Archives

Guds befallning till den troende själen. Stå stilla.

 

Foto Maria

Foto Maria

*

”Stån fasta (stilla, eng övers), så skolen I se, vilken frälsning Herren i dag skall bereda eder.” 2 Mos 14: 13.

DESSA ORD äro Guds befallning till den troende själen, som befinner sig i stort trångmål, omringad av svårigheter av mindre vanligt slag .Hon kan icke draga sig tillbaka, ej heller kan hon gå framåt. Hon är trängd både på högra och på vänstra sidan. Vad är att göra under sådana förhållanden?

Mästarens ord ljuda, ”Stå stilla!” Det är väl för henne, om hon giver akt på Hans röst, ty andra onda rådgivare finnas. Misströstan viskar: ”Lägg dig ned att dö; giv upp alltsammans.” Men Gud vill se oss vid gott mod och fulla av glädje över Hans kärlek och trofasthet också i livets mörkaste stunder.

Fegheten säger: ”Drag dig tillbaka och slå in på den väg, där du kan handla på vanligt människovis. Du kan ändå icke i denna sak vara en kristen. Det blir för svårt för dig. Övergiv dina principer.” Men huru mycket satan än må locka dig in på en sådan väg, så kan du icke följa honom, om du vill vara ett Guds barn. Hans gudomliga order bjuder dig att gå från kraft till kraft och detta bör du göra.

Varken död eller helvete skall kunna förmå dig att ändra kursen. Skulle du för en stund bli befalld att stå stilla, sker det blott för att du skall få ny kraft för vandringen framåt.

Otåligheten ropar: ”Handla, raska på! Att stå stilla och bara vänta är idel lättja.” Vi måste göra något strax – vi måste – i stället för att se upp till Herren som icke allenast vill göra något utan allt.

Förmätenheten skryter: Om också havet ligger framför dig, gå framåt och vänta att få se ett under. Men tron lånar sitt öra varken åt förmätenheten, misströstan, fegheten eller otåligheten. Tron lyssnar till Guds röst, som bjuder: Stå stilla och förbli orörlig som klippan.

”Stå stilla” – i givaktställning, redo att handla, inväntande nya order, glatt och tåligt förbidande att få höra den ledande rösten. Det skall icke heller dröja alltför länge, innan Gud skall säga till dig, lika tydligt som Mose sade det till folket: ”Gå framåt” – Spurgeon

I tider av ovisshet – vänta. Vänta alltid, när du är i tvivel. Tvinga dig då icke till att handla. Om du känner något tryck i ditt inre, bryt dig då icke igenom det, utan vänta, tills allt är klart. / C H Spurgeon

*
Gud är så god. Han vet vad vi går igenom och han vet när HAN vill att vi ska gå vidare, vad vi nu än står i, eller inför. Kanske känner du igen dig i texten. I tider av ovisshet- vänta. Tänk att vi får vänta (det som är så arbetsamt) på att Gud skall ge oss order att få gå framåt! Vad vis och klok och underbar min Gud är.

 

 

 

Åkalla Herren, han svarar. /C H Spurgeon

 

Foto Maria

Foto Maria

 

”Men det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst (befriad, eng övers).” Joel 2: 3.

VARFÖR åkallar jag icke Hans namn? Varför löper jag i väg till grannarna, fastän Gud är så nära och vill höra mitt svagaste böneljud? Varför sätter jag mig ned och uppgör planer och söker finna utvägar? Varför icke med detsamma kasta både mig själv och min börda, på Herren? Den bäste löparen ilar framåt. Varför löper jag icke direkt till den levande Guden? Förgäves skall jag av någon annan vänta hjälpen. Av Herren skall jag få den. Hans gudomliga ”skall” borgar därför.

Jag behöver icke fråga, då jag åkallar Herrens namn, om löftet gäller mig. Orden ”var och en” är mycket omfattande, de famnar alla. Uttrycket ”var och en” innesluter också mig, ty det åsyftar varje själ, som åkallar Herren. Jag vill därför lyda uppmaningen i texten och genast åkalla Herrens härliga namn, åkalla Honom, som givit ett så rikt och stort löfte.

Jag är i djupt trångmål och kan ej finna någon utväg. Men det är icke heller min sak. Han som givit löftet, har medel och vet råd att uppfylla det. Det tillkommar blott mig att lyda Hans befallning och icke bestämma över Hans rådslag, jag är Hans tjänare och icke Hans rådgivare. Jag åkallar Honom, och Han svarar mig. – C. H. Spurgeon

*

Från ”Källor i öknen” av Mrs. Chas. E. Cowman.

/Maria

 

C H Spurgeon/ SYND. En rättvis Gud. FRI i JESUS

 

Det är egentligen inte svårt att förstå evangelium. Man måste vilja ge sitt liv till Jesus, han har gett sitt liv för oss. Dessa tre videos vill visa på FRÄLSNINGEN och varför Jesus dog för dig och för mig, och varför synden är farlig…..bli korsfäst med Jesus.

Artikeln o videos vill också visa på vad synd är. Jag tror att man inte alltid vet vad synd och avguderi är.

Eftersom tiden är kort borde man ta reda på var man står och vart man vill komma!

Är man korsfäst med Jesus? Ja så heter en video som tar upp varje dags varande vid korset, korsfäst med Jesus, i ett nytt liv. 

Olika bibelställen får du i filmerna men Bibeln har de flesta förstås! och de måste läsas och gå in i hjärteroten.

http://www.youtube.com/watch?v=YKArFumTkFE&feature=related

A Just God.

__

http://www.youtube.com/watch?v=A_XOhYIfkls&feature=related

The Blackness of Sin – by Charles H. Spurgeon

__

http://www.youtube.com/watch?v=O4Ki389gNo8&feature=related

Spurgeon / Morning and Evening – Crucified With Christ

__

*När Jesus dog, på Golgata, han evig seger vann, Och ifrån synden och dess makt han helt befria kan. Och sen jag fri från skuld och dom och otro blivit här, Han mig till härlighetens rike bär.* / Carl W

*

JESUS ÄR HERRE!

 

Frälsningens dag är idag!

C H Spurgeon Predikan / Den tro, som frälsar

 

Den tro, som frälsar

Skriven av C.H Spurgeon

Skeppet brinner, bomullsbalarna utslunga en svart, förskräcklig rök, passagerare och besättning befinner sig i den största fara, men den duglige kaptenen för kommandot, och han säger till alla: ” Om ni vill lyda mig. så tänker jag, att jag kan rädda er alla”

Om de nu litar på kaptenen, lyder de i allt hans ordrar. Ingen sjöman eller maskinist vägrar att arbeta vid pumparna eller att ställa i ordning båtarna, ej heller nekar passagerarna att lyda. Den villighet som alla lyder kaptenen är bevisad genom det förtroende de har till honom. De tror att hans befallningar är bra och goda, och därför lyder de honom.

Varken deras fruktan eller deras iver kan få dem att vika av från hans befallningar eller handla i strid med dem. Då båtarna är fullsatta, väntar de som ska stiga ner i dem tills deras tur kommer, förlitade på kaptenens duglighet. De stiger ner i båtarna eller stannar än så länge kvar ombord, för de tror, att hans order avser deras frälsning. Och så långt som varje man och kvinna modigt tror på kaptenens överlägsenhet, kan diciplinen hållas vid makt.

Lydnad är det naturliga resultatet av en sann och verklig tro, och där ingen lydnad är, där finnes ingen tillit. Några av er tror, att ni litar på Kristus, under det att ni gör, vad ni behagar. Er tro är en lögn, för så är inte Guds ords lära. Den tro, som frälsar, är den tro som lyder.

http://www.predikoindex.com/

C H Spurgeon Predikan/ Kristi tjänare

 

