Archive | augusti 2010

Bibeln/1 Krön-boken. Tacka Gud!

-David vågade riskera att göra bort sig i människors ögon för att helhjärtat uttrycka sin tacksamhet till Gud. Mikal (Davids hustru) betraktade hans “ovärdiga” uppträdande med en sådan avsky att hon inte kunde glädja sig över att arken var tillbaka i Jerusalem. Ibland uttrycker människor sina känslor under tillbedjan på ett sätt som vi kan uppfatta som opassande, men vi har därför inte rätt att ta avstånd från det. Vi ska heller inte begränsa oss i vår tillbedjan till Gud utan följa vårt inre. /1 Krön 15:29

– Vissa leviter var alltid i tjänst för att tacka och prisa Gud. Lovprisningen från oss till Gud bör vara något som alltid pågår och inte vara reserverad för särskilda tillfällen. Om du inriktar dig på att STÄNDIGT vara inför Gud med tack och lovprisning tar du inte hans välsignelser för självskrivna. /Läs 1 Krön 16:4

– Upplever du ibland att ett enkelt “tack” till Gud inte känns gott nog att uttrycka din tacksamhet? I den följande sången finns minst fyra olika uttryck för tacksamhet:
1. “Kom ihåg” vad Gud har gjort.

2. “Berätta” för andra om det.

3. “Uppenbara” Guds härlighet för omvärlden.

4. “Bär fram offer”, dvs  ge av dig själv, din tid och dina resurser. Gör det till en vana att av hela ditt hjärta uttrycka din tacksamhet till Gud.

Sången som nämns ovan är:  1 Krön 16:7-36  och jag vill nämna verserna 16:11-18 här:

* *Sök Herren, ja, fråga efter hans makt, och sök honom utan att tröttna.
Ni ättlingar till hans tjänare Abraham, ni utvalda Jakobs söner, kom ihåg hans mäktiga under och den dom han har uttalat!
Han är Herren, vår Gud!
Hans makt är synlig över hela jorden. Han kommer för alltid ihåg sitt förbund, de ord han har talat till tusen generationer, förbundet med Abraham och löftet till Isak, som han bekräftade för Jakob – ett evigt löftesord till Israel:
-Jag ska ge dig Kaanans land som arv.**

Mer kommer om Krönikerboken…./Maria

Bibeln /…är ingen sagobok eller roman!

Bibeln är den bästa boken, anser jag./M

Sagor som förför:

ANTIKRISTLIGA INFLUENSER I DAGENS LITTERATUR.
Starka krafter arbetar på att förföra människorna och locka dem in i villfarelse. Välkända och mycket skickliga författare är med och hjälper till. De vet att det effektivaste sättet att påverka människor är att presentera det felaktiga och onormala som självklarheter, som ingen har anledning att ifrågasätta. Av all den ”fiction” som öses över oss blir vi negativt påverkade, om vi inte ser upp.

Varför tycker och tänker människor som de gör? Svaret är att de har blivit förförda. De har blivit påförda ett syn- och levnadssätt av ogudaktiga filosofer, vetenskapsmän, författare, journalister och filmregissörer. Ofta vet inte människorna varifrån de fått sitt värderingssätt. Det bara finns där som en makt i världen. I den här artikeln ska vi titta lite på litteraturens och filmens förmåga att indoktrinera människorna, att påverka deras tänkande och handlande.

År 1941 kom Jan Fridegårds bok Torntuppen ut. Boken börjar i Tillinge i Uppland, där Fridegårds far bodde i slutet av sitt liv. Torntuppen skrevs omedelbart efter faderns död. Den här boken är den enda av Fridegårds böcker, som han ansåg vara inspirerad av ”högre makter”. I boken finns ett inflytande från teosofin och kanske spiritismen. Eftersom Fridegård var en flitigt läst författare, fick Torntuppen många läsare.

Torntuppen finns på Tillinge kyrka utefter E:18. Där slår den döde Froms ande sig ner, befriad från kroppen och materiens bojor. (Troligen symboliserar detta att Jan Fridegård satte en livsåskådning med rötter i folktro och teosofi högt över kyrkans evangelisk – lutherska lära.) Den döde Froms ande gav sig sedan iväg på en svävande resa i det krigshärjade Europas luftrum. Då träffade han andra döda, som levde i olika tillstånd, beroende på hur de levt sina liv på jorden. Elaka och själviska var mer jordbundna än de kärleksfulla. From som var en vänlig själ även i jordelivet, anpassade sig bra i det kroppslösa tillståndet. Bland andra träffade han på en grupp döda tyska soldater, som fortfarande marscherade för ”Fuhrer und Vaterland”, omedvetna om att de hade skjutits. Efter en mängd upplevelser kände From att han började bli fri från allt jordiskt. En okänd kraft drog honom upp mot rymden – mot ett evigt ”sommarland”.

Då Fridegård skrev Torntuppen var han inte övertygad spiritist, men han skulle bli det längre fram, sedan han i en spiritistisk seans hade varit med om märkliga ockulta manifestationer. På 1960 – talet kom Fridegårds bok Den gåtfulla vägen ut, där han berättar om sina egna spiritistiska och ockulta upplevelser. Utan att överdriva Fridegårds betydelse för new-age-vågen, kan man påstå att hans böcker hjälpte till att bana väg för nyandligheten.

