Archives

Att lyda Gud/ Ändamålet med det kristna tjänandet

 

*

Ändamålet med det kristna tjänandet
av T. Austin-Sparks
Hur har Herren tänkt sig det kristna tjänandet?
Denna fråga besvaras inte med ett fullt program, med aktiviteter med kristet förtecken.
Det innebär inte att vi alltid är strängt upptagna med sådant som vi tycker hör till Herrens sak.
Detta innefattar inte måttet på vårt engagemang eller antalet sysslor, inte heller graden av ansträngning eller entusiasm för Guds rike.
Det sammanfattar inte något av alla dessa planer och företag – allt detta som vi så gärna gör för Herren.

Mina kära, prövostenen i allt tjänande är denna: motiv och utgångspunkt. Det handlar enbart om motivet, från början till slut, detta att Herren i varje sak ska ha främsta plats, detta att Kristus ska vara allt i alla.
Ni känner alla väl till fascinationen med och frestelserna i den kristna tjänsten, spänningen i att vara upptagen. . . att få synas som den som är verksam i många uppgifter. . . planer, företag, fulltecknad almanacka. . . att vara mitt uppe i något, ständigt verksam.
Här gömmer sig en stor fara, en effektiv fälla som har fångat så många av Herrens manskap och tjänare. Dessa företag och denna verksamhet ger dem ställning och lyfter fram dem i strålkastarljuset. De ser arbetet som deras eget, det har blivit deras plattform; att värna det ligger helt i deras intresse och de finner allt större tillfredställelse ju mer de har att styra över och ju större inflytande de har.

Skillnaden är vital, fundamental, mellan att ägna all tid åt kristet tjänande för att kunna glädjas över att vara sysselsatt och inflytelserik, för att kunna samla bonus och fördelar, för att njuta av sin duglighet – skillnaden är vital mellan dessa ting och ”Kristus allt i alla”.
Detta särskilda mål når Herren alltsomoftast genom att ställa oss vid sidan av all denna verksamhet, och det innebär en djupgående prövning för oss huruvida vi tolererar och är nöjda med att stå åt sidan för att Herrens härlighet ska få så mycket större utrymme.
Inget av allt detta betyder något om bara han får den plats han verkligen ska ha. Man har ändå, inom ramen för Guds nåd, kommit någon vart när man nöjer sig med en plats vid sidan av, när man är till freds med att inte längre synas, när ingen lägger märke till en – om Herren Jesus genom detta når fram i sin sak.

Vi har förlorat proportionerna i detta och vi tror att Herren Jesus inte klarar sin sak utan att vi står som hans verktyg och medhjälpare. Rivaliteten, plattformsrivaliteten, talarstolsrivaliteten, alla dessa bitande, upprivande reaktioner därför att en ställs framom en annan, därför att den enes predikande uppmärksammas mera än den andres, uppmärksamhet och positiva kommentarer går i en riktning men inte i en annan, och så vidare. . . Vad är det du egentligen är ute efter? Fånga och utöka åhörarskaran, skaffa berömmelse genom ditt predikande, eller att tjäna din Herre och Mästare? I detta ligger all skillnad.

Ibland får Herren ut mera av de perioder då vi är ute ur leken än vi kan föreställa oss. Och då vi känner oss i gott trim har han kanske inte särskilt stor nytta av oss. I detta finner vi förklaringen till att vi måste kliva åt sidan, till att vi måste ödmjukas hållas ödmjuka – han måste ha första plats, främsta utrymme.

Motivet förklarar och ger kraft till ett tjänande inför Gud. Motivet förklarar och ger kraft till ett tjänande efter hans sinne. Varför har du tagit dig an denna uppgift? Tycker du om att vara verksam, tycker du om att vara främst? Eller är du med i detta för att han ska kunna nå sitt främsta, för att hans mål med oss ska förverkligas?
Om vårt liv och vår död ska betyda något i detta verk för att han ska bli ”allt i alla”, måste vi då inte verkligen låta detta driva oss: ”Att jag med min kropp skall få vittna till Kristi ära, med all frimodighet, nu som alltid förr, det må sedan ske genom liv eller död.” Fil 1:20, (Giertz).
Detta förklarar tjänandet utifrån Guds sätt att se.
http://www.austin-sparks.net/svenska/001702.html

I original:
The Meaning of Christian Service

/Maria

T Austin-Sparks predikan/Guds sätt…..

Guds sätt att nå sina syften
av T. Austin-Sparks

Genom vilka medel når Gud sina mål med sitt folk? Vilken är den metod som Herren använder för att uppnå sina syften? Han arbetar och verkar genom sin Ande med korset som verktyg, den Ande som fostrar söner. Det finns inte något hopp om att nå fram i fråga om Guds syften eller att ens kunna ta ett första steg i den riktningen utan den Guds Ande vilken formar söner.

Allra först måste det finnas ett barnets rop efter Far. Det måste finnas en sådan relation till Fadern skapad av Anden. Sedan måste denne Ande, den Ande som verkar för söners rätt sedan han fått komma in i en människas inre, gå vidare med att fullt ut forma Kristus i oss. Aposteln säger, ”Mina barn, som jag nu än en gång med smärta föder, tills Kristus har tagit gestalt i er”. Detta har inget att göra med mitt kämpande för att nå fram, men om Guds sons Ande som verkar och sträcker sig efter Guds mål. Om vi ändå hade tro på denna punkt! Om du har verklig tro i detta kommer du att äga hemligheten till ro och till vila.

