Kristi tjänare – hans plikt och belöning
 
Predikan av C.H Spurgeon 1862

“Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” Joh. 12: 26. Att följa Kristus intill världens ände Hur många personer är det inte, som är religiösa på samma sätt som grekerna i Joh. 12:e kapitel! De vill se Jesus men de vill inte tjäna honom. De ville av nyfikenhet lära känna till saken något, de önskade undersöka Kristi anspråk som Messias och de ville granska de särskilda sanningar, med vilka han påstod sig skulle upplysa världen, men längre än så vågade de inte. Föreskrifter, betingelser och belöning i tjänandet De började att granska, då de inte är likgiltiga rörande evangelium, men de betraktade det med samma slags intresse, som en naturforskare betraktar en nyupptäckt insekt, eller då en geolog studerar en bit av jordskorpan, men de vet inget om den personliga känslan av sanningens helgande inflytande. Många av dessa greker går mycket längre, då de har en beundran för Jesu karaktär och lära och de uttrycker denna beundran i ärlig lovprisning, men märk hur tom deras beundran är; de berömmer personen som de föraktar att lyda; de prisar en lära som de inte vill följa; de lyssnar till det gudomliga ordet, men de är endast hörare och inte sanningens görare. Troligen finns det många i denna samling, för vilka den kristna religionen alltid varit ett föremål för aktningsfullt intresse. De har aldrig smädat Kristi namn; de har inte tvivlat på bibelns inspiration; de har rannsakat Guds ord; de har till en viss grad uppmärksammat dess lärdomar och de ämnar att än mer granska dess uppenbarelser. Hur angenäma och hoppingivande är inte dessa tecken till intresse, men hur långt ifrån ett rätt lärjungasinne är inte dessa granskare, ty deras stolta hjärta har inte blivit böjt för evangeliums föreskrifter; korset är för tungt för dem att bära; de har inte bestämt sig för att ta “Kristi ok” på sig; de vill hellre se hans helighet och se hans lärjungar efterlikna honom, än själva ta korset dagligen och följa honom. Mina åhörare, tillåt mig att allvarligt påminna er om, att en spekulativ religion som har nyfikenhet som sin drivfjäder; endast sanningsökande till mål och självberöm till sitt ursprung, aldrig kan frälsa själen. Det hör er inte till att kritisera, utan att ändra sinnet; det hör er inte till att döma, utan att tro, ni bör inte blott beundra, utan lyda, inte prisa och berömma, utan villigt böja er och efterlikna och följa Kristus. Endast den religion som underkastar oss personligen Kristi lydnad och ger oss ett nytt hjärta och ett nytt sinne samt leder oss till att känna, att vi inte är våra egna utan dyrt köpta – endast den religionen skall ge en varaktig sinnesfrid och föra oss dit, där vi kan skåda Guds ansikte med fröjd. Ödmjukt tjänande Många inbillar sig i sin stolthet, att det är nedsättande att tjäna Kristus och att de förringar sig själva genom att bli Lammets ödmjuke efterföljare.

_

Låt mig påminna sådana, att så tänkte inte de, vilkas åsikter vi värderar. Till och med en hedning kunde säga: “Att tjäna Gud är att regera.” Vi vet att den ädlaste av män innan Johannes döparen kom och som var den störste av kvinna född – Mose, ledaren för Guds härar, har fått som sin högsta titel: “Mose, Herrens tjänare.” Även vår Herre och mästare, vars skoremmar vi inte är värdiga att knyta upp, tog på sig en tjänares gestalt och fastän han var Son, lärde han likväl lydnad i det han led. Sedan vår Frälsares dagar har de största i Kristi församling varit allas tjänare och de som fått den största äran och anseende som Kristi församling kan tilldela, har varit de som villigast ödmjukat sig till att utföra de minst ansedda tjänster och varit nöjda med att bli räknade för mindre än intet. Låt oss efterlikna honom som är “kungars kung”, men likväl blev “allas tjänare”. Låt oss följa honom som var omgjordad med ett gyllene bälte som sveper ljuset omkring sig som en klädnad, men likväl lade av sig överklädnaden och tog ett linnekläde och band om sig och började som en tjänare att tvätta lärjungarnas fötter. Prinsen av Wales valspråk är “Ich dien” – “Jag tjänar”. Det bör vara ett motto för varje prins av det himmelska kungablodet. Må varje kristen säga “jag tjänar” och efter denna stund inte söka något herravälde, utan lämna allt sådant åt hedningarna och en köttslig sinnad värld, men själv söka att tjäna och vara villig att göra och bli, vad som helst som kan gagna Kristi kropp som är församlingen. Vi skall nu försöka så långt som Herrens Ande bistår oss, att framställa en trefaldig lärdom. Ni skall för det första finna tydliga föreskrifter, för en mycket härlig tjänst.

