25 Maj

“Därför uthärdar jag ståndaktigt allting för de utvaldas skull, på det att också de må vinna frälsningen i Kristus Jesus och därmed evig härlighet.” 2 Tim 2: 10.

SKULLE Job, där han satt mitt i askan och kämpade i sitt inre med skickelsernas gåta, haft reda på, att han, genom det han led, löste lidandets problem för en hel värld, hade han säkert fattat mod. Ingen lever för sig själv. Jobs liv är blott ditt och mitt liv, skrivet i större pränt.

Just de dunkla lidanden, med vilka Job brottades, gjorde, att hans namn ännu lever i åminnelse, inristat i livets bok. På samma sätt få också vi tro, att de stunder, under vilka vi kämpa vår till synes hopplösa kamp, dock utan att förlora ljuset ur sikte, skola bliva de mest betydelsefulla i vårt liv. Vem av oss är icke medveten om, att våra mest sorgtyngda dagar ha varit bland de bästa? Då vi med leende ansikte och lätta fotsteg röra oss bland de vårliga blommorna på ängen, ligger hjärteförhärjaren ofta på lur.

Den själ, som alltid är munter och glad går miste om djupets välsignelser. Hon får ut sin lön och är tillfredsställd därmed, om den också är rätt torftig. Men hjärtat är förkrympt, och personligheten, som är mäktig att stiga upp till de högsta höjder och ned i de lägsta djup, förblir outvecklad. Så svinner livet hän, utan att själen förnummit glädjens allra djupaste ackord.

“Saliga, äro de som sörja.” Stjärnorna stråla klarast under den mörka vinternatten. Det gives också blomarter, som utveckla sin dejligaste prakt endast uppe bland de nästan oåtkomliga, snöhöljda bergen. Sorgens hårda hand förmår pressa den rikaste saften ur Guds löften. Blott de som sörja ha fått erfara den ömma kärleken hos “Smärtornas man”.

Du har så litet solsken – var dock viss om, att Gud i sin vishet bestämt de djupa skuggorna för dig. Måhända hade det ihållande sommarvädret gjort ditt liv till en förbränd och ofruktbar öken. Din Herre vet, vad som är bäst för dig, och både solen och molnen stå till Hans förfogande.

/Maria