SAGOTANTEN

En författare som blev mycket populär inom och utom Sverige var Astrid Lindgren. Hennes barnböcker såldes i stora upplagor runt hela jorden. Hon blev ett ”nationalhelgon” i Sverige. Hennes böcker kom att påverka barn, ungdomar och vuxna. Maria Schottenius skrev i Expressens minnesupplaga den 29/1 -02: ”Den melankoli som drar genom Astrid Lindgrens författarskap är ren och vacker. Döden lockar ofta mer än den skrämmer”. Den här synen på vad som sker efter den fysiska döden har Lindgren hämtat från new-age-rörelsen. Där finns ju inte himmel och helvete, bara ett underbart sommarland.

År 1945 utgavs boken, som kom att göra Astrid Lindgren berömd. Den heter Pippi Långstrump och ansågs på den tiden vara en fara för barnen, eftersom Pippi är ett upproriskt barn. Hon är stark, modig och oberoende av föräldrar och andra auktoriteter. Professor John Landquist gick till rasande angrepp mot boken på Aftonbladets kultursidor. Han menade kanske som Expressen i sitt eftermäle, att Pippi Långstrump ”balanserar med sina omaka skor hela tiden på gränserna till det vulgära och opassande”. Även med dagens moderna glasögon ses Pippi Långstrump som en starkt feministisk och anarkistisk bok. Boken lär barnen att de kan göra uppror mot auktoriteter, t. ex. lärare och poliser.

Erik Wijk påpekade i Finanstidningen den 31/1-02 följande: ”De som nu med rätta hyllar den moderna litteraturens mest betydande svenska författare bör samtidigt komma ihåg att Pippi är mormor till stenkastarna i Göteborg”.

Precis som Jan Fridegård har Astrid Lindgren nyandliga läror i några av sina böcker. Jag tänker främst på Bröderna Lejonhjärta, som blev både film och tv-serie. Expressens kulturchef skrev 29/1 om boken: ”Det är inte i första hand bibeln dagens svenskar tar till i sorgens och allvarets stund, även om Bröderna Lejonhjärta, där brodern tar vara på sin broder, som sagt har starka beröringspunkter med evangelierna.” Lite länge fram i samma atikel skrev hon: ”Vår gemensamma svenska värdeskala och vår moral mäter vi snarare med Bröderna Lejonhjärta än med postillorna.” Expressens kulturchef påpekade också att evangelierna, Luther och bröderna Lejonhjärta nog har fått koka ihop i de svenska köken. Kanske tänkte hon även på de kristna hemmen, eftersom det är så mycket sammanblandning av tro och lära inom kristendomen. Till och med en del kristna tycks mer tro på Lindgrens Nangijala än på bibelns undervisning om himmel och helvete.

Bröderna Lejonhjärta är som sagt en nyandlig sagobok. Då en människa avlider kommer hon till det eviga ”sommarlandet” Nangijala, där karmafallen finns och de tidsåldriga floderna möts. Ordet karma kommer från hinduismen och används inom ockultismen och new age. Med karma menas, att det människan sår i ett jordeliv får hon skörda i nästa liv på jorden. Den livs- och dödsfilosofi som Astrid Lindgren propagerar för har ingenting med kristendom att göra. Men genom boken påverkar hon barn, ungdomar och vuxna att se på de eviga tingen med spiritistika glasögon.

Boken om magi

Då den här artikeln skrivs går den populära filmen Sagan om ringen för fullsatta hus på biograferna. Filmen bygger på J.R.R. Tolkiens bok med samma namn. Bokens svenske översättare, Åke Ohlmark, har i sin bok ”Tolkien och den svarta magin” beskrivit den som en berättelse med direkt ockult handling. Alla vill inte hålla med om detta. Då jag skrev artikeln ”En doktrineringskampanj från helvetet” i Hemmets vän den 9/6 -83 och då nämnde om de ockulta inslagen i Tolkiens böcker, kom en ilsken svarsartikel från Hanna Bergstrand. Hon påpekade att hon var ledamot av styrelsen för Tolkien-sällskapet Forodrim och att hon var kristen. Hon angrep Åke Ohlmarks bok, som hon menade var full av sakfel, feltolkningar och absurda påståenden. Men i samma artikel påpekade hon att de trollkarlar, som finns i handlingen, har sin makt därför att de är änglar i köttslig gestalt, utsända för att verka för världens räddning. Det är här problemet ligger.

Tolkien som var katolik, blandar i sina böcker mörker och ljus i en enda osalig röra. Ockulta naturväsen och en trollkarl kämpar med en annan trollkarl och underjordiska varelser om makten. Och det är just detta som är det farliga i Sagan om ringen, för Tolkien gör svart till vitt och mörker till ljus. En trollkarl är en ockultist, som använder förbjuden magi för att nå sina syften. Och magi är trolldomssynd, och därför kan inte en trollkarl verka för Gud. Det bör också påpekas, att man inte kan skilja mellan ”vit magi” och ”svart magi”. All magi är trolldomssynd, och det är något som Gud förbjuder människan att syssla med. Därför är Sagan om ringen en bok, som förför läsarna till att acceptera trolldomssynder.