_

“Om någon tjänar mig, skall han följa mig.” För det andra de mest frikostiga betingelser, från en ädel Herre – “Där jag är, där skall också min tjänare vara.” Och för det tredje den mest härliga belöning, för ofullständig tjänst. “Om någon tjänar mig skall min Fader ära honom.” Att efterlikna, vara trogen och följa Kristus I. Vi har här tydliga föreskrifter för en mycket härlig tjänst. “Om någon tjänar mig, skall han följa mig.” En gyllene föreskrift; skriven på en tavla av elfenben. Jag talar de flesta närvarandes känslor när jag säger: vi skulle alla tycka om att tjäna Kristus. Vi känner att om han var här, fanns det inget som vi inte var villiga att göra för honom. De ord som förekommer tre gånger i vår text, kunde lika gärna översättas som – om någon vill uppföra sig som en diakon mot mig; han följer mig och där jag är, där skall också min diakon vara och den som uppför sig som diakon mot mig, honom skall min Fader ära. Ordet “diakon” i grekiskan betyder inget annat än tjänare och varje diakon bör vara en glad, verksam och trogen tjänare i församlingen. Vad var nu en diakons syssla i den första församlingen? Det var att på allt sätt att tjäna Guds folk. Vem av oss skulle blygas för att vara Kristi diakon, hans personlige tjänare och uppvaktare? Skulle vi inte vilja passa upp honom? Vi skulle på alla sätt vilja tjäna honom.

_

Jag tänker att vi skulle anse oss såsom adlade i hela vårt liv, om vi fick breda ut våra kläder på vägen, för att hjälpa honom över ett smutsigt ställe, där han skulle gå fram. Skulle vi inte vilja mätta honom? Det skulle sättas fram en sådan måltid för honom i vårt hem, att dess like aldrig hade funnits förut. Vi skulle själva vara villiga att hungra, blott för att tillfredsställa hans behov och jag tänker; att om även de tolv fiskarna var med honom skulle vi inte stänga dem ute, utan även bjuda hem dem. Vi skulle lämna våra rum och hellre själva stanna på gatan över natten, för att låta dem vila; ty vi känner, att om den välsignade var här, skulle det vara en stor ära att i någon mån, bidra till hans trevnad eller på något sätt, visa vår aktning för honom och inget skulle vara för svårt, inget för omöjligt för oss att utföra. Tillåt mig säga, att mycket av detta är endast känsla och vi känner verkligen inte oss själva och många av de som är här, skulle om Kristus kom på samma sätt som första gången inte ta emot honom, utan tvärtom; de skulle stänga sina dörrar för honom och måhända även delta i det blodtörstiga ropet: “Korsfäst honom!” Allt detta tal om frikostighet och vördnad mot Jesus är till stor del endast känsla, idel prat och vi skulle inte göra något sådant, om det gällde det praktiska görandet.

Ty, märk mina ord, att om vi verkligen ville göra detta så kan vi göra det nu, lika mycket som om han vore här på jorden och så länge vi fortsätter försummandet av denna plikt, bör vi inte inbilla oss, att om så och så skulle hända, skulle vi göra helt annorlunda än vad vi nu gör. Detta känslopjoller om att ta emot Kristus, har sin grund i föreställningen att vi skulle bli ärade därigenom. Men detta är inget sinne som ger en värdig ställning gentemot Kristus. Den som verkligen älskar Kristus, tjänar honom inte för att bli ärad genom honom, utan för att ge honom ära. Jag förstår att vi gärna vill ta emot Jesus som gäst i våra hem, medan människorna skulle säga om oss: “Han bjuder hem härlighetens Herre. Han är ärad av att få hans sällskap.” Men, om i stället människorna skulle säga: “Fånen därborta drar vanära över sig, genom att ge rum åt den där utfattige bedragaren. Han härbärgerar den som vi kallar Beelsebul.” Jag tänker det finns många som nu talar så väl om Kristus, vilka skulle undanbe sig förmånen att bjuda hem honom, om hela världen vore emot honom. Att efterlikna Kristus Mina älskade vänner, jag säger åter, att om någon av er vill tjäna Kristus, så kan ni göra det, ty föreskriften som ges, är ämnad för alla tider och kan efterlevas i dag. Att följa Kristus eller att efterlikna honom, förefaller enligt texten att verkligen tjäna honom. Jag tänker att vi tydligt kan se detta. “O”, säger någon, “jag skulle tycka om att göra något för att visa, att jag verkligen vill lyda min Herre; jag bekänner mig vara hans tjänare och jag önskar visa, att jag inte blott till namnet är en tjänare, utan vadhelst min Herre befaller mig, vill jag göra.” Nåväl, tillfället ligger framför dig i dag; efterlikna Kristus så visar du din lydnad. Detta bud till dig kan sammanfattas i detta “likna mig”. Om du önskar veta vad han vill att du skall göra, så se vad han själv har gjort. Hans eget liv är din lag, skriven i levande bokstäver. Du kan inget bättre bevis ge på att du är en verklig lärjunge och att du inte tjänar endast med läpparna, genom att troget och samvetsgrant följa Kristus även i den minsta sak. “Åh”, säger en annan, “jag vill med glädje bistå honom i hans behov. Jag skulle förse honom med bröd; jag skulle ge honom en bägare kallt vatten att dricka och jag skulle inte låta honom åter få skäl till att säga: ‘Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot.’ Jag skulle inte låta honom lida brist.” Likna honom då och du kan göra detta, ty vad gjorde han annat än att dela av sitt eget med de fattiga?