Kristi tjänare – hans plikt och belöning
 
Predikan av C.H Spurgeon 1862

”Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” Joh. 12: 26. Att följa Kristus intill världens ände Hur många personer är det inte, som är religiösa på samma sätt som grekerna i Joh. 12:e kapitel! De vill se Jesus men de vill inte tjäna honom. De ville av nyfikenhet lära känna till saken något, de önskade undersöka Kristi anspråk som Messias och de ville granska de särskilda sanningar, med vilka han påstod sig skulle upplysa världen, men längre än så vågade de inte. Föreskrifter, betingelser och belöning i tjänandet De började att granska, då de inte är likgiltiga rörande evangelium, men de betraktade det med samma slags intresse, som en naturforskare betraktar en nyupptäckt insekt, eller då en geolog studerar en bit av jordskorpan, men de vet inget om den personliga känslan av sanningens helgande inflytande. Många av dessa greker går mycket längre, då de har en beundran för Jesu karaktär och lära och de uttrycker denna beundran i ärlig lovprisning, men märk hur tom deras beundran är; de berömmer personen som de föraktar att lyda; de prisar en lära som de inte vill följa; de lyssnar till det gudomliga ordet, men de är endast hörare och inte sanningens görare. Troligen finns det många i denna samling, för vilka den kristna religionen alltid varit ett föremål för aktningsfullt intresse. De har aldrig smädat Kristi namn; de har inte tvivlat på bibelns inspiration; de har rannsakat Guds ord; de har till en viss grad uppmärksammat dess lärdomar och de ämnar att än mer granska dess uppenbarelser. Hur angenäma och hoppingivande är inte dessa tecken till intresse, men hur långt ifrån ett rätt lärjungasinne är inte dessa granskare, ty deras stolta hjärta har inte blivit böjt för evangeliums föreskrifter; korset är för tungt för dem att bära; de har inte bestämt sig för att ta ”Kristi ok” på sig; de vill hellre se hans helighet och se hans lärjungar efterlikna honom, än själva ta korset dagligen och följa honom. Mina åhörare, tillåt mig att allvarligt påminna er om, att en spekulativ religion som har nyfikenhet som sin drivfjäder; endast sanningsökande till mål och självberöm till sitt ursprung, aldrig kan frälsa själen. Det hör er inte till att kritisera, utan att ändra sinnet; det hör er inte till att döma, utan att tro, ni bör inte blott beundra, utan lyda, inte prisa och berömma, utan villigt böja er och efterlikna och följa Kristus. Endast den religion som underkastar oss personligen Kristi lydnad och ger oss ett nytt hjärta och ett nytt sinne samt leder oss till att känna, att vi inte är våra egna utan dyrt köpta – endast den religionen skall ge en varaktig sinnesfrid och föra oss dit, där vi kan skåda Guds ansikte med fröjd. Ödmjukt tjänande Många inbillar sig i sin stolthet, att det är nedsättande att tjäna Kristus och att de förringar sig själva genom att bli Lammets ödmjuke efterföljare.

_

Låt mig påminna sådana, att så tänkte inte de, vilkas åsikter vi värderar. Till och med en hedning kunde säga: ”Att tjäna Gud är att regera.” Vi vet att den ädlaste av män innan Johannes döparen kom och som var den störste av kvinna född – Mose, ledaren för Guds härar, har fått som sin högsta titel: ”Mose, Herrens tjänare.” Även vår Herre och mästare, vars skoremmar vi inte är värdiga att knyta upp, tog på sig en tjänares gestalt och fastän han var Son, lärde han likväl lydnad i det han led. Sedan vår Frälsares dagar har de största i Kristi församling varit allas tjänare och de som fått den största äran och anseende som Kristi församling kan tilldela, har varit de som villigast ödmjukat sig till att utföra de minst ansedda tjänster och varit nöjda med att bli räknade för mindre än intet. Låt oss efterlikna honom som är ”kungars kung”, men likväl blev ”allas tjänare”. Låt oss följa honom som var omgjordad med ett gyllene bälte som sveper ljuset omkring sig som en klädnad, men likväl lade av sig överklädnaden och tog ett linnekläde och band om sig och började som en tjänare att tvätta lärjungarnas fötter. Prinsen av Wales valspråk är ”Ich dien” – ”Jag tjänar”. Det bör vara ett motto för varje prins av det himmelska kungablodet. Må varje kristen säga ”jag tjänar” och efter denna stund inte söka något herravälde, utan lämna allt sådant åt hedningarna och en köttslig sinnad värld, men själv söka att tjäna och vara villig att göra och bli, vad som helst som kan gagna Kristi kropp som är församlingen. Vi skall nu försöka så långt som Herrens Ande bistår oss, att framställa en trefaldig lärdom. Ni skall för det första finna tydliga föreskrifter, för en mycket härlig tjänst.

_

”Om någon tjänar mig, skall han följa mig.” För det andra de mest frikostiga betingelser, från en ädel Herre – ”Där jag är, där skall också min tjänare vara.” Och för det tredje den mest härliga belöning, för ofullständig tjänst. ”Om någon tjänar mig skall min Fader ära honom.” Att efterlikna, vara trogen och följa Kristus I. Vi har här tydliga föreskrifter för en mycket härlig tjänst. ”Om någon tjänar mig, skall han följa mig.” En gyllene föreskrift; skriven på en tavla av elfenben. Jag talar de flesta närvarandes känslor när jag säger: vi skulle alla tycka om att tjäna Kristus. Vi känner att om han var här, fanns det inget som vi inte var villiga att göra för honom. De ord som förekommer tre gånger i vår text, kunde lika gärna översättas som – om någon vill uppföra sig som en diakon mot mig; han följer mig och där jag är, där skall också min diakon vara och den som uppför sig som diakon mot mig, honom skall min Fader ära. Ordet ”diakon” i grekiskan betyder inget annat än tjänare och varje diakon bör vara en glad, verksam och trogen tjänare i församlingen. Vad var nu en diakons syssla i den första församlingen? Det var att på allt sätt att tjäna Guds folk. Vem av oss skulle blygas för att vara Kristi diakon, hans personlige tjänare och uppvaktare? Skulle vi inte vilja passa upp honom? Vi skulle på alla sätt vilja tjäna honom.

_

Jag tänker att vi skulle anse oss såsom adlade i hela vårt liv, om vi fick breda ut våra kläder på vägen, för att hjälpa honom över ett smutsigt ställe, där han skulle gå fram. Skulle vi inte vilja mätta honom? Det skulle sättas fram en sådan måltid för honom i vårt hem, att dess like aldrig hade funnits förut. Vi skulle själva vara villiga att hungra, blott för att tillfredsställa hans behov och jag tänker; att om även de tolv fiskarna var med honom skulle vi inte stänga dem ute, utan även bjuda hem dem. Vi skulle lämna våra rum och hellre själva stanna på gatan över natten, för att låta dem vila; ty vi känner, att om den välsignade var här, skulle det vara en stor ära att i någon mån, bidra till hans trevnad eller på något sätt, visa vår aktning för honom och inget skulle vara för svårt, inget för omöjligt för oss att utföra. Tillåt mig säga, att mycket av detta är endast känsla och vi känner verkligen inte oss själva och många av de som är här, skulle om Kristus kom på samma sätt som första gången inte ta emot honom, utan tvärtom; de skulle stänga sina dörrar för honom och måhända även delta i det blodtörstiga ropet: ”Korsfäst honom!” Allt detta tal om frikostighet och vördnad mot Jesus är till stor del endast känsla, idel prat och vi skulle inte göra något sådant, om det gällde det praktiska görandet.

Continue reading

CH Spurgeon / Gud gör den ogudaktige rättfärdig.

 

 

Gud gör den ogudaktige rättfärdig

Av C.H Spurgeon 1892

Lyssna nu till en liten predikan. Texten till den återfinns i Rom 4: 5 ”Men den som inte håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.” Jag påkallar särskilt din uppmärksamhet för dessa ord: ”Den som gör den ogudaktige rättfärdig.” De är mig mycket underbara ord. Känner du dig inte förundrad över, att det finns ett uttryck som detta i bibeln: ”Gör den ogudaktige rättfärdig?”

Guds verk genom den oändliga kärleken och nåden:
Jag har hört personer som hatar läran om korset och framställer som en anklagelse mot Gud, att han frälser ogudaktiga människor och tar emot de eländigaste av de eländiga. Se här, hur den heliga skrift klart och tydligt bekräftar denna anklagelse. Genom sin tjänare Paulus mun och genom den Helige Andes ingivelse antar Gud här själv titeln: ”Den som gör den ogudaktige rättfärdig.”

Han gör dem rättfärdiga som är orättfärdiga, förlåter dem som förtjänar att straffas och ger nåd åt dem som ingen nåd förtjänar. Du tror måhända, att frälsningen är till endast för den gudfruktige, att Guds nåd är till blott för den rena och helige, som är fri från synden? Det har måhända fallit dig i sinnet, att om du vore en så förträfflig människa, skulle Gud belöna dig med sin nåd. Och du har tänkt att då du inte är värdig till detta, finns det inte någon utväg för dig att komma i åtnjutande av hans nåd.

Du bör då bli något överraskad av att få läsa ord som dessa: ”Den som gör den ogudaktige rättfärdig.” Och jag blir inte överraskad om du blir förvånad, ty med all min förtroliga kännedom om Guds nåd, upphör jag aldrig att förundra mig över detta. Det låter besynnerligt – eller hur? – att det skulle vara möjligt för en helig Gud att rättfärdiggöra en ohelig människa? Vi talar alltid enligt våra hjärtans naturliga böjelse om vår egen godhet och vår egen värdighet och vi håller envist fast vid, att det måste finnas något hos oss som gör oss värda, att Gud bryr sig om oss.