Det är ju så att vi har perioder av andlig stiltje, perioder i bönelivet då det verkar vara omöjligt att be, perioder då inget av andligt värde verkar äga rum. Hur vi än bänder och bryter kan vi inte göra något åt det. Vad kan vi då verkligen göra?
Om min erfarenhet har något värde för er – och jag tror att jag har upptäckt något lite av hemligheten – skulle jag vilja visa följande: Genom Anden bor Kristus i mig och allt har sitt ursprung och sin rot i honom, allt är koncentrerat till vad han är, inte vad jag är. Inget beror av vad jag kan åstadkomma eller av vad jag inte klarar att göra, inget beror av vad jag är idag – allt finns hos honom. Jag är kanske inte ens medveten om hans inneboende, i stället är mitt sinne oroat av allt som inte hör Kristus till. Så har jag det kanhända just nu, men han är trofast, han är sann.
Han har gett mig försäkran om att han inte ska lämna mig eller överge mig, han har lovat att förbli hos mig alla dagar för att fullända det verk intill Kristi dag vilket han har påbörjat. Han begynte detta, jag gjorde det inte, han företog sig detta. Innan jag ens fanns till hade han bestämt sig för att slutföra sitt verk till fullhet i var och en som vill sätta tillit till honom. Allt detta var iordningställt innan jag ens såg den första dagens ljus. Jag satte inte igång något av detta, det hade inte sin början med mig. Det enda jag kan göra, ska göra, är att lita på honom, lita på honom allena – och om jag inte har förmåga att ta mig igenom i bedjandet är det fullt ut gott och rätt att säga: ”Herre, jag kan inte be med skärpa nu, jag vill att du sköter allt bedjande”:

Ingen som verkligen har sitt hjärta hos Herren skulle ta ett sådant uttalande och använda det som en ursäkt för att inte bedja. Jag är inte i färd med att förse dig med ursäkter för att ge upp bedjandet. Jag menar att det finns perioder då vi inte kan vara fullt alerta och jag är inte alls säker på att Herren inte tillåter oss sådana perioder – kanske för att vi inte ska berömma oss av vårt goda arbete. Han lyfter oss bort från sådan grund, och ser till att allt enbart beror av honom, en position där det inte finns något alternativ till att förtrösta på honom. Du ger inte upp ditt bedjande i och med detta. Om du kunde be, skulle du göra det, men under en sådan period av verklig brist på ork och duglighet får du lov att lita på att han bär.

Jag hamnar i sådana perioder, men under det att jag sätter all tillit till Herren och säger: ”Herre, detta hör till ditt ansvar, jag är viss om en ändring, viss om att bedjandet kommer tillbaka och jag vilar i dig under tiden.” Det återvänder i större rikedom och välsignelse.

Kära vänner, detta har visat sig vara sant om och om igen, Det kommer tillbaka. Det är inte bara så att du mår bättre och kan komma igång igen. Du vet ju att man kan må utmärkt utan att för den skull kunna be. Ingen kan producera bön. Dugligt bedjande handlar inte om hälsa och kraft. Du är kanske är vid perfekt hälsa men du når inte igenom till himlen på de premisserna.
Bön handlar om en öppen himmel – bön är gemenskap med Herren, och den beror av Herrens agerande inte på vårt. Han för in sådant. Lita på honom. ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Han har hela saken om hand. Under det att min hållning inte är annat än tro på honom, kommer han att se till att det finns ett böneliv, han ser till att det finns ett liv i och genom ordet. En förtröstandets tro är hemligheten till allt som hör Guds vilja till.

Originalets titel: God’s means of achieving his purposes

T-Austin-Sparks Predikan /Det kristna tjänandet

 

Ändamålet med det kristna tjänandet
av T. Austin-Sparks
Hur har Herren tänkt sig det kristna tjänandet?
Denna fråga besvaras inte med ett fullt program, med aktiviteter med kristet förtecken.
Det innebär inte att vi alltid är strängt upptagna med sådant som vi tycker hör till Herrens sak.
Detta innefattar inte måttet på vårt engagemang eller antalet sysslor, inte heller graden av ansträngning eller entusiasm för Guds rike.
Det sammanfattar inte något av alla dessa planer och företag – allt detta som vi så gärna gör för Herren.

Mina kära, prövostenen i allt tjänande är denna: motiv och utgångspunkt. Det handlar enbart om motivet, från början till slut, detta att Herren i varje sak ska ha främsta plats, detta att Kristus ska vara allt i alla.
Ni känner alla väl till fascinationen med och frestelserna i den kristna tjänsten, spänningen i att vara upptagen. . . att få synas som den som är verksam i många uppgifter. . . planer, företag, fulltecknad almanacka. . . att vara mitt uppe i något, ständigt verksam.
Här gömmer sig en stor fara, en effektiv fälla som har fångat så många av Herrens manskap och tjänare. Dessa företag och denna verksamhet ger dem ställning och lyfter fram dem i strålkastarljuset. De ser arbetet som deras eget, det har blivit deras plattform; att värna det ligger helt i deras intresse och de finner allt större tillfredställelse ju mer de har att styra över och ju större inflytande de har.