En snäll djävul

Lagom till julen 1981 drabbades de svenska småbarnen av en bok om en snäll djävul. ”Den snälle herr Djävul” heter boken och är skriven av den kända tyska författaren Christine Nöstlinger. Boken kan vid ett ytligt betraktande tyckas ganska oskyldig. Men det är den inte. Den är ytterst förnedrande för barnen, för den vänder upp och ner på människornas villkor, att det finns en andemakt, som är orsaken till allt ont i världen. Småbarnen får lära sig att en djävul, en demon, är en snäll och godhjärtad varelse, som bara vill människorna väl.

Tänk så trevliga och fina saker den lille djävulen ställer till med i sagoboken. I de gamla folksagorna var djävlar, häxor och trollkarlar onda personligheter, och barnen fick lära sig att dem skulle de akta sig för. I vår nyandliga tid har man vänt på begreppet: de onda har blivit de goda och de goda är de onda.

Den nyandliga feminismen

En av Sveriges mest lästa författare är Marianne Fredriksson. I Kvinnotryck nr. 6/01 bekänner hon, att hon varit feminist i hela sitt liv. Hon är också påverkad av ockulta läror och de ”gnostiska evangelierna”. Detta märks tydligt på hennes författarskap, och hon har själv erkänt det i förorden till ett par av sina böcker. Marianne Fredriksson debuterade sent som författare efter en lång tid som journalist. Den första romanen heter Evas bok, och den utgavs 1980. Boken utgör den första delen i triologin Paradisets barn. I den här triologin utgår Fredriksson från bibliska motiv, som hon sedan vanställer och tolkar om efter sina egna new age-tankar.

Boken Enligt Maria Magdalena handlar om en av kvinnorna i Jesu närhet. Hon skriver ner sina minnen från vandringsåren med Jesus, vilken enligt henne är en ytterst vidsynt person med huvudbudskapet: skriv inga lagar. Marianne Fredriksson menar att kristendomen har misstolkats och förvanskats. Den ”sanna” kristendomen är öppen och icke-auktoritär!

I förordet till Paradisets barn nämner Marianne Fredriksson den ockulte historieforskaren Jen Gebser. Enligt hans historiesyn har mänskligheten gått igenom fyra stora tidsåldrar: den arkaiska, den magiska, den mytiska och den mentala/intellektuella.

Paradisets barn skildrar den arkaiska människan, som upplever sig ett med naturen. I slutet av den här epoken blev människan medveten om sin kropp, sitt psyke och om döden. Och så föddes rädslan i henne. Försvaret hon då använde sig av var av magisk natur. Under den här epokens höjdfas ägde människorna parapsykologiska och telepatiska förmågor. De stod i förbindelse med trädens och flodernas andar, och de kunde se in i framtiden. I den tredje tidsåldern trädde människorna in i historiens ljus genom mytiska berättelser. Det som hade skett i verkligheten tolkade de om – och på så sätt kom bibelmyterna till.

Triologin om Eva, Karin och Norea utspelas i en värld, där arkaiska inslag blandas med magiska, mytiska och logiska. Edens vildmänniskor bortom ont och gott blir föremål för mission av en magiker och schaman från det mytiska konungariket Nod. Norea – Evas och Adams yngsta dotter – blir sedan den gränsöverskridande feministen, som tar för sig av kunskap, insikt och makt. Hon kan se in i det fördolda och utnyttja den parapsykologiska kunskap som finns att få.

Marianne Fredrikssons bok Syndafloden handlar om Noa. (Här sedd med en feminists new age-ögon.) Noa har fått ett uppdrag av Gud, som tänker förstöra jorden och dränka människorna. I stor vrede sätter Noa igång med arbetet att bygga det största skepp världen någonsin skådat. Och när jordbävningen, stormen och skyfallen kommer, höjer sig arken från marken och flyter. En skara människor överlever förstörelsen, men de förs in i en tillvaro utan rötter och samband – och utan någon att förtrösta på. ”Människorna kommer aldrig att förlåta dig”, ropar Noa till Gud.

Fredrikssons böcker är ytterst förförande för människorna. Hon bedrar de icke-troende till att betrakta den bibliska historien som falsk, lögnaktig och hopdiktad. De får istället lära sig att tro på en ockult historiesyn. Och hos de kristna – de som inte är befästa i Ordet – skapar hennes böcker bara ännu mer religiös förvirring. Och det är kanske det som är meningen med de här nyandliga romanerna.

Trollpojken

En bästsäljare på bokhandelsdiskarna är berättelsen om Harry Potter av J.K. Rowling, en kvinna som bekänner sig som häxa. Liksom i Tolkiens böcker innehåller Harry Potter-sagorna magi och trolldom. Men här handlar det om människor. Harry Potter är en ung pojke, som får lära sig trolldom i en häxskola. Böckerna innehåller element från alla sataniska förförelseformer, men på så listigt sätt att många ser dem som ganska harmlösa. Potterböckerna som är sålda i över 30 miljoner exemplar och läses av många fler, är fyllda med häxkonst, trolldom, samtal med döda och astralresor.

Det här rör sig inte om några fantasiberättelser, om någon skulle tro det. För de här sakerna praktiseras av ockultister, som är djupt överlåtna åt mörkrets makter. Om du som är kristen inte tror på sådana här ockulta fenomen, så läs då om Mose och de egyptiska trollkarlarna i andra Mosebok 7 och om Simon trollkarlen i Apostlagärningarna 8. Det som skedde på den tiden sker också idag.

