/Maria:   jag har sedan denna artikel skrivits fått reda på att C Spurgeon förmodligen var frimurare, d v s en sekt.

Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar. Tusentals människor kom för att höra denne skärpte predikant med sin kraftfulla stämma då det fanns en hunger hos folket efter något nytt, i dessa misströstande hjärtan. Men de kom att bli stärkta.
C.H Spurgeons verk lever än
Charles Spurgeon gick aldrig i någon teologisk högskola och därför är han ett utmärkt exempel på vad karaktärsstyrka och självdiciplin betyder och fastän detta inte behöver gälla för alla, så är den ett bevis på att en högre utbildning inte är absolut nödvändig. En flitig och ambitiös människa kan mycket väl på egen hand, inhämta de kunskaper som ges vid en sådan skola. E.F Adcock

“Om du tror att du kan vandra i helighet utan att ha ständig gemenskap med Kristus så har du begått ett stort misstag. Om du vill vara helig, måste du leva nära Jesus.” C.H Spurgeon

“Visdom är att använda kunskap på rätt sätt. Att veta är inte att vara vis. Många vet så mycket och ju mer de vet, ju större dårar är de. Det finns ingen så stor dåre som en vetande dåre. Men att veta hur man ska använda kunskapen, är att ha visdom.” C.H Spurgeon
C.H Spurgeon kom med en ny levande kristendom

Barndomen:
Spurgeon föddes den 19 juni 1834 i Kelveton/ Essex/ England som det första av sjutton barn varav nio dog i tidig spädbarnsdöd. Hans förfäder kom från Holland på 1500-talet efter en religiös förföljelse. Både Spurgeons pappa (John) och farfar (James) var predikanter. Vid arton månaders ålder sändes detta predikantbarn till farfadern i Stambourne, då hans pappa flyttade till Colchester för arbete och pastorskap i en församling.

Från dessa tidiga år blev Charles intresserad av farfars teologiska böcker och vid ett tillfälle fick han tag på Kristens resa, i ett av de undanskymda utrymmena i huset vilken han tyckte om att läsa. Han brukade också få vara med när farfar förberedde sig inför söndagspredikan och följde också med till Stambournes frikyrka, där han satt i kyrkbänken och lyssnade då han predikade. Ibland fick han läsa Bibeln då de höll husandakt och frågade ofta farfar vad olika saker betydde, i sitt begynnande andliga intresse.

Då han var sju år flyttade han till sin familj i Colchester och började skolan där han var en mycket flitig elev och redan vid tio års ålder, hade han gjort stora framsteg i skrivning, läsning och matematik. Han läste också något grekiska, latin och filosofi. Charles fortsatte sedan sina studier vid Newmarket med ett fortsatt intresse för religiösa frågor.

Hans far var ofta hemifrån och predikade och därför var det modern som tog hand om hemmet och den största delen av barnens uppfostran. Hon brukade samla barnen omkring sig och läsa ur bibeln och be med dem, för att visa dem på Jesus Kristus. Charles blev förstås påverkad av dessa böner från sin moder som kom att visa sig i hans liv senare, i en medvetenhet om synd.

Gripen av synden:
Vid femton års ålder lyssnade han till en gripande predikan som gjorde ett starkt intryck på honom och som just grep tag i hans synd som han önskade bli befriad ifrån. Han återvände senare till denna församling för att få lyssna till, hur han kunde bli fri denna plåga. Han blev dock besviken då inget av vad denna predikant sade, tycktes hjälpa Charles ur syndens bojor.

Han kom senare i sådan ångest och syndanöd att han dag och natt plågades av sin skuldkänsla, att han t.o.m. önskade att han aldrig skulle ha blivit född. Då han senare talade om denna erfarenhet sade han: “Ännu intill denna dag förvånar jag mig ofta över att mina händer kunde avhålla mig ifrån att slita min kropp i stycken, i den fruktansvärda ångest jag kände när jag fick upp ögonen för min stora synd utan att känna till storheten av Guds nåd.”

Emellanåt kunde han trösta sig med att han alltid hade varit en god, renhjärtad yngling och att han, när allt kom omkring, var riktigt aktningsvärd. Han kunde inte anklagas för att vara olydig och han varken svor eller ljög eller använde starka drycker och han helgade alltid söndagen. Men detta gav honom inte någon varaktig lättnad, utan istället tycktes dessa förtjänster vara för honom som smutsiga trasor.

Förtvivlan:
Slutligen försökte han bli rättfärdig genom goda gärningar och han gjorde allt för att framstå som en felfri man inför Gud och människor, för att på så sätt möjligen kunde föra honom fram till frälsning. Det var då han kom i så svåra tvivel att han var färdig att vända kristendomen ryggen och förneka Gud och bibeln. Han gick från kyrka till kyrka för att få höra om möjligt Guds röst som skulle visa honom vägen, men han lämnade kyrkorna än mer förtvivlad än tidigare.