_

Sörjde han inte för allas behov? Står det inte skrivet om honom: “Han gick omkring och gjorde gott?” Om du önskar fylla hans behov, så se honom i hans fattiga heliga; om du vill föda honom, tänk på de hungrande barnen; vill du klä honom, betrakta de många nakna människorna; om du vill bistå honom, så hjälp fattiga, änkor och faderlösa och de som inte har någon hjälpare. Likna honom i hans frikostiga liv, sörj för människors behov, följ honom i detta och du skall tjäna honom genom att uppfylla hans behov. “Du, Jesus, ock har bröder här, Kött av ditt kött, av nåd; Lär oss att se dig i dem, Din sorg i deras blick. I dem du klädas, mättas kan, Besökas, tröstas ock, I deras klagan över nöd Min Herres röst jag hör. Din blick med vördnad, kärlek vi Uti de arma se; O, må vi hellre tigga bröd Än det frånhålla dig!” “Men”, säger en annan, “jag skulle vilja göra något för att uppmuntra honom; jag tänker, att om han vore här skulle jag försöka att utjämna några av fårorna på hans panna; jag skulle sträva efter att i någon mån uppmuntra hjärtat hos sorgens man och glädja honom och jag skulle vilja uppoffra mitt eget liv, för att kunna ge honom ro; han som är min själs vila och frid.” Du kan göra detta. Om du vill tjäna honom och på detta sätt glädja hans hjärta, så följ honom, ty detta är tröst i hans sorg och lön för hans möda – hans barns lydnad mot hans bud. Detta är bytet, som han delar med den mäktige; detta är rovet som han har tagit från de starka, för att alla hans heliga skall bli lika honom i all rättfärdighet och sann helighet. Detta är lönen, för vilken hans själ har arbetat, vilken han skall se och bli tillfreds med, då du formas med honom och uppvisar hans sinnelag bland människors barn. O, om du liknar Kristus, då gör du mer för att fröjda honom, än alla änglarnas sånger.

_

Om människor kunde säga om dig: “Den människan har varit hos Jesus och lärt av honom”, så har du gett Jesus en bättre musik än keruber och serafer kunnat åstadkomma. “Ja”, hör jag en annan säga, “men jag önskar ära honom. Om han vore här, så skulle jag klättra upp i träden och strö grenar på hans väg; jag skulle med glädje springa framför honom och ropa: “Hosianna! Hosianna! Hosianna! välsignad vare han som kommer i Herrens namn!” Vill du på detta sätt tjäna och ära honom och upphöja hans namn? Du kan göra det. Följ honom, lev som han levde, handla som han handlade och du ärar honom mer fullkomligt, än genom att strö palmer eller breda ut dina kläder på hans väg. För när äras Kristus mest? Då hans heliga är mest heliga. När äras hans namn högst? När Guds barn är mest aktsamma i sin livsföring, mest bedjande samt lever i ett innerligt umgänge med sin Gud. Du kan i dag tjäna Kristus om du i dag ödmjukt iakttar hans föreskrifter; noga efterliknar hans exempel och följer tätt i hans fotspår. Älskade vänner, jag tänker att vi har gjort det tydligt nog för er, att det finns en möjlighet att tjäna Kristus; att vara en diakon inför honom och att efterlikna hans karaktär. Jag använder det grekiska ordet, eftersom det gav mig anledning till att betrakta denna vers och gav mig en närmare belysning över ämnet. Att vara trogen Ni minns att den första söndagen i förra månaden, hade vi bland oss den vördnadsvärde Mar Johanan, en presbyter i den nestorianska kyrkan i Orumiah och med honom var en diakon, vars namn var Mar Isak. Dessa två män hade tillryggalagt en nästan obeskrivlig färd. De hade gått hela vägen från persiska gränsen, över de armeniska och cirkassiska bergen, över Rysslands stäpper och från Ryssland genom Tyskland och Holland, tills de slutligen kom till London. Jag kunde inte annat än iaktta hur diakonen – tjänaren – omtänksamt passade upp på den vördnadsvärde presbytern som vi såg ibland oss, hur han vaktade på hans blick, så att han inte för ett ögonblick skulle försumma sin åldrige ledare. Det var troligen första dagen, då Johanan tänkte på att resa iväg, då han talade med Isak: “Isak; är du en verklig tjänare?” “Ja”, sade han, “ända sedan församlingen valde mig till diakon, har jag älskat dig som min egen själ och jag är glad över att få göra något för ditt välbefinnande.” “Då”, sade han, “om du vill tjäna mig, så följ mig.” “Men måste jag lämna mina barn och mitt hem?” “Visserligen”, sade presbytern, “detta måste du, ty även jag skall lämna min maka och barn bakom mig och företa en lång resa, flera hundra mil bort, ända till England där det finns många som älskar Herren och som kan hjälpa de våra, som förföljs för Kristi skull.”