Skillnaden är vital, fundamental, mellan att ägna all tid åt kristet tjänande för att kunna glädjas över att vara sysselsatt och inflytelserik, för att kunna samla bonus och fördelar, för att njuta av sin duglighet – skillnaden är vital mellan dessa ting och ”Kristus allt i alla”.
Detta särskilda mål når Herren alltsomoftast genom att ställa oss vid sidan av all denna verksamhet, och det innebär en djupgående prövning för oss huruvida vi tolererar och är nöjda med att stå åt sidan för att Herrens härlighet ska få så mycket större utrymme.
Inget av allt detta betyder något om bara han får den plats han verkligen ska ha. Man har ändå, inom ramen för Guds nåd, kommit någon vart när man nöjer sig med en plats vid sidan av, när man är till freds med att inte längre synas, när ingen lägger märke till en – om Herren Jesus genom detta når fram i sin sak.

Vi har förlorat proportionerna i detta och vi tror att Herren Jesus inte klarar sin sak utan att vi står som hans verktyg och medhjälpare. Rivaliteten, plattformsrivaliteten, talarstolsrivaliteten, alla dessa bitande, upprivande reaktioner därför att en ställs framom en annan, därför att den enes predikande uppmärksammas mera än den andres, uppmärksamhet och positiva kommentarer går i en riktning men inte i en annan, och så vidare. . . Vad är det du egentligen är ute efter? Fånga och utöka åhörarskaran, skaffa berömmelse genom ditt predikande, eller att tjäna din Herre och Mästare? I detta ligger all skillnad.

Ibland får Herren ut mera av de perioder då vi är ute ur leken än vi kan föreställa oss. Och då vi känner oss i gott trim har han kanske inte särskilt stor nytta av oss. I detta finner vi förklaringen till att vi måste kliva åt sidan, till att vi måste ödmjukas hållas ödmjuka – han måste ha första plats, främsta utrymme.

Motivet förklarar och ger kraft till ett tjänande inför Gud. Motivet förklarar och ger kraft till ett tjänande efter hans sinne. Varför har du tagit dig an denna uppgift? Tycker du om att vara verksam, tycker du om att vara främst? Eller är du med i detta för att han ska kunna nå sitt främsta, för att hans mål med oss ska förverkligas?
Om vårt liv och vår död ska betyda något i detta verk för att han ska bli ”allt i alla”, måste vi då inte verkligen låta detta driva oss: ”Att jag med min kropp skall få vittna till Kristi ära, med all frimodighet, nu som alltid förr, det må sedan ske genom liv eller död.” Fil 1:20, (Giertz).
Detta förklarar tjänandet utifrån Guds sätt att se.

I original:
The Meaning of Christian Service

Tack!   Vi får tjäna en mäktig Gud. /Maria

T Austin Sparks predikan/ Himlen söker ett kärl…

 

Det svaga, den öppna dörren och staden
av T. Austin-Sparks
Himlen söker ett kärl i denna värld genom vilket allmakten kan komma till uttryck. Du och jag kan, utifrån ett fullständigt avskiljande från den maktsfär som hör det jordiska till med dess förfärliga inflytande, i innerlig gemenskap och harmoni med Herren, vi kan utifrån detta fortfara att vara redskap åt Gud i fullföljandet av hans syften trots allt motstånd.

Människor stänger ofta dörrar, men Gud kan säga: ”Jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga.” Människor sätter upp sina förbud för det ena och det andra. De förbjuder kanske Ordets predikan; de förbjuder oss kanske att trycka våra texter; de förbjuder oss kanske att samlas men ändå kan vi verka. Gud har sina egna, oftast fördolda sätt att utföra sitt arbete – genom bedjandet och sann andlig gemenskap med honom.

Vilken oerhörd betydelse det har att, när allt hindras och snörs av i det naturliga, befinna sig i det utrymme där arbetet fortsätter obehindrat. Jag kan tänka mig att länder stängs, att regeringar ställer upp sina hinder och förbud, att missionärer och predikanter tvingas tystna. Jag kan föreställa mig hur fienden frenetiskt mobiliserar människor och deras institutioner i ett sista försök att störa och strypa allt andligt verk och så försöka hindra Gud att nå sina syften. Men jag äger en absolut visshet om att Guds tanke inte går i stöpet genom något av detta. Jag tror inte heller att Gud kommer att driva igenom sina syften från sin allmakts position utan att sätta dessa syften i relation till sitt folk.

Jag är övertygad om att dessa syften kommer att slutföras genom dem som står i andlig samverkan med Herren. Vi kanske aldrig kommer att besöka de platser som Herren lagt på våra hjärtan, men arbetet kommer att bli utfört. Gud har sina egna sätt. Men om vi reser, vad kan vi hoppas på i fråga om verklig, evig effektivitet och duglighet om vi inte står i full enighet med Himlen och om vi inte fullt ut har brutit med allt jordiskt – också det som bär kristen etikett? Vilken oerhörd styrka finns det inte i det som hör Himlen och det sant andliga till!