De flesta predikningarna handlade om hur Gud straffar syndare, vilket gjorde honom ännu mer full av ångest eller så handlade de om de kristnas uppbyggelse som han heller inte var i behov av. Vad han ville veta var, hur han skulle få sina synder förlåtna.

Av dessa erfarenheter lärde Spurgeon något som som haft ett stor inflytande på hans egen förkunnelse och han förklarade en gång: “Jag tror nu, att jag aldrig kan predika utan att vända mig till syndare. Jag tror, att en predikant som kan predika utan att rikta sig till syndare inte vet, hur man ska predika.”

En söndagsmorgon gick han till kyrkan och det enda han ville med detta besök, var att få syndernas förlåtelse men en snöstorm kom i vägen så att han inte kunde ta sig fram till kyrkan. Han vek av på en bakgata och helt oväntat kom han fram till “Artillerigatans metodistkapell” och han gick in och satte sig i en bänk. Fram kommer en man som Spurgeon trodde var “en skomakare eller skräddare eller liknande” och ställer sig i predikstolen och texten denna söndag var Jes 45:22
“Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar.”

Spurgeon ser Jesus och blir frälst:

Efter en stund riktar talaren blicken emot främlingen och sade: “Unge man, ni är i nöd! Ni kommer aldrig ur den om ni inte ser på Kristus.” Sedan lyfte han sina händer och ropade: “Se, se, se!” Som ett blixtnedslag stod sanningen klar för den ivrige lyssnaren. Han hade klagat och kämpat och som han själv sade, varit villig att göra vad som helst för att vinna frälsning men ordet “se” hade ställt allt i ett nytt ljus. Han såg, och syndabördan föll av och hans synder blev honom förlåtna och han var en ny människa.

Omedelbart efter sin omvändelse började Spurgeon sitt tjänande för sin Mästare och gick omkring och delade ut traktat i grannskapet och talade om frälsningens väg, där det gavs tillfälle. Några månader senare, den 3 maj 1850, blev han döpt i Baptistkyrkan i Isleham. Han började nu undervisa i söndagsskolan och fick snart ett rykte som en framstående berättare och hade en underbar förmåga att vinna elevernas intresse.

Första predikan:
Han flyttade samma år till Cambridge där han blev underlärare, vars föreståndare förut hade varit hans lärare i Colchester. Han fortsatte hos Baptisterna och blev vid ett flertal tillfällen erbjuden att predika, men avböjde i sin blygsamhet för att beträda predikstolen. Men så kom den dag då han skulle ställa sig där – i Teversham nära Cambridge – och texten var “För er som tror är han dyrbar”. Och där står denne yngling i skoluniform och med ett klappande hjärta och förkunnar evangelium. Denne yngling som kom att predika för tusentals människor framöver.

Man satte stort värde på hans talarförmåga och1852 blev han pastor i en baptistförsamling i Waterbeach som växte från en handfull människor till över 400. Nu fick han rådet av sin far och andra, att gå en högre skolutbildning för sin uppgift som predikant. Spurgeon lyssnade på dessa råd, men vid ett avtalat besök hos en föreståndare för en skola hade tjänsteflickan bett honom vänta, men glömde att säga till föreståndaren att Spurgeon hade kommit. Han hade sedan rest iväg och Spurgeon gick också därifrån besviken.

Senare har han sagt om denna händelse: “Jag var inte litet missräknad just då, men har tackat Gud tusentals gånger för den sällsamma försyn som tvingade mina steg in på en annan och bättre väg.” Dock gav han inte upp tanken på fortsatta college-studier, men en kväll då han gick för att predika i en by i grannskapet var han i djupa tankar och plötsligt hör han en stark röst som säger: “Söker du stora ting för dig själv? Sök dem inte!” Där och då bestämde han sig för att inte söka vidare till denna skola, utan stannade kvar i sin församling.

Självstudier:

Charles Spurgeon är ett utmärkt exempel på vad karaktärsstyrka och självdiciplin betyder och fastän detta inte behöver gälla för alla, så är den ett bevis på att en högre utbildning inte är absolut nödvändig. Continue reading →

JESUS är tillgänglig för alla

Predikan av C.H Spurgeon 1868

Luk 15:1 Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Alla kan komma till Jesus  De mest fallna och föraktade i samhället utgjorde den krets av åhörare, som var närmast Herren. Jag drar därför slutsatsen, att han var en mycket tillgänglig person, att han inte var det minsta frånstötande, utan vann människors förtroende och gärna ville att de skulle umgås med honom. Jag skall huvudsakligen fästa mig vid denna tanke i dag och måtte den helige Ande använda denna text som en kraft, till att dra många till Jesus. De svaga och föraktade kan nalkas Herren Österns monarker var mycket tillbakadragna och brukade omge sig med ståt och flera slags ogenomträngliga hinder. Det var ganska svårt även för deras mest tillgivna undersåtar att nalkas dem.