Nu gällde det för Isak, att om han ville tjäna sin presbyter, så måste han följa honom. Han vägrade inte att tjäna. Då han tog emot diakontjänsten, så beslöt han sig för att bli en verklig kyrkans tjänare och nu var han färdig att göra den långa resan, i sällskap med sin ledare. Jag tycker jag ser dem börja sin vandring. De färdas bland kurderna, ett grymt folk som alltid törstar efter de kristnas blod och hatar de kristna, mer än muhammedanerna gör. Kanske är Isak rädd och skulle tycka om att vända åter. “Om någon vill tjäna mig, han följer mig”, säger den gråhårige presbytern och han sätter sin stav till marken och fortsätter utan fruktan för fienden. De har genomgått en fara, men möter en annan. Ett högt berg reser sig framför dem, den gråhårige predikanten går före och han ropar: “Isak, vill du tjäna mig, så följ mig” och de fortsätter med att stiga uppför den ena avsatsen efter den andra på en stig, där knappt en vild get finner fotfäste; sedan går de genom dalen, över ödsliga, snöbetäckta vildmarker och den gamle säger fortfarande: “Broder, om du vill tjäna mig, så följ mig, ty nu skall det bevisas inför världen, att du är en verklig kyrkans tjänare och är villig att följa mig intill världens ände.” Han följde honom mycket troget och de kom till resans mål tillsammans. Detta är just vad Jesus säger om oss. Vi är alla hans diakoner, hans tjänare. Vi förband oss alla den dag, vi överlämnade oss åt honom, att vi skulle ta vårt kors på oss och följa honom och han pekar i dag på något högt berg och säger: “Om du vill tjäna mig, så följ mig.” Han ber dig inte gå före, ty det gör han själv; han ber dig inte utföra något arbete som han själv inte redan har utfört. O, kan du säga i ditt hjärta i dag: “Jag vill följa Jesus genom vatten och eld, när han leder mig, även om värld och helvete satte sig emot.” Detta är en verklig tjänst, den bästa man kan göra; att följa dit han leder, om vägen blir än så ojämn och svår att uthärda, även om slutet skulle bli en martyrs död. Att följa Kristus Kom, mina bröder, i synnerhet de som är nybörjare och nyss har slutit sig till Kristus, låt mig utstaka Kristi väg för er och sedan om ni vill tjäna honom, så följer ni honom. Jag vet att det stolta sinnet vill följa Kristus genom att välja nya vägar.
Den stolta människan önskar predika en ny lära för att upprätta en ny kyrka, att vara en originell tänkare och forskare och göra vad som helst, men inte lyda. Detta är inte att tjäna Kristus. Den som vill tjäna Kristus måste följa honom där han har visat vägen. Det anstår inte dig och inte mig att vara originella, vi måste troget efterlikna Kristus. Där får inte finnas någon egen uppfinning i vår religion, det gäller att lägga tanke, omdöme och åsikter vid Kristi fötter och göra vad han bjuder oss; därför att han har befallt det. Skåda såsom lärjunge på Kristus. Jag tycker mig se honom. Detta är första gången han gör sitt offentliga inträde inför världen och vart går han? Det är början på hans predikoverksamhet bland människor och han visar dig tydligt var han började. Han går till Jordan, där Döparen står och de villiga folkskarorna döps med omvändelsens dop. Johannes står där; se människosonen kommer och Johannes säger: “Det är jag som behöver döpas av dig, och du kommer till mig.” Men vår Mästare, vilken vi måste följa om vi vill tjäna honom, säger: “Låt det ske nu. Ty så bör vi uppfylla all rättfärdighet.” Och han steg ned i vattnet och Johannes döpte honom och Anden kom över honom som en duva. Här finner vi vägen för Jesu efterföljare. “Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig.” Han kommer från Jordan och Anden leder honom ut i öknen, för att frestas av djävulen. Även du måste bli frestad. Tro inte att då du frestas, att du är utan Kristus. Nej, vill du vara hans tjänare, så måste du följa honom och även bli frestad. Du måste anfallas på alla sätt; pilarna flyger ovanifrån och nerifrån; du måste prövas på alla sidor och på alla sätt. Spring inte bort från striden; ty om någon vill tjäna Kristus, så måste han följa honom genom de hetaste frestelser, såväl som genom den härligaste glädje. Sedan kommer Mästaren frimodigt fram och börjar predika och verka. Vill du tjäna honom, så följ honom; verka för honom och framhåll evangelium på ett eller annat sätt. Om du inte kan predika det för ett tusental, så tala om det för några få; kan du inte samtala med många så gör som Jesus, då han talade med en enda vid Jakobs brunn. Vill du vara hans tjänare, så låt hans liv ständigt stå skrivet framför dig och låt ditt liv i smått bli en sammanfattning av Kristi liv. Du ser att Mästaren vittnar modigt inför sina motståndare. Han möter öppet farisén; han straffar hycklare som motarbetar honom. Följ honom, om du vill tjäna honom. Låt inte någon enda fiende avskräcka dig från att försvara hans sak.