All detta hör den himmelska staden till, allt detta hör Sion till. Denna stad, denna gemenskap bär på kallelse att i andligt avseende stå som styre i denna tid på samma sätt som den ska stå styrande i de tidsåldrar som kommer. Du och jag hör den staden till. Vi kanske räknas bland det som är ringa och svagt, vi betraktas kanhända som dåraktiga, några av oss föraktas och sopas undan tillsammans med det som inget är. Men Gud har knutit upp oerhörda rikedomar till dessa små, förutsatt att de låter sig förbli i sådan ställning i den Helige Ande; förutsatt att de fortfar att vara förenade med Himlen, sammanknutna med den regerande Herren Kristus.

Stora ting kan åstadkommas i det fördolda. Himlens välde skaffas bäring och får utrymme genom dessa små och deras bedjande. Tider kommer då inget annat kan göras än att uppehålla en levande kontakt med Herren. Orden har fått sin ände. Alla yttre uttryck hindras och avbryts. Att leva i umgängelse med Gud är en oerhörd sak. För min egen del hungrar jag långt mer efter detta än att stå i en tjänst inför människor.

Alla former av verksamhet och allt tjänande inför människor är av sekundär betydelse jämfört med ett liv i undangömd gemenskap med Gud och all verksamhet och allt tjänande inför människor saknar värde om det inte har sin upprinnelse i den sortens gemenskap.
Ur detta fördolda liv med Gud springer allt gott verk och många märkliga ting, långt mera och långt fler än vi ser och förstår. Man kan kanske inte se något eller höra något av det, men dess verkan är noterad i Himlen.
Må Herren se till att vi blir hemmastadda i staden med de fasta grundvalarna.


Ett avsnitt ur ”The City wich hath foundations”  /Maria

T Austin-Sparks Predikan/ Ett kärl….

Ett kärl lämpat till återupprättelse
av T. Austin-Sparks

Hur ser det kärl ut, hurudan är dess natur, hurudant är dess tillstånd, det kärl som kan användas av Herren till att återupprätta ett fullständigt vittnesbörd om honom? Ett sådant kärl, ett sådant verktyg, är och måste vara något på vars hjärta det tingens tillstånd som så klart står i motsats till Guds tanke pressar med stor tyngd.
Det är en sak att skapa ett allmänt intresse för någon sak och sedan öka volymen allteftersom med hjälp av reklamkampanjer och uppvisningar och ge det form bland folk med organisatoriska ansträngningar och många ord. Det är en sak att sluta upp bakom något som ser ut att vara väsentligt, att binda en särskild företeelse till sig och för denna saks skull låta allt annat fara.
Det är något helt annat att låta Herren i hemlighet lägga ner i våra hjärtan en näst intill outhärdlig börda, hans eget hjärtas börda. Det är något helt annat att bära en sådan börda i våra hjärtan med vånda och bedja i det undanskymda inför Gud. Det är helt annorlunda att ta del i Herrens sak på detta sätt.

Det är en sak att nalkas en företeelse i det yttre och låta sig knytas till den, ta den till sig och göra den till sitt arbete – sitt livsintresse. Det finns mycket folk vilka man kan göra intresserade av en sak, till vilka man kan komma för att be om hjälp och engagera i arbete. Men det är något helt annat att äga en sådan andlig gemenskap med Gud vilken resulterar i att Gud lägger ner sin vånda i ens själ.
Hur ser det kärl ut vilket Herren måste skaffa sig för att kunna verka? Han behöver inte ”arbetare” som tar sig an en uppgift. Han vill ha sådana som kan bära på vånda för hans Andes verk. Han behöver inga anställda. Han vill ha söner. Han behöver inte experterna. Han söker efter brinnande hjärtan. Han söker efter sådan vilkas hjärtan kommit så nära och har berörts så intensivt att de böjts inför honom i vånda, sådana som trängt så djupt in att det blivit deras sak inför Gud, det har blivit ett med dem. Det handlar inte om ett enkelt inhämtande av någon lärosats, det innebär en hjärtebörda, en desperation inför Herren på grund av tillståndet bland Guds folk.

Har vi tagit oss an en uppgift för Herren? Har vi låtit oss associeras med Kristi sak? Eller, har vi begynt uppleva Guds egen börda och vånda i vårt inre på ett sådant sätt att det gör anspråk på vårt liv, på vår kraft, på själva den inre livspulsen? Har det blivit en sak för vilken vi låter vårt hjärteblod flyta, en sak som på allvar kostar och kostar på? Har det blivit så att trots att det har börjat kräva allt kan vi ändå inte lämna det. Det blir inte tal om att ge upp, hans börda och sak har blivit ett med oss. Om han ska kunna nå sina syften måste han få tag på något sådant till slut.
Låt oss göra rent hus med alla dessa andra tankar om att organisera något, få något att rulla igång, skapa en rörelse. Må vi upptäcka att Gud föder sitt genom vånda.