Ni kommer ihåg Ester som fastän monarken var hennes make, likväl gick till honom med livet i sin hand, när hon vågade ställa sig inför konung Ahasveros, ty en befallning fanns att ingen skulle utan fara för sitt liv, komma inför konungen såvida han inte var kallad. Så är det inte med konungarnas konung. Hans hov är vida ståtligare, hans person är långt mera vördnadsbjudande, men man kan alltid nalkas honom och utan hinder. Han har inga väpnade soldater vid ingången till sitt palats. Dörren till hans barmhärtighets hus är vidöppen. Över dörrposten till hans port står det skrivet: “Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Även i våra dagar är det inte så lätt att få tillträde till stora män. Det finns så många steg att klättra innan du når den ämbetsman som kan hjälpa dig, så många av hans underordnade som du först måste underhandla med och tjänare som du måste gå förbi, så att du knappt kan komma fram till målet. De goda männen kan vara nog så välvilliga själva, men de påminner oss om den gamla ryska berättelsen om den givmilde mannen i byn som var nog så villig att hjälpa alla fattiga som kom till hans dörr, men han hade så många hundar lösa på gården, att ingen kunde komma fram till hans dörr. Hans välvilja var till ingen nytta för de behövande. Så är det inte med vår Herre. Fastän han är större än de största och högre än de högsta, har han likväl behagat röja allt ur vägen som kan hindra syndaren från att träda in i hans salar. Från hans läppar hörs inga hotelser mot närgångenhet, men väl hundratals inbjudningar av det mest hjärtliga slag.

Jesus låter dem nalkas sig; inte vid särskilda tider och inte bara till några få gynnade utan till alla, i vilkas hjärtan den helige Ande väcker ett behov av, att komma till hans fördolda närhet. Filosofernas inbillning De filosofiska lärarna på Herrens tid var mycket otillgängliga. De ansåg sina läror vara så djupa och utvalda, att de inte borde förkunnas för folket i allmänhet. “Vik hädan, ni profana”, var deras hånfulla motto. De stod liksom Simeon styliten på en hög pelare av egen inbillningskraft och släppte då och då ned en strötanke över den råa folkhopen nedanför, men de nedlät sig inte att tala familjärt med dem, eftersom de ansåg det vara nedsättande för deras världsvisdom, att delge den åt den stora massan. En av de största filosoferna skrev över sin dörr: “Må ingen som är obekant med geometri, träda in här.” Men vår Herre, inför vilken alla visa män är endast ovisa, och som i verklighet är Guds visdom, drev aldrig bort någon syndare på grund av hans okunnighet, vägrade inte ta emot någon som sökte honom, för att han inte var invigd i hans hemlighet och inte hade tagit de föregående stegen på lärdomens trappa. Han lät ingen törstig själ drivas bort från den gudomliga sanningens kristallklara källa. Varje ord av hans mun var en diamant och från hans läppar droppade pärlor, men han kände sig aldrig mer hemma än då han talade till folket i allmänhet och undervisade dem om Guds rike. Man kan således jämföra och visa motsatsen mellan vår Herres hjärtliga sätt med konungars och visa män och man skall inte finna någon som i sitt nedlåtande kan jämföras med honom. På vår Herres tilldragande egenskap skall jag med Guds hjälp, nu rikta er allvarliga uppmärksamhet. Först skall vi bevisa den, för det andra belysa den och för det tredje inpränta och dra nytta av den. Jesus Kristus ämbeten I. Vi skall först bevisa att Kristus var tillgänglig fastän detta inte behövs, ty det är en verklighet som visar sig i det yttre av hans liv. Medlare 1. Du kan se detta visa sig i hans ämbeten. Dessa ämbeten är alltför många, att lägga fram här i dag.