Bekänn hans namn utan rodnad på din kind; beröm hans namn inför konungar och blygs inte. Men se, Mästaren kommer in i föraktets mörka moln; de säger att han har en djävul och är från sina sinnens fulla bruk. Följ honom där. Nu, du Guds tjänare, nu kommer prövotiden, följ honom nu i att bli föraktad, smädad och hotad tillsammans med honom och sjung ut medan du genomgår allt detta: “Jesus, jag mitt kors vill bära, Lämna allt och följa dig; Naken, fattig, utan ära, Skall du bliva allt för mig.” Se, han förs till döden. Vill du tjäna honom så följ honom. Var redo att föras till domstolen för hans namn. Var redo att lämna ditt liv på hans befallning och om martyrernas tid skulle återkomma; ge ditt blod så fritt som du skulle ge vatten från källan, men om den inte skulle återkomma, spill ditt blod, ditt liv och använd varje timme av dagen och varje minut av timmen för hans sak, vilken du tillhör och vilken du har bekänt dig till att vilja tjäna. Inga nya seder, inga nya åsikter och meningar – Kristi efterföljd är det enda sättet att tjäna och Mästaren framställer det för var och en av er – fråga ditt samvete om du någonsin har tjänat honom – “om någon vill tjäna mig, skall han följa mig”. Vandra Kristi väg, den är konungens väg. Jag sänder frågan omkring till er på läktarna och överallt i detta stora hus – tjänar ni Kristus? “Jag ger för goda ändamål.” Tjänar du Kristus? “Jag tänker bygga några hus för fattiga”, säger du. Mina älskade bröder, ni kan göra allt detta, men likväl inte tjäna Kristus, ty han säger att tjäna honom är att följa honom. Har ni följt honom? Har ni trott på honom? Är han allt i alla för er och har ni hans liv till ledstjärna i ert liv och önskar ni så långt som det är möjligt för människor, att efterlikna honom i allt, att ni kan vara lydiga hans vilja? Gud hjälpe oss som önskar att tjäna Immanuel, att vi må göra detta genom att följa honom! Kristus delar allt med sina tjänare II. Vi måste komma till vår andra punkt – de mest frikostiga betingelser från en ädel Herre. “Där jag är kommer också min tjänare att vara.” Vem har någonsin hört talas om sådana villkor från en vanlig husbonde? Husbonden är i salongen och tjänaren är i köket; husbonden är i vardagsrummet och tjänarna i verkstaden; husbonden sitter vid bordet med sina vänner, tjänaren står där och tjänar honom. Tänk då vilka frikostiga betingelser Herren gör – “Där jag är, där skall också min tjänare vara.”