Han döper en själ in i våndan, han lägger sin egen djupa besvikelses mantel över en individ – eller en liten vänkrets. Han bär och ger denna otillfredställelsens och sorgens mantel på grund av vad han ser hos sitt eget folk. Det är så Gud bringar något att födas fram. Människor gör det på andra sätt, men detta sätt har alltid varit Guds sätt. Det har kostat kärlet dess liv vid varje tillfälle, (inte nödvändigtvis så att kärlet har behövt genomgå en för tidig död, eller en martyrs död, men det har kostat instrumentet dess liv).
Må Herren frälsa oss från att vara stora och betydande inför människor för att i stället kunna vara av värde inför honom. Må allt det vi kan vara inför människor växa fram ur vad vi är inför Gud. Må vi öva oss i detta, och vi borde be Herren om att vårt fördolda liv med honom gott och väl håller jämna steg med vad vi företar oss i det yttre. Om det väger över till förmån för vad vi gör inför människor infinner sig snart misslyckandet. Styrka och effektivitet är ett yttre mått på gudsumgängets djup och historia. Man måste kunna säga: ”Här finns det inget som saknar täckning, inget som bara bär det professionellas dress, ett vanemässigt beteende, något som hanteras som ett intresse. Här är det fråga om liv eller död. Detta springer fram ur deras hjärtans djup.”
Människor har känslighet nog att avgöra om det är så eller inte. De vet, kanske bättre än vi tror, om vi är äkta eller det vi menar oss ha är påklistrat, om vi talar på basis av inlärning eller om vi talar med hjärtat, om det vi har är ihopsamlat eller om det fötts i vånda.

Låt mig få inpränta detta; se till att du låter ditt hjärta vara väl övat i de ting du vill säga offentligt. Det kommer att kosta på, det kommer att vålla vånda, det kommer att orsaka sorg, det har sitt pris, men detta är den väg som leder till mognad och fruktbärande. Herren kan göra dig till en budbärare, en bärare av hans budskap, ett tecken, ett vittnesbörd inför folk om det du säger. Man kommer att kunna säga: ”Detta är inte något som han har läst och studerat, det är något som har verkats fram mitt i livet och det har kostat något.” Det kommer att kosta, men det är den väg som leder till ett fruktbart tjänande.
Det som är sant i fråga om det offentliga tjänandet är också sant i relation till alla de kärl som Herren kommer att använda till speciella ändamål. Ett sådant kärl måste låta sig formas till sitt syfte, det får inte vara något som man bara har tagit till sig.
Må Herren skydda oss från att just bara ta fatt sådant som ser intressant ut. Må det finnas utrymme för honom att verka fram ett kärl för sina syften./från:http://www.predikoindex.com

/Är du beredd på att det kommer att kosta, det som Gud vill ha dig till? Be om att få bli använd./Maria

T Austin Sparks Predikan /Elias tjänst

Läsning: 1 Kon 17. ELIAS TJÄNST

Det som först hamnar i vårt synfält är Herrens tjänare. Ännu en gång finner vi att Gud reagerar på tillståndet hos sitt eget folk och reagerar med gudomligt missnöje. Som alltid skaffar han sig ett verktyg för att återföra ordningen. Elia ställs fram för oss som ett sådant instrument och vi får genom honom se de vägar och de regler som Herren använder för att forma en tjänare som kan verka funktionellt i enlighet med Guds syften. Guds suveräna val Det första som ger bärighet för ett sådant verktyg är Guds suveränitet. Det finns aldrig en uttömmande, naturlig förklaring till Guds val och förordnande av sina tjänare. Det kanske finns sådant hos det utvalda verktyget som kan brukas när det helgats och lagts under Guds Andes välde, men när allt har sagts och värderats måste vi erkänna att hans val alltid är ett suveränt, ett självständigt och oberoende val. Det är aldrig beroende av något i det naturliga vilket skulle kunna påverka honom att välja det ena verktyget i stället för det andra. Han agerar suveränt, helt och hållet självständigt i sådant utväljande och förordnande vilket ska gagna hans syften. Men, oavsett om detta är sant, oavsett om Gud väljer att lägga ner andliga resurser i ett sådant instrument måste det förbli kontrollerat och disciplinerat av Guds hand. Om inte, kommer denne tjänare, detta Guds instrument att följa sin egen själs vägar, följa sina egna bedömningar influerad av sina känslor. Intention och motiv kommer kanske att fortsätta vara gott och vara gudfruktigt men det kommer inte att ge utrymme för nödvändigheten att kontinuerligt vara under Guds hand, under Guds ledning och disciplin. Detta kommer till ett så klart uttryck hos Elia i begynnelsen av hans uppgift.

Det råder inget tvivel om Guds suveränitet i fråga om utväljandet och det

råder ingen tvekan om att Gud beklädde honom med kraft och duglighet. Trots detta ser vi honom under Guds hand i varje skede och alla dessa steg och avsnitt verkar disciplinerande för mannen Elia. Gud arbetar hela tiden med sin tjänare och för honom i varje moment, hela vägen, under sin hand så att han inte vid något tillfälle blir något i sig själv men blir till en som har allt i Herren och endast i Herren. Vi gör ett stort misstag om vi tror att det är nog att ha fått tag på något om Guds tanke och Guds syfte, att ha skaffat sig kunskap om vad Gud vill åstadkomma.