Vi vill endast ta tre av dem. Vår Herre sägs vara Medlare mellan Gud och människan. Märk nu att en medlares ämbete innebär, att han bör vara tillgänglig. Job säger, att en skiljedomare är en sådan som kan lägga sin hand på bägge parterna; men om inte Jesus vänligt vill lägga sin hand på människan, så kan han säkert inte vara medlare mellan Gud och människan. Om Jesus Kristus skall bli en fullkomlig medlare, så måste han kunna komma Gud så nära, att han kan kallas hans like, och sedan närma sig människan så nära, att han inte skall blygas för att kalla oss bröder. Så är det i fråga om vår Herre. Tänk på detta, du som är rädd för Jesus. Han är en sådan medlare som du kan nalkas. Jakobs stege räckte från jorden upp i himmelen, men om han hade huggit bort några av de nedersta stegen, till vilken nytta skulle den då ha varit för honom? Vem kunde stiga upp på den till Herrens berg? Jesus Kristus är den stora förbindelsen mellan jord och himmel, men om han inte vill röra vid den stackars dödliga människan som kommer till honom, till vilken nytta kan han då vara för detta människobarn? Du behöver en medlare mellan din själ och Gud; du kan inte tänka dig att kunna komma till Gud utan denne medlare; men du behöver ingen medlare mellan dig och Kristus. En förberedelse måste ske, innan du kommer till Gud – du kan inte komma till Gud utan en fullkomlig rättfärdighet; men du får komma till Jesus utan någon förberedelse och utan någon rättfärdighet, då han som medlare har all den rättfärdighet och all den värdighet som behövs och är redo att skänka den åt dig. Du kan komma till honom med frimodighet just nu; han väntar på att försona dig med Gud genom sitt blod.

Präst Ett annat är hans prästerliga ämbete. Ordet “präst” låter illa i vår tid, men det är likväl ett ljuvligt ord, som vi finner det i den heliga skrift. Ordet präst betyder inte en ståtligt utstyrd hycklare, som står skild från de övriga tillbedjarna innanför porten, två steg högre upp än det övriga folket och bekänner sig ha makt till att dela ut förlåtelse för synder. Den verklige prästen var en trogen broder till hela folket. Det fanns ingen person i hela lägret så broderlig som Aron. Han och prästerna som efterträdde honom, var därför den förnämsta beröringspunkten mellan Gud och människor, att då en spetälsk hade blivit så oren att ingen annan kunde närma sig honom, var prästen den som sist rörde vid honom. Huset kunde vara spetälsk, men prästen gick in i det och personen kunde vara spetälsk, men prästen talade med honom och undersökte honom. Han var den siste av Israels stammar som förtroligt kunde vidröra den stackars utstötta varelsen och om den sjuke blev botad, måste prästen vara den förste som vidrörde honom. “Gå och visa dig för prästen”, ljöd befallningen till varje person som blev återställd från spetälskan och innan prästen hade mött honom och intygat han om god hälsa, kunde han inte bli mottagen i det judiska lägret. Prästen var en sann broder till folket och vald bland dem, till att vid alla tillfälIen vara tillgänglig; han bodde mitt ibland dem i lägret, redo att hålla förbön för de syndiga och sorgsna.

Så är det med vår Herre. Han har medlidande över våra svagheter, ty han var frestad i allt liksom vi, dock utan synd. Du kan säkerligen aldrig betvivla, att om Jesus fullgör sitt ämbete som präst, vilket han säkert gör så måste han vara den mest tillgänglige av alla varelser, tillgänglig för den fattige syndaren som har fallit i förtvivlan och för vilken endast ett offer kan frälsa, tillgänglig för den arma skökan, som har blivit driven från lägret och som endast blodet kan rena; tillgänglig för den stackars tjuven, som måste lida för sina gärningars straff och som endast översteprästen kan försona. Kanske ingen vill röra vid dig arme utstötte, men Jesus vill göra det. Du kan med rätta vara skild från alla andra mänskliga varelser, men du är inte skild från den store syndarvännen, som just nu är villig att låta publikaner och syndare nalkas sig Frälsare Som ett tredje ämbete skall jag nämna att Herren Jesus är vår Frälsare; men jag kan inte se hur han kan vara en Frälsare, om inte de som behöver frälsas, kan nalkas honom. Prästen och leviten gick förbi, när den blödande mannen låg vid vägen till Jeriko. De var därför inga frälsare och kunde inte vara det, men han var frälsaren, som kom dit där mannen låg och böjde sig ned över honom och göt olja och vin i hans öppna sår och med öm kärlek lyfte upp honom och lade honom på sin åsna och förde honom till härbärget. Han var en verklig frälsare, och o, syndare, Jesus vill komma till dig där du är, och även om dina sår luktar illa, skall det inte driva bort honom från dig. Hans kärlek skall övervinna alla dina synders vedervärdiga stank; ty han är villig att frälsa sådana om dig. Jag kunde nämna många andra av Kristi ämbeten, men dessa tre är nog. Om Anden välsignar dig, skall du säkert förstå, att det är lätt att komma till Jesus. Lamm – herde – broder – vän 2. Betrakta nu några av hans namn och titlar. Ofta kallas han Lammet. Välsignade namn! Jag tror inte att det finns någon här om någonsin varit rädd för ett lamm; den lilla flickan där borta skulle inte bli rädd, om hon såg ett lamm. Continue reading →