Genom Potter-böckerna får barnen och ungdomarna lära sig ett ockult tänkande, som sedan kan ta över deras sinnen helt och fullt. Häxkonst och trollkonst har alltid brukats i hedniska kulturer. Genom böckerna och filmen om den lille trollkarlen Harry får häxkonst och schamanism en ny glansperiod i många länder. Barn, ungdomar och även vuxna förbereds på det här sättet inför Antikrists framträdande. Om de inte blir frälsta och införlivas i Guds rike, kommer de att acceptera och ta emot den store förföraren. Och Antikrist kommer att utföra stora under och trollkonster. Barnen och ungdomarna får genom de här böckerna lära sig laglöshet och uppror mot Gud. Idag är Harry Potter deras idol och kanske gud, i morgon är det en annan. De här böckerna kommer aldrig att leda till något gott, som en och annan blåögd kristen tycks tro.

Demonregissören

Av all den ”fiction” som sagor för barn och vuxna och filmer och tv-program öser över oss blir alla påverkade. Där förs saker och ting fram som självklarheter. Och det är det effektivaste sättet att påverka människor. Titta bara på abortfrågan och den homosexuella och bisexuella masspropaganda, som bedrivs i långfilmer och ”mysiga” tv-serier. Det verkar nästan där som heterosexualitet är någonting ovanligt, ja, till och med nära nog abnormt. Och människorna blir indoktrinerade. Det som förr var perverst och skadligt, betraktas idag som ”normalt”. Ur led är tiden, sade Hamlet.

Ingmar Bergman är en världsberömd författare och regissör. Av en del teater- och filmmänniskor kallades han förr för ”demonregissören”. Inom den internationella filmvärlden är han en sorts gudomlighet. Någon har kallat honom för ”existensialismens stora marknadsförare”. Med det menas att han har påverkat många med sin filosofi, existensialismen.

Vad är existensialismen? Det är en livsfilosofi som hävdar att människan inte är någonting. Hon bara existerar utan mening och syfte. Alltså måste människan skapa sig själv till människa genom att göra något av sitt liv. Det handlar om att förverkliga sig själv. Inom existensialismen anses tro på Gud som en osund verklighetsflykt. Människans verkliga livssituation är ångest och förtvivlan. I bästa fall kan hon själv skapa en mening med livet och bli något betydelsefullt, som kan dämpa hennes ångest.

Existensialismen har satt djupa spår i människornas liv genom flera framstående författare. En av dem är Ingmar Bergman, som genom sina mörka, hopplösa och ångestdrypande filmdramer påverkat människor att tänka fel och värdera livet på felaktigt sätt. I Bergmans dramer finns inget hopp för människan, det finns endast mörker, ångest och till slut total utplåning. Mycket av den mörka spökstämningen i en del av hans filmer är en spegling av den filosofi han tror på. I Bergmans filmer finns ett budskap som påverkar så att säga mellan raderna.

Ingmar Bergman skrev och regisserade en film som heter Nattvardsgästerna. Vad den handlar om hörs på titeln. Efter att ha sett den filmen, var det nog ingen som hade någon lust att delta i en gudstjänst eller besöka ett väckelsemöte. Gud finns ju inte och all kristendom är förljugen och oerhört deprimerande, det hade ju prästsonen Bergman och hans film slagit fast. Så kanske kan vi nu ana varför folk inte är speciellt intresserade av att besöka kristna möten.
Arne Björkman(Artikeln publicerad med tillstånd av tidningen Maranata!)

 från: http://www.kts.just.nu

/Sagovärlden kan man inte leva i, den är en påhittad värld. Men många lever i en fantasivärld där inte döden finns…..vad tycker du om artikeln ovan? /Maria

Att lyda Gud /Lita på Gud i allt.

 

/Gud har en plan med mänskligheten och sitt folk. Satan har också planer, men de kommer att gå om intet, och det vet han. Men , ja, det är oroliga tider, visst är det så. Vad vi kan göra är att lita fullständigt på Gud, och hålla oss tättintill honom, vad som än händer. /Maria

Bibeln / Varför ökenvandring? Ge inte upp.

Varför ökenvandring?  /Andrew Stroem

”Öknen” är inte ett begrepp som förstås alltför väl i kristendomen, trots faktumet att det finns överallt genom hela Bibeln. Från första Mosebok ända tills Uppenbarelseboken finns det tydliga referenser till ”öknen” som något Gud använder sig av i sitt handlande med människorna. Mönstret är obestridligt. När vi tittar igenom Skrifterna ser vi att öknen ofta är en plats av andlig ”kris” och även förberedelse. Det är stället Gud sänder oss till innan det börjar hända något ”på riktigt” – innan vi kommer in i Guds hela syfte med våra liv. Det måste finnas ”död” innan det kan bli återuppståndelse. Det måste finnas en ödslig plats före det ”förlovade landet”.