För att nu återgå till den belysning jag hade tidigare: “Där jag är, där skall också min diakon vara” – och återgå till Johanan och Isak som exempel, så minns du att dit den gamle presbytern gick, där var Isak vid hans sida. Jag vågar påstå, att de sov många nätter under samma skuggrika träd och där Johanan var, där var även hans diakon. Bodde de hos någon god vän, så delade de samma säng. Emellanåt satt de vid någon gemytlig eld tillsammans; vid andra tillfällen darrade de av köld, men även då var de sida vid sida med varandra. Deras sak var under den långa färden densamma och när de kom hit satt de vid samma bord; vi samtalade med dem som intima vänner till varandra och jag vet att under hela deras romantiska resa, var diakonen med överallt där presbytern var. Ser du inte att detta var den regel som Kristus följde, när han var här? Han besökte ett bröllop och det sägs att Jesu lärjungar var där. En gång fröjdade Jesus sig i anden över de utvalda – de enfaldiga – för vilka Gud hade uppenbarat sig själv och hans lärjungar delade denna fröjd med honom, medan satan föll som en blixt från himmelen och även djävlarna var dem underdåniga. Mästaren gick ofta till Lasarus hem och Marta och Maria gjorde honom ett gästabud, men hans lärjungar var alltid där. Emellanåt var de i en farisés hus – en mycket respektabel herre – och hade Kristus varit en vanlig människa, så kunde han ha sagt: “Jag kan inte ta dessa fattiga fiskare med mig, det skulle förringa mitt anseende om de såg vilka simpla män som följde mig.” Men nej, där han var, där var hans tjänare. Och ni minns, att en gång red han i triumf genom Jerusalems gator, men han sade inte till sina lärjungar: “Nu är det bäst att ni håller er undan; detta är den dag då jag skall bli ärad och jag tänker det skulle skada paraden, om de skulle se er i fiskarkläder komma i mitt sällskap.” Nej, utan där han var, där vara också hans tjänare. Och då folkhopen ropade “hosianna” och välkomnade Mästaren, fick även lärjungarna ta del av denna välkomsthälsning. Sedan kom hans sista stora måltid. Han sade: “Jag har längtat mycket efter att äta detta påskalamm med er.” Det var “med er” – han kunde inte njuta av denna nattvard utan dem. “Där jag är, där skall också min tjänare vara”; de skall dela och dela lika, deras lott är min lott och deras del är min del för evigt. I fruktan och glädje Märk väl, älskade, att har Kristus delat det behagliga med sina lärjungar, så väntar han sig att de skall dela det obehagliga med honom. Han var på ett skepp under en svår storm och lärjungarna måste vara med honom, trots att de fruktade. Han gick till Getsemane, där han svettades blodsdroppar; hans lärjungar måste vara med honom där, fastän de inte förmådde uthärda, utan somnade. Och fastän de inte kunde dela hans sista lidande – ty han måste trampa vinpressen ensam – så märk väl att hans lärjungar var med honom efteråt, ty om han hade dragits inför konungar, så var även de; om han stod och blev falskt anklagad, så blev även de; några år senare. Dog han på korset som en martyr, så gjorde även de och sålunda under trehundra år, då Kristus var i döden, där var även hans församling; ty galgen, korset, bålet, blocken och den blodiga yxan utförde ett grymt arbete över Kristi församling, på det att det skulle besannas: “Där jag är, där skall också min tjänare vara.” Älskade, detta är en sanning för er och mig i dag. Där Kristus var måste vi vara. “Lärjungen är inte förmer än sin lärare och en tjänare inte förmer än sin herre.” Välsignat vare hans namn; han har farit upp i himmelen och där han är, där skall hans tjänare vara, i samma himmel i hans Faders hus.
Ja, han har intagit tronen och där han är, där skall hans tjänare vara. “Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, liksom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron.” Han är i sin Faders glädje och där han är, där måste hans tjänare vara; vi skall dela hans glädje, för att hans glädje skall vara fullkomlig. Se, han kommer. Trumpeten ljuder. Jesus kommer; hans andra ankomst nalkas, men när han kommer skall alla hans heliga vara med honom. Han regerar; ni konungar och furstar, era spiror är inte era egna; han kommer för att ta dem ur era händer och era kronor från era huvuden. Jesus kommer för att regera från pol till pol i ett obegränsat välde och vi skall regera med honom, ty “där jag är, där skall också min tjänare vara”. Jag tänker att ni förstår att villkoret för tjänsten är detta: det må gå illa eller väl, så får vi dela det med Kristus; vi har lämnat oss åt honom för lust och nöd, i skam och ära, i förakt och anseende, i rikedom och fattigdom, i liv och död, för tid och evighet. “Där jag är; där skall också min tjänare vara.” Jag älskar min Mästares villkor. Han är en ädel Herre. Skulle väl jag någonsin blygas för att gå dit han går? Gud förbjude det, ty om jag gör det, bör jag frukta att han till sist skall förneka mig och inte tillåta mig att bli där han är. I förnedring och upphöjelse Jag har hört en gammal, något lustig berättelse som jag vill belysa denna del med och sedan övergå till en annan. Jag har hört om en beryktad metodistpredikant som i början av sin predikoverksamhet led inte så litet, till följd av sin ringa härkomst och sitt ofördelaktiga utseende. Han blev sänd till ett ställe inom distriktet en lördagsafton för att vara till hands och predika på söndagen, men värdinnan i huset dit han kom, tyckte inte om hans utseende och sände därför ut honom i köket. Där fanns en man som tillfälligt hjälpte till med allehanda sysslor som även arbetade i en kolgruva och han blev mycket förvånad över att se predikanten i köket, när han kom hem från arbetet. John, obildad som han var, välkomnade predikanten och försökte uppmuntra honom.