Ett fläckat kläde
Men Gud, som genomskådar allt vårt självbedrägeri vet, att det inte finns något gott alls, i oss. Han säger, att ”Ingen finns som gör det goda, inte en enda”. Han vet, att all vår rättfärdighet är som ”ett fläckat kläde”. Därför har Herren Jesus kommit i världen, inte för att söka efter godhet och rättfärdighet hos människorna utan för att föra godhet och rättfärdighet till dem och för att skänka dessa gåvor åt människor, som själva inte äger dem.

Han har kommit, inte för att vi är rättfärdiga, utan för att göra oss rättfärdiga. Han gör den ogudaktige rättfärdig. Då en advokat framträder vid en domstol, försöker han såtillvida han är en hederlig man, att föra en oskyldigt anklagad människas talan och att rättfärdiga henne inför domstolen från det som man med orätt, lagt henne till last. Advokatens uppdrag skulle vara att rentvå den oskyldige och han borde aldrig åta sig den skyldiga parten.

Det står inte i någon människas makt och är inte heller hennes rättighet, att verkligt rättfärdiggöra den skyldige. Detta är ett under, förbehållet åt Herren allena. Gud, den oändligt rättfärdige Konungen vet, att det inte finns en enda rättfärdig människa på jorden, som gör det goda och som inte syndar. Och därför åtar han sig, i den oändliga överhögheten av sin gudomliga natur och i härligheten av sin outsägliga kärlek, inte att rättfärdiggöra den rättfärdige, utan att rättfärdiggöra den ogudaktige.

Jesus Kristus har kommit för att frälsa syndare
Gud har uppfunnit vägar och medel för att göra det möjligt för den ogudaktiga människan att stå rättfärdig inför honom; han har uppfört ett system, genom vilket han med fullkomlig rättvisa kan behandla den skyldige, som om han under hela sitt liv inte hade begått några överträdelser. Ja, han kan handla med honom, som om han vore helt och hållet fri från synd. Han gör den ogudaktige rättfärdig. Jesus Kristus har kommit i världen för att frälsa syndare.

Detta är mycket förundransvärt – och allra mest förundransvärt för den, som har kommit i åtnjutande av vad detta innebär. Jag vet, att det för mig än intill denna dag är det största under jag någonsin hört talas om, att Gud kunnat göra mig rättfärdig. Jag känner mig, skild från hans allsmäktiga kärlek, som endast en samling av ovärdighet, en massa av fördärv, en hop av synder. Men jag vet likväl med full visshet, att jag är rättfärdiggjord genom tron på Jesus Kristus, och att Gud handlar med mig, som om jag varit fullkomligt rättfärdig, att jag är antagen som en Guds arvinge och Kristi medarvinge, fastän jag efter naturen har min plats bland de störste av syndare.

Jag, som är alltigenom ovärdig behandlas av Gud, som om jag vore värdig. Och jag är älskad med lika mycket kärlek, som om jag alltid hade varit gudaktig, fastän jag förr varit ogudaktig. Vem kan väl annat än förundra sig över sådant? Tacksamheten för en sådan outsäglig nåd klär sig i förundrans dräkt.

Nåväl, käre läsare, med anledning av detta förundransvärda förhållande vill jag göra dig uppmärksam på, hur väl detta evangelium passar för dig och för mig. Om Gud gör den ogudaktige rättfärdig, då käre vän, kan han också göra dig rättfärdig. Är inte du, just en sådan ogudaktig person? Om du ännu i denna stund är oomvänd, så är denna benämning en mycket passande beskrivning på dig. Du har levt utan Gud i världen, du har saknat all gudsfruktan; och med ett ord: du har varit och är ogudaktig.

Måhända har du inte ens besökt någon gudstjänst på söndagarna; du har föraktat Guds dag, Guds hus och Guds ord – detta bevisar att du varit ogudaktig. Ja, måhända har du än värre, till och med försökt tvivla på Guds tillvaro och gått ända dithän, att du berömt dig av att göra det. Du har levt på denna sköna jord, som är fylld av otaliga bevis på Guds närvaro, men hela tiden slutit ögonen för dessa tydliga prov på hans makt och gudom. Du har levt som om det inte funnits någon Gud – ja, du skulle i sanning varit riktigt belåten, om du kunnat med bestämd säkerhet övertyga dig själv, att det inte fanns någon Gud alls.

Verkligt ogudaktig
Du har måhända levt på detta sätt en följd av år, så att du nu är mycket väl befäst på dina otrosvägar. Och likväl är inte Gud med på någon av dem. Om du vore märkt med ordet ogudaktig, skulle detta vara en lika träffande beskrivning på dig, som om havet vore märkt med orden: ”salt vatten.” Men möjligtvis är du en person av ett annat slag: du har regelbundet iakttagit alla de yttre formerna av religionen, men utan att ditt hjärta tagit någon del av den. Och då har du i alla fall varit verkligt ogudaktig.

Fastän du haft gemenskap med Guds folk, har du aldrig haft någon gemenskap med Gud själv och fastän du stämt in med din röst i kören, har du inte prisat Herren i ditt hjärta. Du har levt utan kärlek till Gud i ditt hjärta och utan lydnad för hans bud i ditt liv. Du är då just en sådan slags människa, till vilken detta evangelium är utsänt – detta evangelium som talar om att Gud gör den ogudaktige rättfärdig. Det är mycket underbart och lyckligt nog, mycket lämpligt för dig. Det passar just för dig – eller hur?

O, hur gärna jag önskar, att du ville ta emot det! Om du är en tänkande människa, måste du inse, att det är en underbar nåd av Gud att ge en sådan möjlighet för sådana som dig; och du skall säga till dig själv: ”Gör den ogudaktige rättfärdig! Varför skulle han då inte också göra mig rättfärdig och göra det nu genast?” Lägg nu märke till att det måste vara så, att frälsningen av Gud är för sådana som inte förtjänar den och som inte har något gott i sig själva. Det lämpar sig väl, att denna framställning finns i bibeln; ty kära vänner, inga andra behöver rättfärdiggörelse än de som inte har någon egen rättfärdighet.

Om någon av mina läsare skulle vara fullkomligt rättfärdig, så behöver han ju inte rättfärdiggöras. Du tycker att du väl uppfyller dina plikter och anser, att du därigenom nästan sätter himmelen i tacksamhetsförbindelse till dig. Vad gör du då med en Frälsare och till vad, behöver du då nåd eller rättfärdiggörelse? Du måste redan vara trött på min bok, ty den kan inte vara till något intresse för dig. Om någon av er skulle ta en så högmodig min på sig, så lyssna dock ännu en liten stund på mig.

Ingen rättfärdig finns, inte en enda
Du skall i sådant fall gå förlorad, lika säkert som att du lever nu. Ni rättfärdiga människor, vilkas rättfärdighet består av endast era egna gärningar, ni är antingen bedragare eller bedragna, ty skriften kan inte ljuga, och den säger klart och tydligt: ”Ingen rättfärdig finns, inte en enda.” I varje fall har jag inte något evangelium att förkunna för de egenrättfärdiga; nej, inte ett enda ord. Jesus Kristus har inte kommit för att kalla rättfärdiga och jag skall inte göra, vad han inte gjorde. Om jag kallade er som sådana, skulle ni inte komma. Därför vill jag inte kalla er under detta namn. Nej, jag bjuder er hellre att se på denna rättfärdighet till dess ni inser, vilken förvillelse den är. Den är dubbelt så skör som en spindelväv. Ha därför inget mer att göra med den! Fly bort ifrån den!

O, mina vänner, de enda människor som behöver rättfärdiggörelse, är de som i sig själva inte har någon rättfärdighet. De behöver att något görs för dem, som ställer dem rättfärdiga inför Guds domstol. Ni kan vara förvissade om att Herren gör endast , vad som är nödvändigt. En oändlig vishet företar sig aldrig något som är onödigt. Jesus åtar sig inget som är överflödigt. Att göra den rättfärdig som redan är rättfärdig, är inte något verk för Gud – det vore ett åtagande passande för en dåre; men att göra den rättfärdig som är orättfärdig, detta är ett verk av den oändliga kärleken och barmhärtigheten.

Att rättfärdiggöra den ogudaktige – det är ett underverk värdigt en Gud. Om det någonstans i världen fanns en läkare, som hade upptäckt ett säkert och verksamt läkemedel, till vilka skulle väl denne läkare sändas? Till dem som vore fullkomligt friska? Jag tror inte det. Om han skickades till ett distrikt där det inte fanns några sjuka, skulle han känna att han inte var på sin rätta plats; det fanns ingenting för honom att göra där. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.”