Öknen är ett ställe med prövning och test, med förkrosselse och total kapitulation inför Gud. Rekvisitan och aktiviteterna som ständigt hållit igång oss i vår strävan efter att ”få saker att hända” skalas bort. Vår självtillit krossas och ersätts med en total förtröstan på Gud allena. Varje ”avgud” i våra liv (ofta vårt eget tjänande inberäknat) sätts under Guds genomträngande strålkastarljus. Våra själviska motiv och ambitioner visas fram för vad de är. Denna process kan ta flera år. Till slut träder vi fram krossade, tuktade och renade. Processen har fått oss att mogna och renat oss på så många olika sätt. Vi är nu redo för fullbordandet av allt det Gud från början kallade oss att göra. Men våra hjärtemotiv är väldigt annorlunda mot vad de var tidigare.

Vi ser detta mönster genom hela Skriften. Många läxor kan läras av det vi läser där. Abraham, Josef, Josua, Moses, David, Elia, Johannes döparen, aposteln Paulus – och till och med Jesus själv – alla måste gå genom denna ”öken”-upplevelse. Ofta varade den år efter år. Varför skulle då vi bli förvånade om det händer oss?

Det förmodligen mest kända exemplet på en ”ökenerfarenhet” i Gamla testamentet är berättelsen om Moses och Israels barn. Moses hade uppfostrats och utbildats hela sitt liv i Egyptens palats. Men när han ansikte mot ansikte mötte sitt arv som en israelit, reste han sig upp ”i sin egen styrka” och dödade en egyptisk slavdrivare. Han var sedan tvungen att fly ut i öknen, där han skulle stanna i 40 ÅR som en enkel herde i ödemarken. Vilken enorm tidslängd! Föreställ dig om varje kristen ledare måste förbli så länge i öknen innan Gud skulle tillåta dem att leda Sitt folk! Det är nästan omöjligt att föreställa sig djupet av förtvivlan och ”död” för alla sina drömmar och förhoppningar som Moses gick igenom under denna tid. Faktum är att efter 40 år är det svårt att tänka sig någon vara ”mer död” till de vanliga ambitionerna och frestelserna i ledarskap än Moses kan ha varit. Och vilket TÅLAMOD dessa år av väntan måste ha frambringat i honom!
Vi ser här hur långt Gud går i ”förberedelsen” av en ledare ”efter Sitt hjärta”. (40 år är trots det ovanligt länge.) Isoleringen, nötandet, ropet till Gud för befrielse – allt spelar sin roll. En sådan erfarenhet är nästan oersättlig. Det är därför som Gud använder den så ofta. Driftiga människors hjärtan är så lika på så många sätt, att Guds ”botemedel” också blir likadan! Han stänger till och med in oss i ett ”fängelse” under en tid så att vi inte kan fly undan processen. Så viktig är den. Han vill inte ha ”själv”-orienterade ledare som är herdar för hans dyrbara får.
Efter sina 40 år av förberedelse återvände Moses till Egypten på Guds befallning att leda Sitt folk ut ur slaveri. Detta var början på hela Israels nations ökenupplevelse. För när de lämnade Egypten var den enda vägen till deras ”Förlovade Land” genom öknen. Några kommentatorer säger att om man drar ett rakt streck hade deras resa kunnat ta bara några veckor eller mindre. Men på grund av deras olydnad och fruktan var den stora majoriteten av dem som lämnade Egypten bestämda till att dö i öknen och aldrig nå fram till det Förlovade Landet. Faktum är att deras ökenvandring i slutändan tog 40 år!
Nu behöver vi särskilt lägga märke till detta faktum: Inte alla som gick in i öknen överlevde den. Väldigt många omkom faktiskt där. Öknen prövade dem och fann dem bristfälliga. De gick till testplatsen och misslyckades i testet. Detta är ett tämligen avgörande faktum att inse i vår tid också. Bara för att vi ”kallats ut” och går in i en ökentid betyder inte att vi kommer att ta emot Guds handlande och reagera passande. Det är fullt möjligt att förlora allting där ute. Dessa människor förlorade fullständigt. Bara deras barn kom igenom för att ärva Guds löften.
Så tydligt vi ser detta mönster gång på gång – både i Gamla testamentet och Nya: – Att många som Gud vill använda en dag sänds till en plats av ensamhet och förkrosselse innan de förs in i sina verkliga livsöden. Vi har inte ens nämnt sådana Guds hjältar som Noa, Jakob, Job och andra som alla hade liknande erfarenheter. En del i denna process är ”väntandet” som äger rum. Likaså faktumet att alla ”stöttepelare” tas bort. ”Väntandet” i sig själv kan vara tortyr.
Öknen tar också itu med människofruktan eller ”systematiserat” sätt att se på saker. Gud använder den ofta till att föra fram ett helt nytt och fräscht perspektiv, vilket är väldigt viktigt för ledare som ska representera ett ”nytt” tillvägagångssätt eller möta motstånd på grund av konfronterande ord de för fram. De ensamma åren i öknen ger dem ryggrad till att stå upp inför massorna eller makterna, och förkunna Guds sanning utan att kompromissa. De fruktar nu verkligen Gud i stället för människan. Och de tänker annorlunda än andra. Öknen är livsviktig för den som vill ge färsk manna till Guds folk.
Är du en som har gått igenom en sådan ”öken”-upplevelse, min vän? Var vid gott mod! Lyft upp ditt huvud, ty din förlossning närmar sig. Gud sänder bara Sina barn genom sådana upplevelser när det finns ett stort syfte för det. Ge inte upp. Bli inte nedslagen. På andra sidan ligger ett ”löftesland” om du bara kan hålla fast vid Jesus. Var aktiv, var bedjande, var redo. Bli inte ”passiv” och låt inte öknen sluka dig helt. Använd denna tid till att närma dig Jesus mer och mer. Gräv neråt och plantera dina fötter stadigt på Klippan. Ödmjuka dig inför Herren och Han kommer att lyfta upp dig i sinom tid – om du bara kan hålla dig till Honom.

