filippus’ hustrus, skull. Ty henne hade Herodes tagit till äkta,
  Luk. 3:19.
18. och Johannes hade då sagt till honom: “Det är inte lovligt för
dig att ha din broders hustru.”
  3 Mos. 18:16.
19. Därför hyste nu Herodias agg till honom och ville döda honom,
men hon hade inte makt därtill.
20. Ty Herodes förstod att Johannes var en rättfärdig och helig
man, och han fruktade för honom och gav honom sitt beskydd.
Och när han hade hört honom, blev han betänksam i många
stycken; och han hörde honom gärna.
  Matt. 21:26.
21. Men så kom en läglig dag, i det att Herodes på sin födelsedag
gjorde ett gästabud för sina stormän och för krigsöverstarna och
de förnämsta männen i Galiléen.
22. Då gick Herodias’ dotter ditin och dansade; och hon behagade
Herodes och hans bordsgäster. Och konungen sade till flickan:
“Begär av mig vadhelst du vill, så skall jag ge dig det.”
23. Ja, han lovade henne detta med ed och sade: “Vadhelst du
begär av mig, det skall jag ge dig, ända till hälften av mitt rike.”
24. Då gick hon ut och frågade sin moder: “Vad skall jag begära?”
Hon svarade: “Johannes Döparens huvud.”
25. Och strax skyndade hon in till konungen och framställde sin
begäran och sade: “Jag vill att du nu genast ger mig på ett
fat Johannes Döparens huvud.”
26. Då blev konungen mycket bekymrad, men för edens och för
bordsgästernas skull ville han inte avvisa henne.
27. Alltså sände konungen strax en drabant med befallning att
hämta hans huvud. Och denne gick bort och halshögg honom
i fängelset
28. och bar sedan fram hans huvud på ett fat och gav det åt flickan,
och flickan gav det åt sin moder.
29. Men när hans lärjungar fick höra härom, kom de och tog hans
döda kropp och lade den i en grav.
30. Och apostlarna församlade sig hos Jesus och talade om för
honom allt vad de hade gjort, och allt vad de hade lärt folket.
  Luk. 9:10.
31. Då sade han till dem: “Kom nu med mig bort till en öde
trakt, där vi få vara ensamma, och vila er något litet.” Ty de
fick inte ens tid att äta; så många var de som kom och gick.
  Mark. 3:20.
32. Och så for han i båten bort till en öde trakt, där de kunde
vara ensamma.
  Matt. 14:13. Joh. 6:1.
33. Men man såg dem fara sin väg, och många fick veta det;
och från alla städer strömmade då människor tillsammans dit
landvägen och kom fram före dem.
34. När han så steg i land, fick han se att där var mycket folk. Då
ömkade han sig över dem, eftersom de var “lika får som inte hade
någon herde”; och han började undervisa dem i många stycken.
  4 Mos. 27:17. Hes. 34:5. Matt.9:36.
35. Men när det redan var långt lidet på dagen, trädde hans
lärjungar fram till honom och sade: “Trakten är öde, och det är
redan långt lidet på dagen.
  2 Kon. 4:42. Matt. 14:15. 15:32. Mark. 8:1. Luk. 9:12. Joh. 6:5.
36. Låt dem skiljas åt, så att de kan gå bort i gårdarna och
byarna häromkring och köpa sig något att äta.”
37. Men han svarade och sade till dem: “Ge ni dem att äta.” De
svarade honom: “Ska vi då gå bort och köpa bröd för två
hundra silvermynt och ge dem att äta?”
38. Men han sade till dem: “Hur många bröd har ni? Gå och se
efter.” Sedan de hade gjort så, svarade de: “Fem, och därtill
två fiskar.”
39. Då befallde han dem att låta alla i skilda matlag lägga sig ned
i gröna gräset.
40. Och de lägrade sig där i skilda hopar, hundra eller femtio i
var.
41. Därefter tog han de fem bröden och de två fiskarna och såg
upp till himmelen och välsignade dem. Och han bröt bröden
och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle lägga fram åt folket;
också de två fiskarna delade han mellan dem alla.
42. Och de åt alla och blev mätta.
43. Sedan samlade man upp det som blivit över av bröden och av
fiskarna, tolv korgar fulla.
44. Och det var fem tusen män som hade ätit.
45. Strax därefter nödgade han sina lärjungar att stiga i båten och
i förväg fara över till Betsaida på andra stranden, medan han
själv tillsåg att folket skildes åt.
  Matt. 14:22. Joh. 6:16.
46. Och när han hade tagit avsked av folket, gick han därifrån upp
på berget för att be.
47. När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han
var ensam kvar på land.
48. Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram,
ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten* kom han
då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem.
(*Från klockan 3 till 6 på natten.)
49. Men när de fick se honom gå på sjön, trodde de att det var
en vålnad och ropade högt;
50. ty de såg honom alla och blev förfärade. Men han började
strax tala med dem och sade till dem: “Var vid gott mod; det
är jag, var inte förskräckta.”
51. Därefter steg han upp till dem i båten, och vinden lade sig.
Och de blev uppfyllda av stor häpnad;
  Mark. 4:39.
52. ty de hade inte kommit till förstånd genom det som hade
skett med bröden, utan deras hjärtan var förstockade.
53. När de hade farit över till andra stranden, kom de till
Gennesarets land och lade till där.
  Matt. 14:34.
54. Och när de steg ur båten, kände man strax igen honom;
55. och man skyndade omkring med bud i hela den trakten, och
folket började då överallt bära de sjuka på sängar dit där man
hörde att han var.
56. Och varhelst han gick in i någon by eller någon stad eller
någon gård, där lade man de sjuka på de öppna platserna.
Och de bad honom att åtminstone få röra vid hörntofsen på
hans mantel; och alla som rörde vid den blev friska.

*