Frälsningsnåden
Är det inte lika klart och tydligt, att nådens och återlösningens dyrbara läkemedel är endast för de till själen sjuka? De kan inte vara för de friska, ty dessa skulle ju inte ha någon nytta av dem. Men om du dyre vän, känner dig sjuk till själen, då har denne läkare kommit till världen för dig. Om du känner dig alltigenom tillintetgjord till följd av din synd, då är du just den person, som frälsningsnåden syftar till.

Jag säger dig, att kärlekens Herre hade till ögonmärke att rättfärdiggöra just sådana som du, då han gjorde frälsningsplanen. Om vi antog, att en person med ett ädelmodigt sinnelag hade beslutat att efterskänka alla de skulder som andra var skyldiga honom, så är det klart att detta endast kunde tillämpas på dem, som verkligen stod i skuld till honom. Den ene är skyldig honom tusen pund, den andre femtio. Båda behöver endast få reversen överkorsad, och skuldförbindelsen skulle vara utplånad.

Men den ädelmodigaste människa kan inte efterskänka skulder åt dem, som inte är skyldig henne något. Det är bortom allmaktens makt att förlåta dem, som inte har någon synd. Nåden måste vara för den skyldige och förlåtelsen för den som har syndat. Det vore orimligt att tala om förlåtelse för den, som inte behövde förlåtas, att tala om nåd för den som aldrig har begått någon överträdelse.

Du tänker måhända, att du måste gå förlorad därför att du är en syndare. Men detta är just skälet, till varför du kan bli frälst. Då du erkänner dig vara en syndare, vill jag uppmuntra dig till att tro, att nåden är beredd just för sådana som dig. Det är i sanning en levande verklighet, att Jesus uppsöker och frälser de förtappade. Han har gått i döden och bringat verklig försoning för verkliga syndare. Jag känner mig överlycklig, då jag träffar människor som inte leker med orden eller kallar sig själva för ”eländiga syndare” såsom blott ett tomt talesätt.

Jag skulle gärna vilja tala hela natten med sådana, som känner sig vara syndare. Nådens härbärge stänger aldrig sina dörrar för sådana, varken på söndagar eller på vardagar. Vår Herre Jesus har inte dött för inbillade synder, utan hans hjärteblod har utgjutits för att tvätta bort de mörka purpurfläckar, som ingenting annat kan utplåna. Den som känner sig vara en riktigt svart syndare, han är just den sorts människa, som Jesus Kristus har kommit för att göra vit.

Evangelium är för de förtappade
En evangelisk predikant höll en gång en predikan över orden: ”Nu är yxan satt till roten av trädet.” Och hans predikan var så utformad, att en av hans åhörare sedan sade till honom:
– Man kunde ha trott att ni predikade för grova brottslingar; denna predikan kunde ha varit passande att hålla i länshäktet.
– O nej, svarade den gode mannen, om jag hade predikat i länshäktet skulle jag inte ha valt den texten, utan denna: ”Det är ett ord att lita på och värt att på allt sätt tas emot, att Kristus Jesus har kommit till världen för att frälsa syndare!”

Alldeles så är det. Lagen är för de egenrättfärdiga och för att krossa deras högmod och evangelium är för de förtappade, för att befria dem från deras förtvivlan. Om du inte är en förtappad själ, till vad behöver du då en Frälsare? Skulle väl Herden gå och söka efter det får, som aldrig hade gått vilse? Skulle kvinnan sopa huset för att söka efter den slant som aldrig fallit ur hennes börs? Nej, läkemedlet är för de sjuka, uppväckelsen för de döda, nåden för de skyldiga, befrielsen för dem som är bundna och ögonens öppnande för dem som är blinda.

Hur kan väl Frälsaren och hans död på korset och nådens evangelium uppskattas annat än under förutsättning, att människan är skyldig och värd fördömelsen? Det är just syndaren, som är orsak till evangeliets tillvaro. Du min vän, till vilken detta ord nu kommer, om du är oförtjänt av allt gott och förtjänar allt ont, ja helvetet, då är du just av det slags människor, för vilka detta evangelium är tillsatt och förkunnat. Gud gör den ogudaktige rättfärdig.

Jag skulle önska att göra detta riktigt klart för mina läsare, och jag hoppas att jag redan gjort det. Men hur klart det än må vara, är det endast Herren, som kan låta en människa verkligen se det. Det verkar till en början allra mest förvånande för en uppväckt människa, att frälsningen verkligen skall kunna vara för henne som skyldig och förtappad. Hon tänker, att den endast kan vara till för henne som en ångerfull människa och glömmer, att hennes ånger utgör en del av hennes frälsning.

”O, jag måste ju vara så eller så” säger hon. Och det är också alldeles sant, ty hon skall bli både det ena och andra, som en frukt av frälsningen. Men frälsningen kommer till henne, innan hon ännu har någon enda av dess frukter. Ja, frälsningen kommer i själva verket till henne, då hon inte förtjänar annat än den nakna, usla, låga vedervärdiga benämningen ”ogudaktig”. Detta är det enda hon är, då Guds evangelium kommer för att rättfärdiggöra henne.

Gud är mäktig och villig
Jag vill därför enträget uppmana alla, som inte i sig själva har något gott att visa fram – som fruktar att de inte ens har en enda god känsla eller något, vad det än må vara, som skulle kunna rekommendera dem hos Gud – att de måtte fast förtrösta på, att vår barmhärtige Gud är både mäktig och villig, till att ta emot dem utan något som rekommenderar dem och att förlåta dem frivilligt, inte för att de är goda, utan för att han är god.

Låter han inte sin sol gå upp över onda och goda? Ger han inte regn och fruktsam tid även åt de ogudaktigaste nationer? Ja, även Sodom hade sin sol och Gomorra sin dagg. O, min vän, Guds outsägliga stora nåd övergår både min och din uppfattningsförmåga, och jag önskar att du hade en värdig tanke om denna. ”Så mycket som himlen är högre än jorden, så är mina tankar högre än era tankar”, säger Herren. Han kan överflödande förlåta.
Jesus Kristus har kommit i världen för att frälsa syndare; förlåtelsen är till för den skyldige. Försök inte att förbättra dig själv eller att göra dig till något annat än vad du verkligen är, utan kom sådan du är till honom som gör den ogudaktige rättfärdig.

En stor artist hade för kort tid sedan målat av en del av förvaltningshusen i den stad där han bodde, och nu önskade han av historiskt intresse att på sin tavla även måla vissa andra personer, som var välkända i staden. Bland dessa var en gatsopare, trasig, smutsig och okammad. Det fanns en passande plats för honom på tavlan. Artisten sade därför till denna person:
– Jag skall betala dig bra, om du vill komma till min ateljé och låta mig måla ditt porträtt.
Mannen infann sig tidigt följande morgon, men blev snart skickad tillbaka trots att han hade tvättat sitt ansikte, kammat sitt hår och klätt sig i snygga kläder. Han behövdes såsom en tiggare och var inte inbjuden i någon annan egenskap.

Likaså skall evangeliet ta emot dig i sin boning; om du kommer som en syndare, men inte annars. Vänta inte på någon förändring hos dig, utan kom genast för att söka frälsning. Gud rättfärdiggör den ogudaktige. Och det gäller dig, sådan du nu är. Evangelium möter dig i ditt värsta tillstånd. Kom helt och hållet oklädd. Jag menar: kom till din himmelske Fader i all din synd och orenhet, utan att försöka dölja dig med något, vad det än vara månde. Kom till Jesus som du är, spetälsk, smutsig, naken, varken passande för att leva eller för att dö.

Kom, du som är själva avskrädet i skapelsen, kom, fastän du knappast vågar hoppas på något annat än döden. Kom, fastän förtvivlan ruvar över dig, sammanpressande ditt bröst liksom en förskräcklig nattmara. Kom och bed Herren, att han måtte rättfärdiggöra ännu en ogudaktig. Varför skulle han väl inte göra det? Kom fram bara, ty Guds stora barmhärtighet är just avsedd för sådana som dig.

Jag talar med skriftens språk, och jag kan inte tala på ett kraftigare sätt. Herren Gud själv antar sig den nåderika titeln: ”Den som gör den ogudaktige rättfärdig.” Han gör dem rättfärdiga och låter behandla dem som rättfärdiga, som av naturen är ogudaktiga. Är inte detta ett underbart ord för dig? Käre läsare, res dig inte upp från din plats, förrän du väl begrundat denna sak!
——————————————————————————–

Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar.

http://www.minfrid.se/spurgeon/allt-av-nad/gud-gor-den-ogudaktige-rattfardig.shtml

Tack till Johnny Dahl/Min frid

/Maria

C H Spurgeon Predikan /Ett välsignat böneliv

 

Predikan av C.H Spurgeon 1888

Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Joh. 15: 7.