Översättning: Maj-Lis Seppänen

Ökenvandring- kan vara en verklig pina. Ökenvandring – är nödvändig om vi vill göra Guds vilja. Var vid gott mod och stå fast!  /Maria

Jeremia- /Jeremia profeterar dom/ Ifrågasätta Gud?

 

Jeremia, den gråtande profeten-

Jeremia var förvånad över att  människorna i hans hemstad Anatot ville döda honom. De ville av flera skäl tysta honom och hindra att hans budskap nådde ut till folket:

1. ekonomiska- hans fördömanden av avgudadyrkan var ett hårt slag mot tillverkningen och försäljningen av avgudar.

2. religiösa- budskapet om dom och undergång gjorde människorna skuldmedvetna;

3. politiska- Jeremia avslöjade politikernas oförmåga och tillrättavisade dem offentligt;

4. personliga- man hatade honom för att han avslöjat deras inställning. Jeremia kunde välja mellan att fly och gå under jorden eller att ropa till Gud om hjälp. Han vände sig till Gud och Gud svarade honom. Var och en av oss som möter motstånd på grund av vår trohet mot Gud har samma valmöjligheter som Jeremia.

Vi kan försöka fly, eller så kan vi be Gud om hjälp och ledning. Om vi flyr förlorar det budskap vi framfört i trovärdighet, men om vi låter Gud ta ansvaret understryks det ytterligare.
Det finns så många i historien som verkligen velat framföra Guds budskap, de har verkligen kämpat för Gud, och Gud har varit på deras sida och varit den som verkligen varit HERRE. Hur är det idag? VILL man gå ut med budskap? Vågar man gå ut med budskap?  Det finns de som inget annat vill än att gå ut till folk som litar mer på politiker än på Gud. I radions P1 i morse talade de om Gud och hans makt och hans vilja för folk, men det var tydligen inte intressant så det samtalet avslutades kvickt.

Det råder verkligen en anda/e av avkristning i detta landet! Och ingen Jeremia-person som kan gå ut och berätta hur det verkligen är.  Det är tragiskt. Folk är grundlurade, de måste få lära känna Gud. Det är märkligt att man litar BLINT på, och inte vågar IFRÅGASÄTTA politiker, men man vågar säga att GUD INTE FINNS!  Det är med sorg i hjärtat som många av oss troende inget annat vill än att människor skall förstå att de är på väg mot ett verkligt elände, då de inte vill ta emot Gud och hans VILJA. Gud är stor och mäktig, mäktigare än kungar och furstar och miljonärer och beslutsfattare! GUD ÄR GUD och kommer Alltid att vara det! Vad än människor tycker och tänker så är det han som är HERRE. /Maria

*

Gud i samhället/ Får Gud vara Gud?

Allt som händer i världen kan vi inte få reda på, men en del nyheter når oss, såsom t ex dessa:

Ännu värre översvämningar i Pakistan >>

12000 flyr undan monstervulkanen (Sv) >>

BP katastrofen kan komma från djupet >> 

Detta året, 2010, har innehållit så många otäcka och fruktansvärda händelser för människorna. Det finns oerhört stora frågor angående krig och fred, missiler, fredsavtal, oljekatastrofer och mer. Jag är inte tillräckligt kunnig för att till fullo förstå allt som händer, men Gud vet allt som händer och jag tror att han både vill varna och dra människorna till sig. Det värsta i allt är, enligt min mening, att människor inte tar emot Gud, inte vill ha med honom att göra.

Vi lever i de sista tiderna och vi ser katatrofer komma och gå och pågå, men om Gud talas det inte som det borde. I alla fall inte här i Sverige, här har vi ett mycket LJUMMET förhållande till  Skaparen. Det kan jag inte göra något åt, mer än att fortsätta be för detta landet och övriga länder.

_____

Två nyheter som verkligen pekar fram emot det som skall ge “fred och ingen fara”. USA (NWO) erbjuder Israel ett skydd under ett paraply av riktade kärnvapenmissiler. >> Sarkozys uttalande om att om inte Iran rättar sig efter förhandlingar så slår världen till (NWO) (Precis som mot Irak) >> Ganska avslöjande och det kan inte vara något annat än han menar än det 4:e odjuret i Danielsboken 7 med 10 horn. (NWO) Det förskräckliga odjuret i Dan 7 är den nya världsordningen (NWO) och är samma sak som de 10 tårna i Dan 2:34 som skall råda när Jesus kommer.  /detta från http://www.elvorochjanne.se

Otrohet, förblindelse, orättfärdighet, förtryck, mord, stöld, ondska…ogudaktighet…Och Gud ser och hör allt… /Maria

http://www.youtube.com/watch?v=05A1PmFRbcY&feature=related People need the Lord

Bibelord / Sök Guds ansikte

*HERREN uppehåller alla dem som äro på väg att falla, och han upprättar alla nedböjda. Ps 145:14

*HERREN är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i alla sina verk. Ps 145:17

*HERREN öppnar de blindas ögon, HERREN upprättar de nedböjda.