Detta är inte alls tillräckligt. En sådan kunskap om Guds syften räcker inte. Det som måste till är ett inre arbete med oss i förhållande till Guds tanke och detta verk är ofta av en sådan karaktär att vi inte alls förstår det. Om det vore så att Gud arbetade med oss som syndare, om han verkade i våra liv därför att det finns personlig synd och personliga brister kunde vi nog förstå det; men när han verkar i oss med utgångspunkt i sina gudomliga syften, som hans tjänare, går detta långt bortom vårt förstånd. Vi förs ut i områden i vilka vi inte alls begriper vad Herren gör med oss eller varför han gör det. Det går över vår horisont, det gäckar oss och vi är tvungna – om vi är inställda på att vandra vidare med Herren – tvungna att acceptera att Gud vet vad han håller på med. Vi måste försöka följa honom enligt det ljus som vi för tillfället har och acceptera att detta arbetande med oss, som går så långt bortom vår begreppshorisont är relaterade till de syften vartill vi är kallade. Förklaringen till det vi går igenom väntar någonstans framöver och vi kommer att finna den när vi når dit. Gud ger sällan någon förklaring när han för oss ett steg vidare. Gud kommer aldrig till sin tjänare med orden: ”Nu ska jag ta dig genom en särskild sorts erfarenhet som kommer att se ut på detta sätt, och anledningen är denna. . . ” Utan förvarning finner vi oss i ett besvärligt läge som förvirrar oss, ställer oss bortom möjlighet till förklaring, och Gud tar oss igenom utan att lämna någon redogörelse förrän vi är fria, förrän syftet med erfarenheten är uppnått, då finner vi kanhända en förklaring. Saken är denna; ett instrument som Gud i sin suveränitet valt ut i relation till sina syften, ett instrument som känner till huvuddragen i dessa syften måste i varje led och steg, i varje del och stycke hållas under Guds hand för att läras och ledas i relation till dessa syften, för att helt och hållet vara under Guds styre. Elia, stor som människa, i främsta ledet i Guds historia, fördes till den punkt, trots att han visste att Gud hade valt ut honom, trots att han kände Guds plan, fördes till den punkt där han inte kunde utifrån eget initiativ eller egen kraft gå vidare för att utföra sin uppgift. Han kunde inte ta mer än ett steg i taget, och dessa enskilda steg leddes vart och ett av Gud. Vi ser detta när vi begynner läsa detta kapitel. Han var tvungen att ta ett steg, och sedan ett till under Guds ledning och inget utöver det. Herren släpper inte iväg ens sin bäste tjänare efter dennes egna idéer. Han ger inte ens sina mest brukade instrument frihet att ta ut egen kurs, trots att de har god insikt i vad Gud har i sinnet.

Gudomlig auktoritet Några av orsakerna till detta är uppenbara. Elias tjänande var ett uttryck för Guds auktoritet. Krafter var verksamma vilka var mer än mänskliga. Israels situation innefattade mer än andligt förfall. Det var inte endast så att folket hade förlorat en betydande del av sitt andliga liv och nu befann sig på lägre nivå än de skulle och därför behövde återföras till källorna. Baal hade ett starkt fäste i Israel och ondskans makter, mörkrets makter låg bakom detta förfall. Denna situation krävde mer än andlig uppmuntran, mer än andlig föda, mer än en sammankomst för ett fördjupande av det andliga livet. Ett tjänande utifrån gudomlig auktoritet var vad som behövdes för att ta itu med den andliga situation som låg till grund för de omständigheter som folket befann sig i. Det var starkare krafter i rörelser än enbart mänskligt felande och mänskliga brister. Israels stat och regering hade blivit säte för satans makt. Elia hade att vandra i Guds Andes auktoritet och hans första offentliga uttalande visar att det var en sådan tjänst han hade: ”Så sant Herren, Israels Gud, lever, honom som jag tjänar: Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det.” 1 Kon 17:1. Detta handlar om ställning, en tilldelad position och det mandat som följer denna ställning. Jakob säger att skyn höll sig stängd genom Elias bön. Detta är att gå bortom en jordisk, bortom en vanlig mänsklig situation. Och sedan; han öppnade himlen med sin bön. Detta är att äga mandat i det himmelska. Förberedelse i det tysta Denna uppgift förbereddes i det fördolda innan den fann sitt offentliga uttryck. Aposteln Jakob säger mycket bestämt att ” Elia var en människa med samma natur som vi. Han bad en bön att det inte skulle regna, och det regnade inte på jorden under tre år och sex månader; åter bad han, och då gav himmelen regn, och jorden bar sin frukt.” Det finns undangömd historia här, en historia inför Gud. Elia klev plötsligt, utan förannonsering in i offentligheten. Han stod bara där på universums podium, om vi får säga så, och gav ut sin deklaration. Men detta är inte allt. Det finns en fördold förhistoria inför Gud här. All sådan tjänst med auktoritet har sin begynnelse i hemlighet, skyld för det offentligas öga med rötter i umgänge med Gud. Den sortens uppgift, vilken föds i detta undangömda umgänge med Gud fordrar en särskild Guds ledning för att bevaras trygg, för att beskyddas från alla krafter som kan förstöra. Detta är anledningen till att Elia mitt i sin uppgift hade behov av att vara ledd steg för steg av Herren. Det fanns inte rum för några generaliseringar eller allmänt dragna slutsatser om tjänandets utseende. I varje steg, i varje led måste det till särskild insikt, Gud instruerande i varje moment. Gud bevarar mandatet allteftersom han ger det, genom liv i det undangömda. Ett sådant liv, ett sådant tjänande får inte visas fram, då förstörs det. Ett avskiljande från självlivet Herren säger till Elia ”Ge dig av härifrån. . . ” Härifrån? Varifrån? Bort från publiciteten, bort från denna exponering, från denna öppenhet med alla sina risker. ”Gå bort härifrån och begiv dig österut, och göm dig vid bäcken Kerit, som österifrån rinner ut i Jordan.” Göm dig. Geografin har inte mycket med detta att göra. Det betydelsefulla är ett andligt ”Göm dig”. Kerit betyder avskiljande, avskärande, och det har att göra med Jordan och dess andliga betydelse. Kerit är ett biflöde till Jordan.

