I sitt brev De Regimine Judaeorum, ger Aquino klara instruktioner för hur katolska konungar skall behandla judarna: “Judar är på grund av sina synder, förutbestämda till evigt slaveri; därför må de kristna staternas regenter behandla deras ägodelar som sina egendomar; med den förbehållningen att de får behålla vad som är nödvändigt för att klara sitt uppehälle.”

Thomas av Aquinos slutliga råd är: “Och till er sista fråga: om det är korrekt att alla judar i ert rike skall bära ett speciellt tecken som skiljer dem från kristna. Svaret är helt i enlighet med de avgöranden som fällts i koncilierna. Judar av båda kön skall i alla kristna länder under alla tillfällen skiljas från andra människor genom en speciellt klädnad.”

Juliana av Norwich (1342 – ca 1416), mystiker och helgon. I Uppenbarelserna av den gudomliga kärleken säger hon: “Jag såg inte exakt att det var judarna som dömde Honom till döden. Men jag har genom min tro lärt mig att de är förbannade och fördömda för evighet, undantaget för dem som omvänt sig genom nåd.”

Terese av Jesusbarnet (Teresa av Lisieux, 1873-1897, helgon 1925), bekände följande på dödsbädden: “Hur glad hade jag inte varit att ha slagits under korstågåens tid, eller senare, att ha slagits mot heretikerna. Jag erkänner att jag inte hade varit rädd för stridens hetta. Å, är det möjligt att jag skall behöva dö i sängen.”

Bonaventura var fransiskan, biskop och utnämndes till kyrkolärare 1588 av påven Sixtus V. Han levde mellan 1221-1274 och blev ett helgon 1482. Bonaventura skrev en biografi om Franciskus. Bonaventura säger, att “Gud, vill inte frälsa oss utan genom Marias förbön”. “O, jungfru, det är sant, att alla helgon önskar vår frälsning och ber för oss, men den kärlek, den ömhet, som du visar mot oss i himmelen, i det du genom dina böner skaffar oss så mycken nåd från Gud, nödgar oss erkänna, att vi i himmelen ha blott en försvarare, och det är du, och att du allena i sanning älskar oss och har omsorg för vårt väl.”

Thomas av Kempis säger att “djävlarna fruktar för himmelens drottning till den grad, att de blott genom att höra hennes stora namn uttalat fly från dem, som uttalar det, så som från en brännande eld.”  Läs forts här:  

Helgonet Liguori berättar följande villfarelse historia: I franciskaner-krönikorna berättas, att broder Leo såg en röd stege, vid vars översta ända Jesus Kristus befann sig, samt en vit stege, vid vilken hans allra heligaste moder stod. Och han såg några, som försökte att klättra uppför den röda stegen; de gick några steg upp, men föll ned – de försökte på nytt, men föll igen. Man rådde dem då att försöka den vita stegen, och på denna kunde de med lätthet stiga upp, ty vår signade fru uträckte sin hand och hjälpte dem, och sålunda kom de välbehållna till himmelen. Denus, kartusianaren frågar: “Vem är det, som blir frälst? Vem är det, som regerar i himmelen, för vilka denna barmhärtighetens drottning gör förbön” Och han svarar: “De blir visserligen frälsta och regerar i himmelen, för vilka denna barmhärtighetens drottning gör förbön”… “Maria”, säger Richard från S:t Lawrence “är slutligen himmelens härskarinna, ty där befaller hon efter sin egen vilja och ger tillträde åt vem hon vill” “Genom dig, o Maria, blev himmelen öppnad”, säger S:t Bernhard, “och genom dig blev helvetet tömt! Genom dig blev paradiset återupprättat och genom dig skänkes slutligen evigt liv åt så många olyckliga skapelser, som har förtjänt evig död”. (The Glories of Mary, reviderad av biskop Robert A. Coffin.)

Påven Leo VIII säger i sitt manifest Augustissimae från den 12 september 1897 om Maria: “Gud utvalde henne från all evighet till att vara den inkarnerade Ordets Moder, och för den anledningen så döljde han henne i högsta grad bland alla Hans mest sköna verk i naturens tredubbla trippelordning, nåd och ära, så att Kyrkan med rätta applicerar på henne dessa orden: Jag utgick från den mest Heliges Mun, den förstfödde före alla skapelser. (Påvlig undervisning: Vår Fru, 151). Man kan fråga sig: Läste aldrig Leo VIII Kolosserbrevet 1:15?