*HERREN älskar de rättfärdiga. Ps 146:8

*HERREN är konung evinnerligen, din Gud Sion, från släkte till släkte, Halleluja!    Ps 146:10

*Han helar dem som har förkrossade hjärtan, och deras sår förbinder han. Ps 147:3

*Vår HERRE är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns. Ps 147:5

Katolicism?Nej./Taizé och Tidegärden. manipulerade..

Taizé- med rätt att skapa enhet   del 1   /Detta måste läsas! Del 1 och del 2!
Katoliserande tendenser inom protenstantismen – del 1
Den andliga och religiösa förvirringen är stor i vår tid. Som Guds folk behöver vi andlig urskiljningsförmåga för att se klart i allt det virrvarr som omger oss. Aldrig någonsin har det varit mer angeläget att söka oss tillbaka till de gamla stigarna i Guds Ord. Här skall vi i korthet analysera några av de trender och religiösa moderiktningar som är typiska för vår tid.

Först något om katoliserande tendenser inom protenstantismen, nämligen Taizé-gudstjänsterna. Dessa stämningsfulla gudstjänster har blivit populära också i vårt land och många ungdomar från de nordiska länderna har gjort resor ned till Taizé, där denna gudstjänstform föddes och sedan spreds över hel världen. Vad är det då som är så speciellt och tilldragande med Taizé?

Tittar du på Frankrikes karta upptäcker du att Taizé är en helt vanlig liten landsortsby i Bourgogne omkring 40 mil sydöst från Paris. Enligt min några år gamla lista över franska kommuniteter bor det cirka 150 personer i Taizé. Där startade redan 1945 några personer tillhörande den Reformerta Kyrkan ett slags protestantiskt kloster. Deras myckna tal om ”försoning” väckte gehör i det krigshärjade och sargade Europa.

Talet om försoning mellan folken, speciellt mellan Tyskland och Frankrike, övergick emellertid senare mer och mer till att bli ett tal om försoning mellan de stora världskyrkorna. Redan på ett tidigt stadium blev det uppenbart, att de ledande av detta kloster hade som mål att skapa en brygga mellan protestantismen och den romersk-katolska kyrkan.

Klosterbröderna i Taizé och deras verksamhet har utan tvekan många tilldragande och sympatiska drag, rent mänskligt talat. Tillsammans med traktens katolska bönder har de bildat en kooperativ förening, till vilken de överlåtit alla sina ägodelar. De gör alltså en berömvärd social insats. Bön, arbete och barmhärtighetstjänst går hand i hand. Med stor generositet tar de emot skaror av ungdom, både sådana som bekänner sig till någon religiös tro och sådana som inte tror. Trots detta måste vi ändå varna för det inflytande som kommer från Taizé, något som säkert inte alla kan förstå, men jag skall försöka förklara varför.

Vad är gentligen målet med Taizé-brödernas verksamhet? De två tongivande ledarna har under en följd av år varit Roger Schutz och Max Thurian och man behöver inte läsa långa stycken i deras skrifter, förrän man börjar undra om de verkligen bör betraktas som protestanter. För några år sedan stod den ene alltjämt kvar som medlem i den Reformerta kyrkan, medan den andre bad om att bli struken. Schutz besökte Rom under Vatikankonciliet och yttrade då följande: ”Jag är övertygad om att detta koncilium (kyrkomöte) är en speciell nådeshandling. Det är Gud som i sin barmhärtighet för oss ut ur fyra seklers mörka historia av opposition, motreformation och anti-katolicism”.

Ja, tänk att en protestant kan betrakta protestantismens fyrahundriga historia som en tid av mörker! Var det inte snarare påvekyrkans avlatshandel, helgonkult och vidskepliga bruk som fört Europas folk in i ett stort andligt mörker? Och i den mån reformatorerna troget förkunnade evangeliets budskap var de väl hellre ljusbärare än mörkermän!

Vi kan kanske säga att Taizé på ett sätt representerar en ny religion, där enhet och försoning mellande stora religionssystemen betraktas som det högsta goda. Är detta verkligen en ny religion? Ja, aldrig förr har man talat så mycket om vilken skandal kyrkosplittringen är. Taizés budskap är att det är denna splittring, som är orsaken till den sekularisering och avkristning som skett i en stor del av Europa.

Genom enhet och försoning skall en ny tid komma. Och naturligtvis är vi alla överens om att enhet och försoning verkligen är två mycket vackra ideal. Men vad menar egentligen Taizé-bröderna med dessa uttryck? I ett föredrag för några år sedan fördömde Taizé-ledaren Max Thurian i mycket stränga ordalag protestanternas evangelisationsarbete i katolska länder. Han använde då det nedsättande uttrycket ”proselytism”. Att vinna proselyter är ju att vinna anhängare och det är inte alls detsamma som att försöka föra människor till frälsande tro på Kristus.

Max Thurian menar att evangeliska kristna, som missionerar i katolska länder absolut inte bör föra folk till sina egna församlingar. Det måste ju då resultera i att dessa församlingar ganska snart dör ut och försvinner! De har alltså inget existensberättigande! Thurian samlade till och med en grupp pastorer och bad dem skriva under ett löfte om att avstå från all proselytverksamhet.