Ett välsignat böneliv genom förblivandet i Jesus
Se hur vår Herre framhåller detta, då han talar till de troende judarna i det åttonde kapitlet av detta evangelium: ”Jesus sade till de judar som hade satt tro till honom: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.” Vi känner inte till hela sanningen med detsamma utan vi lär känna den genom att förbli i Jesus. Fortskridandet i nåden är en fostran, genom vilken vi fullt lär känna sanningen. Sanningens frigörande makt erfar och åtnjuter vi så småningom. ”Sanningen skall göra er fria.” Ett band lossnar efter ett annat och vi blir rättsligen fria. Ni som är nybörjare i det andliga livet bör uppmuntra er med att veta, att det finns något ännu bättre för er.

Ni har ännu inte fått hela er tros lön. Som sången lyder: ”Ännu mer skall följa.” Ni skall få en gladare blick på himmelska ting, vid uppstigandet på er andliga erfarenhets höjd. Allt eftersom ni förblir i Kristus skall ni få en stadigare visshet, rikare glädje, större fasthet, mer umgänge med Jesus och njutning i Herren Gud. Barndomen är behäftad med mycket ont, från vilket den vuxna åldern är befriad; detta är fallet både i den andliga och naturliga världen. Dessa är sådana grader som de troende kan uppnå och Frälsaren driver oss till att uppnå en högre ställning, genom att nämna en viss förmån, vilken inte ges åt alla som säger sig vara i Kristus, utan endast åt sådana som förblir i honom.

Varje troende bör förbli i honom, men somliga tycks inte göra det. Jesus säger: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.” Ni måste leva med Kristus för att känna honom och ju längre ni lever med honom, desto mer skall ni beundra och vörda honom och desto mer skall ni få ta emot av honom; nåd för nåd. Han är visserligen en välsignad Frälsare för den som är blott en månad gammal i nåden, men dessa barn kan knappt tala om, vilken dyrbar Jesus han är för dem som haft umgänge med honom i närmare ett halvt århundrade. Jesus vördas högt av dem som förblivit i honom och han blir mer dyrbar, skön och älskvärd dag för dag. Inte så att han förbättras i sig själv, ty han är fullkomlig, utan då vi tillväxer i vår kunskap om honom, värderar vi mer grundligt hans makalösa fullkomlighet. Hur glädjande uttrycker sig inte denna gamla bekantskap: ”Allt hos honom är ljuvlighet.” Må vi fortsätta att tillväxa i allt i honom som är huvudet, för att vi sålunda må värdera honom mer och mer!

Jag fäster er allvarliga uppmärksamhet på texten och ber er betrakta tre frågor. Först, vad är denna synnerliga välsignelse? ”Be om vad ni vill, och ni skall få det.” För det andra: hur skall denna välsignelse erhållas? ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er.” Sedan för det tredje: varför erhålls denna välsignelse på detta sätt? Det måste finnas skäl varför villkor ges för att man skall erhålla den utlovade kraften i bönen. O, att den helige Andes smörjelse måtte förbli över oss nu och göra detta ämne välsignelserikt för oss!

Bön kommer självmant från dem som förblir i Jesus
I. Vad är denna synnerliga välsignelse? Vi läser versen igen. Jesus säger: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.”
Märk att vår Frälsare varnade oss, att utan honom kunde vi inget göra och därför kunde vi naturligtvis vänta, att han nu skulle visa oss hur vi kan utföra all andlig verksamhet. Men texten är inte sådan som vi skulle väntat oss att finna den. Herren Jesus säger inte: ”Utan mig kan ni inget göra, men om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, då skall ni utföra alla slags andliga ting.” Han talar nu inte om vad de själva skulle kunna uträtta, utan vad som skulle göras för dem: ”Ni skall få det.”

Han säger inte: ”Kraft skall ges er tillräcklig för alla de heliga verk, till vilka ni är oförmögna utan mig.” Detta skulle ha varit sant nog och det är sanningen vi söker här, men vår vise Herre uttrycker mer än detta och mer än hjärtat väntar. Han säger inte: Om ni förblir i mig, och mina ord förblir i er, så skall ni utföra andliga ting utan: ”Be om vad ni vill.” Genom bön skall ni kunna verka, men innan ni företar er något så ”be om vad ni vill”. Den dyrbara förmån som ges här är en i allt övervinnande bönens makt. Kraft i bön utgör i ganska hög grad måttstocken på vårt andliga tillstånd och när vi äger den i hög grad, då gynnas vi med alla andra förmåner.

Utövning av bön

 
Således är en av de första följder av förblivandet i gemenskap med Kristus, den ständiga utövningen av bön. ”Be om vad ni vill.” Om andra varken söker, bultar eller ber, så skall i alla fall ni göra det. De som håller sig borta från Jesus, de ber inte. De, vilkas umgänge med Jesus är avbrutet, känner som om de inte kan be, men Jesus säger: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill.” Bön kommer självmant från dem som förblir i Jesus; liksom vissa träd i Österlandet utan påtryckning, gav sitt välluktande gummi ifrån sig. Bön är själens naturliga utgjutelse i gemenskap med Jesus. Liksom löv och frukt kommer fram på vinrankan utan någon medveten ansträngning från trädet, utan endast till följd av deras förening med stammen, så kommer knoppar, blomster och frukt från de själar som förblir i Jesus. Såsom stjärnorna lyser, så ber också de förblivande. Det är deras vana och andra natur.

De säger inte till sig själva: ”Nu är det tid för oss att ta oss an vår uppgift och be.” Nej, de ber som förståndiga människor äter, när de har behov av det. De utropar inte som under slaveri: ”Vid denna tid borde jag be, men jag har ingen lust till det. Det är så tröttande”, utan de har ett glatt ärende till nådastolen och de tycker om att uträtta det. De hjärtan som förblir i Kristus, sänder upp böner som eldar sänder ut lågor och gnistor. De själar som förblir i Kristus börjar dagen med bön; de omger sig av bön som en atmosfär hela dagen och när natten kommer somnar de in under bön. Jag vet att de kan även drömma bedjande och de kan åtminstone säga med glädje: ”När jag vaknar är jag fortfarande hos dig.” Vanan att be följer på förblivandet i Kristus. Ingen behöver driva dig till att be, då du förblir i Jesus. Han säger: ”Be om vad du vill” och var säker på att du även gör så.

Behov av bön
Du skall även djupt känna behovet av bön. Du skall klart inse behovet av att be. ”Vad?”, säger du, ”har vi inte redan uppnått målet, när vi förblir i Kristus, och hans ord förblir i oss?” Nej, vi är då långt ifrån tillfreds med oss själva; det är då som vi känner mer än någonsin, att vi måste be om mer nåd. Den som är mest medveten om liv i Kristus, är även mest övertygad om sin död utan Kristus. Den som bäst känner Kristi karaktär, blir ivrigast i att be om nåd att likna honom. Ju mer jag ser mig vara i Herren, ju mer önskar jag att få av honom eftersom jag vet, att allt som finns i honom har lämnats där, för att jag må ta emot det. ”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.” Det är just i förhållande till vår förening med Kristi fullhet som vi känner behov av att hämta mer, genom ständig bön. Ingen behöver bevisa behovet av bön för den som förblir i Kristus, ty vi åtnjuter det med glädje. Bön är lika nödvändig för vårt andliga liv som andedräkten är för vårt naturliga; vi kan inte leva utan att be om gåvor av vår Herre. ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill”, och ni skall inte vilja att upphöra med att be. Han har sagt: ”Sök mitt ansikte!” och hjärtat svarar: ”Ja, ditt ansikte, HERRE, söker jag.”

Frihet i bön

Vidare är frukten av vårt förblivande i Kristus inte endast bönens övning och en känsla av behov av bön, utan den innebär även frihet i bönen: ”Be om vad ni vill.” Har du inte legat på knä i bön utan att känna kraft i bönen? Har du inte känt att du inte kunde be som du önskade? Du ville be, men vattnet var fruset och det ville inte flyta. Du sade klagande: ”Jag är instängd och kan inte komma ut.” Viljan fanns där, men du kände ingen frihet i att göra din vilja känd i bön. Önskar du frihet i bön, så att du må kunna tala med Gud som en vän talar med sin vän? Här finns sättet att få den: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill.” Jag menar inte, att du endast skall få frihet att uttrycka dig ledigt i bön, ty detta är en mycket underordnad gåva. Ett flytande språk är av ringa värde, synnerligen då det inte är förenat med innehållsrika tankar och en djup känsla.