Denne delade Johns aftonsmåltid bestående av gröt och Johns säng i drängkammaren samt Johns enkla frukost och gick också till kyrkan i sällskap med John, på söndagsförmiddagen. Predikanten var mycket begåvad, men okänd där på orten och han hade inte predikat länge innan församlingen blev varse, att det var något i honom och den goda värdinnan som så opassande hade bemött honom, började känna sig orolig. Då predikan var slut, inbjöd flera honom till att komma hem med dem och värdinnan som fruktade mycket över att förlora sin nu ärade gäst, bad honom följa med henne hem, då han till hennes stora förvåning sade: “Jag spisade kvällsmat i sällskap med John och sov hos John; jag spisade frukost i sällskap med John; jag kom hit i sällskap med John och jag skall gå hem i sällskap med John.” När middagen var färdig blev han naturligtvis inbjuden till deras bästa rum, ty många vänner önskade spisa i sällskap med denne unge predikant som var så ansedd; men nej, han ville äta i köket; han hade ätit kvällsmat och frukost i Johns sällskap och ville även nu, spisa middag tillsammans med honom. De bad honom enträget att komma in i matsalen och slutligen medgav han det, men på det villkoret, att John skulle sitta vid hans sida vid bordet. “Ty”, sade han, “John var med mig i min förnedring och jag vill inte sitta och spisa, om inte han får vara med i min upphöjelse.” Så fortsatte det till måndagsmorgonen efter samma regel. Broder, denna berättelse kan vara oss till nytta sålunda; när Mästaren kom hit till denna värld, sände de honom till tjänarens plats; de sände honom dit där de fattiga och föraktade var och sade: “Håll du till där; krubban och hyddan är goda nog för dig.” Han bodde bland fattigdom och åt ibland arbetare. Nu är Kristi namn ärat och konungar, kardinaler, påvar och biskopar säger: “Mästare, kom och spisa hos oss.” Ja, den stolte kejsaren och filosofen skulle tycka om att ha honom vid sitt bord, men han säger ännu:
“Nej, jag var med de fattiga och lidande då jag var på jorden och jag vill vara med dem intill änden och då den stora högtiden skall hållas i himmelen, skall de ödmjuka sitta med mig och de fattiga och föraktade som inte skämdes för mig, de skall jag inte skämmas för, då jag kommer i min Faders härlighet och alla heliga änglar med mig.” Följ Mästaren och du skall få stor ära
III. Vi har för det tredje den mest härliga belöning för ofullkomlig tjänst. “Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” Jag är övertygad över att om någon vill tjäna Kristus på det sätt som han befaller, genom att följa honom; om någon inte är nöjd med att göra som hans far och farmor gjorde, utan vill följa Kristus och ingen människa; om någon vill bryta med alla vanor, alla förordningar och murkna förhållanden och just göra som Kristus gjorde och efterlikna honom i allt – en sådan människa skall bli ärad, för det första; i sin egen själ. Hon skall erfara ett sådant samvetslugn och ljuvt umgänge med Kristus och en sådan djup frid från Faderns högra hand, att hon skall känna tydligt, att Fadern ärar henne. Se på John Knox som aldrig fruktade någon människa; han följde Kristus så långt han förstod och fadern ärade honom med ett ostört lugn i hjärtat. Tänk så lugn den store anden var; då hela världen var i uppror emot honom, log han fridfullt emot den rasande massan, ty Gud ärade honom med ett inre medvetande om att han hade det rätt ställt med Herren. Vidare är jag övertygad om, att Gud skall ära en sådan människa med framgång i sin predikoverksamhet och annat sådant som han utför för Kristus. Vad är det som gör att så ringa framgång märks hos somliga som verkar för Gud? Jo, de tjänar inte Kristus på det sätt han vill tjänas, genom att efterlikna honom. Mångahanda kyrkliga former binder åtskilliga, vilka, om de ville slita bojorna, skulle bli ärade av Herren. Om det fanns något inom denna församling som jag trodde vara oskriftenligt, så kunde jag inte vänta Guds välsignelse i den och jag tror att om någon här närvarande är medlem i en församling, om vilken han säger: “Javäl, det finns mycket som är oriktigt i den, men jag tror inte att jag bör lämna den”, så kan du inte vänta Guds välsignelse. Den som vill tjäna Kristus bör följa Kristus i smått så väl som i stort. Närhelst man säger: “Jag vet att det är något oriktigt i min ställning, men jag kan göra mer gott där jag är”, så sätter man upp sig själv som mästare, istället för att vara tjänare. En obestridlig lydnad Vår plikt är att samvetsgrant följa Kristus som vårt föredöme i allt, så långt vi förstår vad som är rätt och om detta skulle leda till uppgivandet av vår nuvarande ställning och verksamhet, så bör vi inte tänka efter vad följden kan bli därav, utan ögonblickligen lyda hans befallning. Jag fordrar för min mästare en ögonblicklig, obestridlig och oblandad lydnad för alla hans ord och jag fordrar av er i hans namn, att ni avsäger er allt som hindrar er från att fullkomligt och utan tvekan lyda honom och hans lära. Om ni har något som medlemmar i en församling, i samhället eller i era affärer som hindrar er från att följa Kristus, så lämna allt och skilj er från det; ty ni kan inte vänta er en stor framgång av Gud, innan ni har ärat Kristus genom att följa honom i allt.