Påven Pius XII har sagt på 1950-talet: “Och paradiset erkände att hon (Maria) var verkligen värd att mottaga ära, härlighet och herravälde, därför att hon är full av nåd, helig, mer skön, mer upphöjd, mer enastående än det största helgon eller ängel individuellt eller alla tillsammans, därför att som Faderns förstfödda dotter, den perfekta modern av Ordet, den Helige Andes älskade maka, så är hon besläktad i dygd och förenad med hela den mest Heliga Treenigheten…”.

Katolska kyrkans reaktion på protestantismen

Vid kyrkomötet i Florens 1439 under påven Eugen IV enades man om: “Konciliet i Florens, tror fast och fullt och förkunnar, att de som inte lever inom den Katolska kyrkans gemenskap, inte endast hedningar, utan också judar, heretiker, shismatiker – inte kan äga delaktighet i det eviga livet – utan kommer att avvika till den eviga elden, som är tillredd för djävulen och hans änglar! (Matt 25:41), om de inte före sitt livs slut har integrerats i flocken; och att enheten i den kyrkliga kroppen är så stark att endast Kyrkans sakrament äger förmån till frälsning för dem som återstå inom den, och att de som fastar, ger gåvor och utövar andra fromma övningar som frambringar evig belöning, och att ingen, vilken barmhärtighetsverk han än har utfört, även om han utgjutit sitt blod för Kristi skull, kan frälsas – om han inte har kvarstått i Katolska kyrkans sköte och enhet!”

Detta var ett eko från påven Innocentius III som i Eius exemplo från 1208-12-18 deklarerade: “Av hjärtat tror vi, och genom munnen bekänner vi vår tro på en Kyrka, inte heretikernas, utan på den Heliga Romerska, Katolska och Apostoliska Kyrkan utanför vilkens gemenskap vi tror att ingen kan erhålla frälsning.”

Cyprianus och det 4:e Laterankonciliet (1215) lärde också: Utanför Kyrkan kan överhuvudtaget ingen bli rädad!”

Extra ecclesiam nulla salus! – Utanför Kyrkan (= den katolska) finns ingen frälsning!

Detta är en trossats, en dogm, som har lärts ut av den traditionella Katolska kyrkan. Att inte tro detta har varit heresi, liksom att betvivla en enda trossanning som Kyrkan har fastställt, eftersom detta tvivel riktar sig mot Gud från vilken uppenbarelsen kommer. Påven Pius IX skriver om denna dogmen: “Det måste fastställas i tron, att utanför den apostoliska romerska Kyrkan ingen kan bli frälst, att hon är den enda arken till frälsningen, att den som inte inträder i henne kommer att gå under i floden! Men på andra sidan är det nödvändigt att inse, att de som arbetar i okunnighet för den sanna religionen, om denna okunninghet är oövervinnerlig, är inför Gud inte befläckad av någon skuld i detta avseende.” Pius IX skriver vidare: “De som trotsigt motstår auktoriteten och definitionen av den heliga [traditionella] katolska Kyrkan, kan inte bli räddade!” Pius IX fortsätter: “Vi skall åter nämna och klandra ett mycket allvarligt fel i vilket somliga katoliker olyckligtvis är invecklade, som tror, att människor, vilka lever i villfarelse och separerad från den sanna tron och från den katolska enheten, kan uppnå evigt liv” (Quanto conficiamur moerore – Db 1677). Pius X bekräftar detta och säger: “De som trotsigt motstår auktoriteten och definitionen av den heliga katolska Kyrkan, kan inte bli räddade!” Påven Pius X katekes säger: “Utanför den sanna Kyrkan är: hedningar, judar, kättare, avfällingar, schismatiker och exkommunicerade personer.” Den säger vidare: “Ingen kan bli frälst utanför den katolska, apostoliska och romerska kyrkan, på samma sätt som ingen kunde bli frälst från skyfallet utanför Noas ark, som är en symbol för Kyrkan.” Källa: http://tidenstecken.se