Somliga bröder ber i meter, men sanna böner mäts efter vikt och inte efter längd. En enda suck inför Gud kan ha mer fullhet av bön i sig, än ett fint långt tal. Den som umgås med Gud i Kristus Jesus, är en person som stadigt går framåt i förbön. Han kommer modigt fram, därför att han förblir vid nådens tron. Han ser den gyllene spiran utsträckt och hör konungen säga: ”Be om vad du vill och du skall få det.” Det är den som förblir i medveten förening med sin Herre som har fritt tillträde i bönen. Han kan lätt komma till Kristus, ty han är i Kristus och förblir i honom. Försök inte att gripa denna frihet genom en tillfällig sinnesrörelse eller djärvhet; det finns endast ett sätt att verkligen erhålla den och detta är: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill.” Endast på detta sätt skall du helt kunna öppna din mun och Gud skall fylla den. Sålunda skall du bli en Israel och kämpa med Gud.

Framgång i bön

 
Detta är inte allt; den välsignade människan har förmånen av framgångsrik bön. ”Be om vad ni vill, och ni skall få det.” Du kan inte åstadkomma det, men det skall ske dig. Du längtar efter att bära frukt; be och du skall få det. Betrakta grenen i vinträdet. Den endast förblir där och genom att förbli där, kommer också frukt från den. Broder i Kristus; målet för din tillvaro är att frambringa frukt till Guds ära och för att nå detta mål måste du förbli i Kristus som grenen förblir i vinträdet. På detta sätt skall din bön bli fruktbärande och framgångsrik; ”du skall få det”. Du skall på underbart sätt vinna framgång hos Gud i bönen, så att innan du ropar skall han svara och medan du talar skall han höra. ”Vad de rättfärdiga begär blir dem givet.” Samma betydelse ligger i en annan text: ”Ha din glädje i HERREN, han skall ge dig vad ditt hjärta begär.” Denna text är mycket vidsynt: ”Be om vad ni vill, och ni skall få det.” Herren ger de som förblir i honom en undertecknad växel och tillåter dem att fylla i den, efter deras egen önskan.

Menas allt vad som sägs i texten? Jag har aldrig förstått att min Herre säger något som han inte menade. Jag är säker på, att han emellanåt menar mer än vi förstår att han har sagt, men han menar aldrig mindre. Märk, han säger inte till alla människor: ”Jag skall ge er vad ni ber om.” Åh nej, detta skulle inte vara gott, utan han talar till sina lärjungar och säger: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det.” Det är en viss klass av människor, som redan tagit emot stor nåd av hans händer; det är till sådana han ger denna underbara bönens makt. O, mina älskade vänner, om jag ivrigt må önska mig något framför allting annat så är det detta; att kunna be av Herren vad jag vill och få det.

Den som ber med framgång, predikar med kraft; ty han bör ha god framgång med människor och vinna dem åt Gud, när han förut har kämpat med Gud för människors frälsning. En sådan man kan möta livets många svårigheter, ty vad kan väl tillintetgöra honom, då han kan bära allt i bön till Gud? En sådan man eller en sådan kvinna, är av större värde i en församling än tusentals vanliga människor. Sådana är himlens ädlingar. I sådana män uppfylls Guds avsikt angående människan, vilken han skapade till att utöva välde över hans händers verk. Härskarmakt är stämplad på deras panna; de bildar nationernas historia; de leder de allmänna händelserna, genom sin kraft från ovan. Vi ser Jesus med allting lagt under sig genom Guds avsikt och allteftersom vi växer upp till likhet med honom, skall även vi beklädas med kraft och göras till konungar och präster för Gud. Se Elias med regnets nycklar vid sin gördel; han stänger och öppnar himlens fönster. Det finns fortfarande sådana män. Jag uppmanar er att sträva efter att bli sådana män och kvinnor, så att texten må uppfyllas: ”Be om vad ni vill, och ni skall få det.”

Fortsatt bön
Texten tycks innebära, att om vi uppnår denna höga förmån, så skall denna gåva bli beständig; ”Be om vad ni vill”. Be alltid och du skall aldrig komma förbi detta med att be, men du skall be med framgång, ty ”be om vad ni vill och ni skall få det”. Här har vi gåvan av fortsatt bön. Det är inte under en bönevecka, inte under en månads konferens, inte heller vid några särskilda tillfällen ni skall be med framgång, utan ni skall ha denna bönens makt med Gud, så länge som ni förblir i Kristus och hans ord förblir i er. Gud skall lämna denna allmakt till ert förfogande; han skall av sin gudom uppfylla de begär som hans egen Ande har verkat i er.

Jag önskar att jag kunde göra denna ädelsten strålande för alla de heligas ögon, tills de utropade: ”O, att vi ägde den!” Denna bönens makt liknar Goliats svärd; visserligen kan varje David säga: ”Ge mig det! Maken till det finns inte.” Detta svärd, ett ständigt bönerop som övervinner fienden och på samma gång gör dess ägare rikare på alla Guds gåvor. Hur kan det fattas den något, till vilken Herren har sagt: ”Be om vad ni vill och ni skall få det?” O, kom, låt oss söka denna förmån. Hör och lär vägen dit. Följ mig, medan jag vid ljuset av texten visar vägen. Må Herren leda oss i den genom sin helige Ande!

Vinträdet bär ingen frukt utan sina grenar
Il. Denna förmån rörande bönens makt; hur skall den kunna erhållas? Svaret är: ”Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er.” Här finnas två trappsteg, på vilka vi kan stiga upp till makt med Gud i bönen.
Älskade, den första delen säger oss, att vi bör förbli i Herren Jesus Kristus. Det tas för givet, att vi redan är i honom. Kan det tas för givet rörande dig, min åhörare? Om så är, då bör du bli där du är. Som troende bör vi hängivet hänga fast vid Jesus och vara innerligt förenade med honom. Vi bör förbli i honom genom att alltid förtrösta på honom och på honom endast, med samma tro som förenade oss med honom första gången. Vi bör aldrig tillåta någon annan sak eller person vinna vårt hjärtas förtroende eller hopp om frälsning, utan endast vila i Jesus såsom vi tog emot honom. Hans gudom, mandom, liv, död, uppståndelse och hans härlighet. Med ett ord, Faderns högra hand; han själv måste vara vårt hjärtas allt. Detta är alldeles livsviktigt. En tillfällig tro frälser inte; en förblivande tro är nödvändig.

Men förblivandet i Herren Jesus är inte blott att förtrösta på honom; det innebär att överlämna oss själva åt honom för att ta emot hans liv och låta detta liv, utföra sitt verk i oss. Vi lever i honom, för honom och till hans ära då vi förblir i honom. Vi känner att vårt eget liv har försvunnit, ”ty ni har dött och ert liv är dolt med Kristus i Gud.” Vi är inget om vi skiljs från Kristus; vi skall då bli som förtorkade grenar och endast lämpliga till att kastas i elden. Vi har ingen grund för vår tillvaro utom genom vad vi har i Kristus och vilken underbar grund är inte denna! Vinträdet behöver grenarna, lika säkert som grenarna behöver vinträdet. Vinträdet bär ingen frukt utan sina grenar. Sant är; att det bär alla grenarna och bär sålunda all frukten, men likväl är det genom grenen som det uppenbarar sin fruktbarhet. På samma sätt är de troende, som förblir i Herren, behövliga för att fullborda hans avsikt. Det låter besynnerligt, men de heliga är behövliga för Frälsaren.

Att bära frukt: Continue reading

C H Spurgeon / Vem var denne man?

Foto av Charles Haddon Spurgeon

Charles Haddon Spurgeon (1834-1892) var Englands mest kände predikant under den senare delen av 1800- talet. Då han var 20 år och endast fyra år efter hans omvändelse, blev han kallad som pastor i New Park Street Church i London. Han grundade sedan Metropolitan Tabernacle. Spurgeon var som en bomb hade slagit ner i det stela kyrkliga klimat som rådde, då han kom med sina levande och praktiska predikningar. Tusentals människor kom för att höra denne skärpte predikant med sin kraftfulla stämma då det fanns en hunger hos folket efter något nytt, i dessa misströstande hjärtan. Men de kom att bli stärkta.
C.H Spurgeons verk lever än
Charles Spurgeon gick aldrig i någon teologisk högskola och därför är han ett utmärkt exempel på vad karaktärsstyrka och självdiciplin betyder och fastän detta inte behöver gälla för alla, så är den ett bevis på att en högre utbildning inte är absolut nödvändig. En flitig och ambitiös människa kan mycket väl på egen hand, inhämta de kunskaper som ges vid en sådan skola. E.F Adcock

”Om du tror att du kan vandra i helighet utan att ha ständig gemenskap med Kristus så har du begått ett stort misstag. Om du vill vara helig, måste du leva nära Jesus.” C.H Spurgeon

”Visdom är att använda kunskap på rätt sätt. Att veta är inte att vara vis. Många vet så mycket och ju mer de vet, ju större dårar är de. Det finns ingen så stor dåre som en vetande dåre. Men att veta hur man ska använda kunskapen, är att ha visdom.” C.H Spurgeon
C.H Spurgeon kom med en ny levande kristendom

 
Barndomen:
Spurgeon föddes den 19 juni 1834 i Kelveton/ Essex/ England som det första av sjutton barn varav nio dog i tidig spädbarnsdöd. Hans förfäder kom från Holland på 1500-talet efter en religiös förföljelse. Både Spurgeons pappa (John) och farfar (James) var predikanter. Vid arton månaders ålder sändes detta predikantbarn till farfadern i Stambourne, då hans pappa flyttade till Colchester för arbete och pastorskap i en församling.