Vi vet att Jordan står för självlivets död. Guds tjänare måste ha gått igenom en Jordan-upplevelse, men de måste hålla sig nära Jordan och låta Jordans inflytande verka oavbrutet. Den mest hämmande, paralyserande inverkan på ett tjänande med auktoritet kommer från ”Själv”. Det är inflytandet från och styrkan i vårt själsliv. Elia var en viljestark personlighet, en kraftfull natur, en människa som kunde agera drastiskt och som gav av sig själv med brinnande hjärta, och Guds tjänares självliv är till särskilt besvär för Anden. Paulus gör det fullt klart att vid en viss punkt i hans tjänst och andliga liv, när Gud hade anförtrott honom uppenbarelser som han inte fick berätta om, var det stora och omedelbara hotet mot tjänsten han själv. ”För att jag inte skulle förhäva mig själv”. Således hade inte självlivet blivit utplånat. Paulus var inte friad från möjligheten att skada ett allt igenom andligt tjänande och Herren var tvungen att vidta särskilda åtgärder – inte mot synd, men mot självlivet. ”För att jag inte skulle förhäva mig”. Förhäva mig, vad är det? Det är jagets upphöjelse, självlivets upphöjelse. Vika faror det finns med detta ”jag” och hur verkligt det står som ett hot att ta främsta platsen, maktens position, inflytandets och auktoritetens plats. Det är i relation till detta som Herren måste säga ”göm dig”, ”ge dig av till avskiljandets och avskärandets plats”.

Allt detta är så annorlunda jämfört med vad man väntar sig. Här är alltså en man som har genomgått denna intensiva förberedelse i det tysta tillsammans med Gud under mycket bön. Han finner sig förd ut med mandat att göra ett tillkännagivande som representerar en krisens punkt i Guds handlande. Man kunde förvänta att han från den situationen skulle gå från kraft till kraft, från plats till plats och genast bli en erkänd Guds tjänare och ofta vara i det offentligas centrum. Men Herren vaktar noga på att någon av hans tjänare skulle ta sig an hans sak och hans sändande som vore det kärlets och tjänarens sak. Det skulle förstöra allt, istället krävs ett undangömmande, ett drastiskt förande åt sidan. Om ett geografiskt relaterat undangömmande är Guds sätt att åstadkomma ett andligt skylande och skyddande, må det då vara så. Om Gud väljer att sända oss bort från det offentligas liv och tjänande till någon avlägsen, okänd plats för att föra oss undan det överhängande hotet att bli något, att bli föremål för allas intresse och deras önskan att forma något att beundra, eller att dra vidare i vår egen kraft då är det gott och väl. Om det nu handlar om att föras undan geografiskt sett eller inte, är Herrens ord till alla sina tjänare i alla omständigheter detta: ”Göm dig”. Formbarhet Sedan, länkat till detta, som en del av detta måste en Guds tjänare alltid återfinnas böjbar, formbar för att Herren ska kunna få ett omedelbart gensvar. En tjänare har inget program, därför finns det inget som hindrar eller störs. Han har inte någon fast inriktning, därför finns det inget som Herren behöver bryta sönder. Han är i rörelse samman med Gud, sitter still samman med Gud allt i enlighet med Guds instruktioner. Han måste vara känslig för Guds hand, kapabel att sättas i rörelse närsomhelst, under vilka omständigheter som helst utan att uppleva att allt rivs sönder och blir till en enda oreda. ”