Om ni tror att ni förstår det bättre än Kristus; då har jag inget med er att skaffa. Tror ni att ni kan leva ett bättre liv eller vara ett bättre föredöme; då är ni sannerligen stolta. Eller om ni föreställer er, att ni i er ställning kan ursäkta er under olydnad mot hans bud, då talar ni som dåraktiga kvinnor talar, men inte som Kristi lärjungar. Jag säger åter, om ni vill bli ärade av Gud så måste ni tjäna Kristus genom att följa honom. Och slutligen de som sålunda har tjänat Kristus genom att följa honom; de skall till sist få stor ära. Vi föreställer oss att kronprinsen lider skeppsbrott på en viss resa och kastas upp på land tillsammans med endast en kamrat. Prinsen råkar i händerna på barbarer. Det finns tillfälle för hans kamrat till att fly undan, men denne säger: “Nej, min prins, jag vill stanna hos er till sist och om vi dör så skall vi dö tillsammans.” Prinsen kastas i fängelse; hans kamrat är där med honom och tjänar honom. Han är sjuk – det är smittosam feber – hans kamrat sköter honom – läskar hans tunga med svalkande dryck och sköter honom som en moder sköter sitt barn. Han tillfrisknar efter en tid och den trogne vårdaren för den unge prinsen ut i friska luften och ser till honom på det mest ömma sätt. De har råkat i stor fattigdom – de delar den sista brödbiten mellan sig; de hånas båda två när de vandrar genom gatorna. Slutligen upptäcks genom försynens ledning var prinsen finns och han förs hem. Vem är den man som konungen gärna vill ära? “Gör väg för denne man, han var hos min son i fängelse, han var hos min son då han var nära döden, han skötte honom, han led med honom, han blev föraktad med honom.” Att lida och föraktas Jag tänker han skulle se med större kärlek på denne man, än på någon stor statsman och jag tänker så länge han levde, skulle han komma ihåg honom framför alla andra; ty han skulle säga: “Han var med min son under alla hans sorger och lidanden och jag skall ära honom, framför alla de mäktiga i landet.” Och nu, mina älskade bröder och systrar om vi förblir hos Kristus, konungens son, om vi lider med honom och föraktas med honom, om vi alltid och överallt följer honom och inte gör några urval rörande vägen, den må vara ojämn eller slät, om vi går med honom i fängelse och död, i fall sådant skulle fordras; då skall vi bli de personer som himlens konung behagar att ära. “Gå ur vägen för en sådan, ni änglar! Gör rum, ni serafer och keruber! Här kommer mannen, han var fattig, ringa och lidande, men han var med min son och han var lik min son. Kom hit, du man! Där, ta din krona och sitt vid min son i hans härlighet, ty du var med min son under hans vanära.” O, att den helige Ande ville lära oss hur vi bör följa Jesus, och ge oss kraft att gå i hans fotspår. Jag slutar med att åter framställa denna viktiga fråga: Är du med Kristus i dag? Har du lagt din hand i Kristi hand för att evigt bli hans? Jag önskar att denna fråga må ljuda i ditt öra – är du med Kristus i dag? Ty den som inte är med honom, är emot honom och den som inte samlar, han skingrar. Förtröstar du på Kristus? O, syndare, om du inte gör det, så uppmanar jag dig: förtrösta på honom nu och du skall bli frälst. Om du har förtröstat på Kristus; är det en verklig förtröstan? Ty om det är så, skall du ledas till att följa honom och du vill lyda varje hans ord och önskan. En sådan tro som den helige Ande ger, leder alltid till lydnad. Är det så? Är det så för dig? Om inte, så ödmjuka dig inför Gud. Tro på honom som är den enda grund, på vilken en syndares hopp kan byggas. Ta ditt kors dagligen och genom ont rykte och gott rykte; följ Mästaren in i döden och Herren Gud, himmelens och jordens Gud, källan till all ära, skall förhärliga dig, när Kristus kommer i sitt rike.