Från dessa tidiga år blev Charles intresserad av farfars teologiska böcker och vid ett tillfälle fick han tag på Kristens resa, i ett av de undanskymda utrymmena i huset vilken han tyckte om att läsa. Han brukade också få vara med när farfar förberedde sig inför söndagspredikan och följde också med till Stambournes frikyrka, där han satt i kyrkbänken och lyssnade då han predikade. Ibland fick han läsa Bibeln då de höll husandakt och frågade ofta farfar vad olika saker betydde, i sitt begynnande andliga intresse.

Då han var sju år flyttade han till sin familj i Colchester och började skolan där han var en mycket flitig elev och redan vid tio års ålder, hade han gjort stora framsteg i skrivning, läsning och matematik. Han läste också något grekiska, latin och filosofi. Charles fortsatte sedan sina studier vid Newmarket med ett fortsatt intresse för religiösa frågor.

Hans far var ofta hemifrån och predikade och därför var det modern som tog hand om hemmet och den största delen av barnens uppfostran. Hon brukade samla barnen omkring sig och läsa ur bibeln och be med dem, för att visa dem på Jesus Kristus. Charles blev förstås påverkad av dessa böner från sin moder som kom att visa sig i hans liv senare, i en medvetenhet om synd.

Gripen av synden:
Vid femton års ålder lyssnade han till en gripande predikan som gjorde ett starkt intryck på honom och som just grep tag i hans synd som han önskade bli befriad ifrån. Han återvände senare till denna församling för att få lyssna till, hur han kunde bli fri denna plåga. Han blev dock besviken då inget av vad denna predikant sade, tycktes hjälpa Charles ur syndens bojor.

Han kom senare i sådan ångest och syndanöd att han dag och natt plågades av sin skuldkänsla, att han t.o.m. önskade att han aldrig skulle ha blivit född. Då han senare talade om denna erfarenhet sade han: ”Ännu intill denna dag förvånar jag mig ofta över att mina händer kunde avhålla mig ifrån att slita min kropp i stycken, i den fruktansvärda ångest jag kände när jag fick upp ögonen för min stora synd utan att känna till storheten av Guds nåd.”

Emellanåt kunde han trösta sig med att han alltid hade varit en god, renhjärtad yngling och att han, när allt kom omkring, var riktigt aktningsvärd. Han kunde inte anklagas för att vara olydig och han varken svor eller ljög eller använde starka drycker och han helgade alltid söndagen. Men detta gav honom inte någon varaktig lättnad, utan istället tycktes dessa förtjänster vara för honom som smutsiga trasor.

Förtvivlan:
Slutligen försökte han bli rättfärdig genom goda gärningar och han gjorde allt för att framstå som en felfri man inför Gud och människor, för att på så sätt möjligen kunde föra honom fram till frälsning. Det var då han kom i så svåra tvivel att han var färdig att vända kristendomen ryggen och förneka Gud och bibeln. Han gick från kyrka till kyrka för att få höra om möjligt Guds röst som skulle visa honom vägen, men han lämnade kyrkorna än mer förtvivlad än tidigare.

De flesta predikningarna handlade om hur Gud straffar syndare, vilket gjorde honom ännu mer full av ångest eller så handlade de om de kristnas uppbyggelse som han heller inte var i behov av. Vad han ville veta var, hur han skulle få sina synder förlåtna.

Av dessa erfarenheter lärde Spurgeon något som som haft ett stor inflytande på hans egen förkunnelse och han förklarade en gång: ”Jag tror nu, att jag aldrig kan predika utan att vända mig till syndare. Jag tror, att en predikant som kan predika utan att rikta sig till syndare inte vet, hur man ska predika.”

En söndagsmorgon gick han till kyrkan och det enda han ville med detta besök, var att få syndernas förlåtelse men en snöstorm kom i vägen så att han inte kunde ta sig fram till kyrkan. Han vek av på en bakgata och helt oväntat kom han fram till ”Artillerigatans metodistkapell” och han gick in och satte sig i en bänk. Fram kommer en man som Spurgeon trodde var ”en skomakare eller skräddare eller liknande” och ställer sig i predikstolen och texten denna söndag var Jes 45:22
”Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar.”

Spurgeon ser Jesus och blir frälst:

 
Efter en stund riktar talaren blicken emot främlingen och sade: ”Unge man, ni är i nöd! Ni kommer aldrig ur den om ni inte ser på Kristus.” Sedan lyfte han sina händer och ropade: ”Se, se, se!” Som ett blixtnedslag stod sanningen klar för den ivrige lyssnaren. Han hade klagat och kämpat och som han själv sade, varit villig att göra vad som helst för att vinna frälsning men ordet ”se” hade ställt allt i ett nytt ljus. Han såg, och syndabördan föll av och hans synder blev honom förlåtna och han var en ny människa.

Omedelbart efter sin omvändelse började Spurgeon sitt tjänande för sin Mästare och gick omkring och delade ut traktat i grannskapet och talade om frälsningens väg, där det gavs tillfälle. Några månader senare, den 3 maj 1850, blev han döpt i Baptistkyrkan i Isleham. Han började nu undervisa i söndagsskolan och fick snart ett rykte som en framstående berättare och hade en underbar förmåga att vinna elevernas intresse.

Första predikan:
Han flyttade samma år till Cambridge där han blev underlärare, vars föreståndare förut hade varit hans lärare i Colchester. Han fortsatte hos Baptisterna och blev vid ett flertal tillfällen erbjuden att predika, men avböjde i sin blygsamhet för att beträda predikstolen. Men så kom den dag då han skulle ställa sig där – i Teversham nära Cambridge – och texten var ”För er som tror är han dyrbar”. Och där står denne yngling i skoluniform och med ett klappande hjärta och förkunnar evangelium. Denne yngling som kom att predika för tusentals människor framöver.

Man satte stort värde på hans talarförmåga och1852 blev han pastor i en baptistförsamling i Waterbeach som växte från en handfull människor till över 400. Nu fick han rådet av sin far och andra, att gå en högre skolutbildning för sin uppgift som predikant. Spurgeon lyssnade på dessa råd, men vid ett avtalat besök hos en föreståndare för en skola hade tjänsteflickan bett honom vänta, men glömde att säga till föreståndaren att Spurgeon hade kommit. Han hade sedan rest iväg och Spurgeon gick också därifrån besviken.

Senare har han sagt om denna händelse: ”Jag var inte litet missräknad just då, men har tackat Gud tusentals gånger för den sällsamma försyn som tvingade mina steg in på en annan och bättre väg.” Dock gav han inte upp tanken på fortsatta college-studier, men en kväll då han gick för att predika i en by i grannskapet var han i djupa tankar och plötsligt hör han en stark röst som säger: ”Söker du stora ting för dig själv? Sök dem inte!” Där och då bestämde han sig för att inte söka vidare till denna skola, utan stannade kvar i sin församling.

Självstudier:

 
Charles Spurgeon är ett utmärkt exempel på vad karaktärsstyrka och självdiciplin betyder och fastän detta inte behöver gälla för alla, så är den ett bevis på att en högre utbildning inte är absolut nödvändig. Continue reading

C H Spurgeon Predikan /Jesus är tillgänglig för alla

 

JESUS är tillgänglig för alla

Predikan av C.H Spurgeon 1868

Luk 15:1 Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Alla kan komma till Jesus  De mest fallna och föraktade i samhället utgjorde den krets av åhörare, som var närmast Herren. Jag drar därför slutsatsen, att han var en mycket tillgänglig person, att han inte var det minsta frånstötande, utan vann människors förtroende och gärna ville att de skulle umgås med honom. Jag skall huvudsakligen fästa mig vid denna tanke i dag och måtte den helige Ande använda denna text som en kraft, till att dra många till Jesus. De svaga och föraktade kan nalkas Herren Österns monarker var mycket tillbakadragna och brukade omge sig med ståt och flera slags ogenomträngliga hinder. Det var ganska svårt även för deras mest tillgivna undersåtar att nalkas dem.