Gå bort härifrån. . . och göm dig vid bäcken Kerit. . . Men efter någon tid torkade bäcken ut. . .” Herren sa inget om att bäcken skulle torka ut, och detta faktum att Herren sa till Elia att gå till Kerit betydde inte att Herren skulle bevara bäcken för alltid. Det var en etapp och Herren sa egentligen: ”Detta är nästa steg. Jag lovar inte att du kommer att få stanna där för gott. Jag säger inte att detta är en plats där du kan slå dig till ro eller att du ska vara kvar här. Detta är nästa etapp. Gå dit och håll dig redo för det som jag kan komma att ge dig att göra.” Detta är naturligtvis ett andligt tillstånd. Ingen ska ta detta bokstavligt. Om vi begynte hantera detta efter bokstaven skulle det vålla förvirring i mycket av det vi företar oss. Men vi måste vara redo att låta Herren göra det som han finner för gott, och inte ta det som en motsägelse när han leder oss i annan riktning efter att först ha fört oss utefter ett spår. Det handlar om att vara i Herrens hand, utan att sitta fast i sådant som vi bestämt oss för, också då vägen är dold för vårt förstånd, för vår vilja och våra känslor, dold för allt som hör vårt själsliv till, så att Herren har fri väg med oss. Bäcken torkade ut; är du beroende av bäcken? Om det är så, blir du ordentligt förvirrad då detta händer. Låter du allt bero av Herren? Då kan alla bäckar sina och vi klarar oss bra ändå. Att vara beroende av Herren är en styrande och förblivande regel för andlig styrka. Man skriver och talar om Elia som en kraftens profet. Om detta är riktigt i något avseende, så var det så därför att han var beroendets profet. Denna relation till, detta beroende av Herren gjorde det möjligt för honom att fortsätta verka, och leda Elia in på nya områden av uppenbarelse och erfarenhet.

Anpassningsbarhet är något väldigt användbart. Om vi inte låter oss formas hindrar vi Herren från att föra oss in i hans fulla uppenbarelse och syften. Continue reading

T. Austin Sparks predikan/ Korsets härlighet

Korsets härlighet
av T. Austin-Sparks

Vilka märkliga saker Herren Jesus åstadkom på korset. Vi har inte på något sätt greppat innehållet i golgataverket. Det är välsignat att se hur han tog våra synder för att bära dem upp på korset – men låt oss ta oss ett steg vidare och se hur han förde bort hela grunden för fiendens aktivitet hos människor. Det var detta han tog till korset för att omintetgöra dess verkan, och Ordets djupaste innehåll talar om att vi korsfästes och begravdes med Kristus.
Herren tog inte bara itu med synden, han tog itu med människan och ställde henne åt sidan med hjälp av korset för att kunna komma åt hela fiendens aktivitetssfär. Han gjorde slut på fiendens makt och förstörde hans bedrägliga verk. Detta är korsets innebörd.
Det är så stort att se att Herren Jesus inte bara delade ut ett förkrossande slag mot människan när han gjorde slut på köttet och köttsligheten men genom att eliminera köttet grep han in på det mest fullständiga sätt mot fiendens verk i människor. Detta tal om korset är Guds kraft till frälsning.

Vilken är den mest nödvändiga och verksamma sanning som gudsfolket behöver höra och få grepp om när tiderna är svåra? Ordet om korset, en formande upplevelse av ordet om korset. Den sanning som måste föras fram och erfaras är denna, det naturliga livets ryggrad måste knäckas genom Herren Jesu kors. Var och en av oss måste nå en plats där vi vet att vår styrka har fått en slutgiltig knäck och att vi inte längre kan, eller ens vågar, följa det naturliga livets väg i våra tankegångar, våra böjelser och våra val. Allt måste ha sin källa i Gud, givet och styrt av den Helige Ande och vi måste höra upp med att lita enbart på vårt förstånd.
Den naturliga styrkan måste brytas och vi måste bli som Jakob, gå stödda med käpp resten av vår vandring. Vår lott är att bära ett vittnesbörd om Golgata, där det som hör till den naturliga människan får sin ände. ”Jag är korsfäst med Kristus, och nu lever inte längre jag. . .” Jag har konfronterats och blivit slagen, inget som hör mig till har spelutrymme. Inte längre Jag.

Vi har kanhända lärt oss att se på korset – att vara förenad med Herren Jesus i hans död – i skarpt ljus med alla måsten, måste ge upp, måste släppa, måste dö bort från och all smärta som hör till detta. Men, mina kära, det är tillrättalagt för att föra oss ut ur mörkrets välde in i hans älskade Sons rike – för att frita oss från fiendens makt och bedrägeri.
Om inte vårt självliv har konfronterats med korsets kraft och låtit sig underordnas Gud förblir vi utsatta för och påverkade av varjehanda bedräglighet. Du finner att varhelst Andens verk imiteras av bedrägeriets makter visar det sig i själisk och sinnlig upprymdhet, i känslosvall, i brist på självbehärskning och ibland i oanständigheter. Somligt av det är andligt, men det hör inte den Helige Ande till.
Man har i det själiska sträckt sig efter och ivrat för någon slags övernaturlig upplevelse. Ett sådant sökande öppnar sinnena för andra makters inflytande och av dessa kan få vad man vill. Man kan få ledning, man kan få uppleva mirakler – vad man vill. Bedrägeriet finner sin grund i vår egen natur och det är denna natur som måste få sin ände genom korset.

Om Herren ska frälsa de sina från förvillelse och bedrägeri i dessa dagar måste han få föra dem tillbaka till denna grundläggande sanning vilken talar om identifikation med Kristus i död, begravande och uppståndelse och vad detta innebär i fråga om att lämna en sorts människa och tillblivandet av en annan sorts människa.

I denna sak, som i varje annan, är Kristi kors Guds kraft och Guds visdom.

Predikan fr:   http://www.predikoindex.com 
Originalets titel:
The geatness of the Cross of Christ