Ni kommer ihåg Ester som fastän monarken var hennes make, likväl gick till honom med livet i sin hand, när hon vågade ställa sig inför konung Ahasveros, ty en befallning fanns att ingen skulle utan fara för sitt liv, komma inför konungen såvida han inte var kallad. Så är det inte med konungarnas konung. Hans hov är vida ståtligare, hans person är långt mera vördnadsbjudande, men man kan alltid nalkas honom och utan hinder. Han har inga väpnade soldater vid ingången till sitt palats. Dörren till hans barmhärtighets hus är vidöppen. Över dörrposten till hans port står det skrivet: ”Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas.” Även i våra dagar är det inte så lätt att få tillträde till stora män. Det finns så många steg att klättra innan du når den ämbetsman som kan hjälpa dig, så många av hans underordnade som du först måste underhandla med och tjänare som du måste gå förbi, så att du knappt kan komma fram till målet. De goda männen kan vara nog så välvilliga själva, men de påminner oss om den gamla ryska berättelsen om den givmilde mannen i byn som var nog så villig att hjälpa alla fattiga som kom till hans dörr, men han hade så många hundar lösa på gården, att ingen kunde komma fram till hans dörr. Hans välvilja var till ingen nytta för de behövande. Så är det inte med vår Herre. Fastän han är större än de största och högre än de högsta, har han likväl behagat röja allt ur vägen som kan hindra syndaren från att träda in i hans salar. Från hans läppar hörs inga hotelser mot närgångenhet, men väl hundratals inbjudningar av det mest hjärtliga slag.

Jesus låter dem nalkas sig; inte vid särskilda tider och inte bara till några få gynnade utan till alla, i vilkas hjärtan den helige Ande väcker ett behov av, att komma till hans fördolda närhet. Filosofernas inbillning De filosofiska lärarna på Herrens tid var mycket otillgängliga. De ansåg sina läror vara så djupa och utvalda, att de inte borde förkunnas för folket i allmänhet. ”Vik hädan, ni profana”, var deras hånfulla motto. De stod liksom Simeon styliten på en hög pelare av egen inbillningskraft och släppte då och då ned en strötanke över den råa folkhopen nedanför, men de nedlät sig inte att tala familjärt med dem, eftersom de ansåg det vara nedsättande för deras världsvisdom, att delge den åt den stora massan. En av de största filosoferna skrev över sin dörr: ”Må ingen som är obekant med geometri, träda in här.” Men vår Herre, inför vilken alla visa män är endast ovisa, och som i verklighet är Guds visdom, drev aldrig bort någon syndare på grund av hans okunnighet, vägrade inte ta emot någon som sökte honom, för att han inte var invigd i hans hemlighet och inte hade tagit de föregående stegen på lärdomens trappa. Han lät ingen törstig själ drivas bort från den gudomliga sanningens kristallklara källa. Varje ord av hans mun var en diamant och från hans läppar droppade pärlor, men han kände sig aldrig mer hemma än då han talade till folket i allmänhet och undervisade dem om Guds rike. Man kan således jämföra och visa motsatsen mellan vår Herres hjärtliga sätt med konungars och visa män och man skall inte finna någon som i sitt nedlåtande kan jämföras med honom. På vår Herres tilldragande egenskap skall jag med Guds hjälp, nu rikta er allvarliga uppmärksamhet. Först skall vi bevisa den, för det andra belysa den och för det tredje inpränta och dra nytta av den. Jesus Kristus ämbeten I. Vi skall först bevisa att Kristus var tillgänglig fastän detta inte behövs, ty det är en verklighet som visar sig i det yttre av hans liv. Medlare 1. Du kan se detta visa sig i hans ämbeten. Dessa ämbeten är alltför många, att lägga fram här i dag.

Vi vill endast ta tre av dem. Vår Herre sägs vara Medlare mellan Gud och människan. Märk nu att en medlares ämbete innebär, att han bör vara tillgänglig. Job säger, att en skiljedomare är en sådan som kan lägga sin hand på bägge parterna; men om inte Jesus vänligt vill lägga sin hand på människan, så kan han säkert inte vara medlare mellan Gud och människan. Om Jesus Kristus skall bli en fullkomlig medlare, så måste han kunna komma Gud så nära, att han kan kallas hans like, och sedan närma sig människan så nära, att han inte skall blygas för att kalla oss bröder. Så är det i fråga om vår Herre. Tänk på detta, du som är rädd för Jesus. Han är en sådan medlare som du kan nalkas. Jakobs stege räckte från jorden upp i himmelen, men om han hade huggit bort några av de nedersta stegen, till vilken nytta skulle den då ha varit för honom? Vem kunde stiga upp på den till Herrens berg? Jesus Kristus är den stora förbindelsen mellan jord och himmel, men om han inte vill röra vid den stackars dödliga människan som kommer till honom, till vilken nytta kan han då vara för detta människobarn? Du behöver en medlare mellan din själ och Gud; du kan inte tänka dig att kunna komma till Gud utan denne medlare; men du behöver ingen medlare mellan dig och Kristus. En förberedelse måste ske, innan du kommer till Gud – du kan inte komma till Gud utan en fullkomlig rättfärdighet; men du får komma till Jesus utan någon förberedelse och utan någon rättfärdighet, då han som medlare har all den rättfärdighet och all den värdighet som behövs och är redo att skänka den åt dig. Du kan komma till honom med frimodighet just nu; han väntar på att försona dig med Gud genom sitt blod.

Präst Ett annat är hans prästerliga ämbete. Ordet ”präst” låter illa i vår tid, men det är likväl ett ljuvligt ord, som vi finner det i den heliga skrift. Ordet präst betyder inte en ståtligt utstyrd hycklare, som står skild från de övriga tillbedjarna innanför porten, två steg högre upp än det övriga folket och bekänner sig ha makt till att dela ut förlåtelse för synder. Den verklige prästen var en trogen broder till hela folket. Det fanns ingen person i hela lägret så broderlig som Aron. Han och prästerna som efterträdde honom, var därför den förnämsta beröringspunkten mellan Gud och människor, att då en spetälsk hade blivit så oren att ingen annan kunde närma sig honom, var prästen den som sist rörde vid honom. Huset kunde vara spetälsk, men prästen gick in i det och personen kunde vara spetälsk, men prästen talade med honom och undersökte honom. Han var den siste av Israels stammar som förtroligt kunde vidröra den stackars utstötta varelsen och om den sjuke blev botad, måste prästen vara den förste som vidrörde honom. ”Gå och visa dig för prästen”, ljöd befallningen till varje person som blev återställd från spetälskan och innan prästen hade mött honom och intygat han om god hälsa, kunde han inte bli mottagen i det judiska lägret. Prästen var en sann broder till folket och vald bland dem, till att vid alla tillfälIen vara tillgänglig; han bodde mitt ibland dem i lägret, redo att hålla förbön för de syndiga och sorgsna.

Så är det med vår Herre. Han har medlidande över våra svagheter, ty han var frestad i allt liksom vi, dock utan synd. Du kan säkerligen aldrig betvivla, att om Jesus fullgör sitt ämbete som präst, vilket han säkert gör så måste han vara den mest tillgänglige av alla varelser, tillgänglig för den fattige syndaren som har fallit i förtvivlan och för vilken endast ett offer kan frälsa, tillgänglig för den arma skökan, som har blivit driven från lägret och som endast blodet kan rena; tillgänglig för den stackars tjuven, som måste lida för sina gärningars straff och som endast översteprästen kan försona. Kanske ingen vill röra vid dig arme utstötte, men Jesus vill göra det. Du kan med rätta vara skild från alla andra mänskliga varelser, men du är inte skild från den store syndarvännen, som just nu är villig att låta publikaner och syndare nalkas sig Frälsare Som ett tredje ämbete skall jag nämna att Herren Jesus är vår Frälsare; men jag kan inte se hur han kan vara en Frälsare, om inte de som behöver frälsas, kan nalkas honom. Prästen och leviten gick förbi, när den blödande mannen låg vid vägen till Jeriko. De var därför inga frälsare och kunde inte vara det, men han var frälsaren, som kom dit där mannen låg och böjde sig ned över honom och göt olja och vin i hans öppna sår och med öm kärlek lyfte upp honom och lade honom på sin åsna och förde honom till härbärget. Han var en verklig frälsare, och o, syndare, Jesus vill komma till dig där du är, och även om dina sår luktar illa, skall det inte driva bort honom från dig. Hans kärlek skall övervinna alla dina synders vedervärdiga stank; ty han är villig att frälsa sådana om dig. Jag kunde nämna många andra av Kristi ämbeten, men dessa tre är nog. Om Anden välsignar dig, skall du säkert förstå, att det är lätt att komma till Jesus. Lamm – herde – broder – vän 2. Betrakta nu några av hans namn och titlar. Ofta kallas han Lammet. Välsignade namn! Jag tror inte att det finns någon här om någonsin varit rädd för ett lamm; den lilla flickan där borta skulle inte bli rädd, om hon såg ett lamm. Continue reading