Den katolska kyrkan har ofta under historiens gång bedrivit proselytverksamhet genom utpressning, intriger och förföljelser. Den sidan av saken tas inte upp av klosterbröderna i Taizé. Taizé-brödernas negativa syn på evangelisk verksamhet i katolska länder kan bara uppfattas som en önskan att samla allt och alla i den katolska moderkyrkans sköte.

Taizé är ursprungligen ett protestantiskt kloster, men med typiska katolska ideal. Taizé är ett av de starkaste uttrycken för de genomgående katolska tendenser, som gör sig gällande inom protestantismen. Klosterbröderna i Taizé avger löfte om fattigdom, kyskhet och lydnad, precis som katolska munkar gör. Detta spartanska liv, där man avstår från all egen äganderätt och vanligt normalt mänskligt samliv, kan förefalla beundransvärt. Men det för lätt till träldom under människobud, som man uppfattar såsom varande gudomliga.

Kolosserbrevet talar om dessa olika försakelser som ett ”självvalt gudstjänstliv” och säger att de i sig själva är utan värde, utan förtjänst och ger inga meriter. Klosterbrodern Max Thurian lovprisar celibatet lika varmt som vilken katolsk teolog som helst. I det sammanhanget tar han jungfru Maria som exempel. Hon förblev jungfru trots att hon blev mor, säger han. Detta är typisk katolsk tankegång. Enligt Nya testamentets texter ingick ju Maria verkligen äktenskap med Josef och födde flera barn till världen efter Jesu födelse. Detta förnekas av katolikerna och således också av Taizé.

Bikten betraktas som ett sakrament av klosterbröderna i Taizé. Biktfadern ger absolution (syndaförlåtelse) i kraft av sin ordination. Detta är en romersk-katolsk syn på saken och låter mer än förbryllande, då den framförs av personer, som ursprungligen kommer från den kalvinistiska reformerta kyrkan. Man borde ha citerat Calvin, som skrev följande om bikten:

”Varje gång en syndare omvänder sig får han förlåtelse. Den som lägger något till denna sanning tar inte bort syndabördan, men binder Guds barmhärtighet. Öronbikten är orsak till så mycket fördärv i kyrkan, att den borde avskaffas”.

Vad tänker bibeltroende kristna ledare i Europa om Taizé? En av de mest kända kristna ledarna i det fransktalande Europa under det senaste halvseklet var utan tvekan doktor Rene Pache . Han skrev en gång en uppmärksammad bok, vars titel jag faktiskt har lånat som överskrift till den här artikeln. Den hette alltså ”Katolicerande tendenser inom protestantismen”, där Taizé fick en framskjuten plats. För dem som inte vet vem Rene Pache var, kan jag nämna att han i många år var en uppskattad lärare på Emmaus Bibelinstitut i Schweiz. Han skrev många böcker, av vilka flera är översatta till engelska och utgivna på Moody Press i Chicago, vilket säger en del om hans goda namn och rykte rent internationellt. Två böcker av Rene Pache finns förresten också på svenska: ”Livet efter detta”, som jag själv översatte 1968, samt ”Bibelns auktoritet och inspiration”, översatt av pingstmissionären Carlo Johansson, två verkliga guldgruvor, som det tyvärr är svårt att få tag på idag.

Även om nu Rene Pache har gått ur tiden, är det intressant att läsa vad han för några år sedan skrev om Taizé. Och då jag nu hänvisar till honom, bör vi hålla i minnet, att han under många år var en av de mest aktade teologerna med grundmurat förtroende inom alla evangeliska och bibeltroende kretsar både i Schweiz, Frankrike och Belgien.

Rene Pache plockar fram en mängd citat från tidningar och böcker, där både klosterbröderna från Taizé själva kommer till tals och där andra uttala sina åsikter. Sedan sammanför han det hela i olika kapitel och uttrycker sin oro inför dessa katolska tendenser inom protestantismen. ”Vart bär det hän?” frågar han till slut och fortsätter: ”Så fort som det nu går kommer vi snart att få se det. Må vi verkligen ta varning av detta och liksom apostlar och reformatorer hålla fast vid den sanna universella församlingen, som är sanningens stödjepelare och grundfäste i tiden”.

Den eminente professorn i Strassbourg, Roger Mehl , sade för flera år sedan att allt fler medlemmar av den reformerta kyrkan i Frankrike betraktade Taizé med misstro, men att däremot den katolska kyrkan ansåg Taizé som ”sitt”. Parispastorn Edmond Itty , också verksam på Martinique, samt den kände schweiziske skribenten Gabriel Mutzenberg betraktar Taizé som en fara för hela den bibeltroende kristenheten. Stämningsfull liturgi, men ett otydligt budskap.

Taizé-bröderna utför sin mässa och sina ceremonier iförda vita kläder. En gudstjänst kan vara upp till tre timmar. Den består växelvis av bön och sång. Taizé har givit upphov till en liturgisk förnyelse inom protestantismen och har utan tvekan bidragit till att utsudda gränsen mellan katolskt och protestantiskt tänkande. Talet om enhet och försoning plus en avslappnande atmosfär lockar människor till deras mässor.

I ett land som Sverige har folk praktiskt taget aldrig konfronterats med ett genuint katolskt tänkande och ser därför inga faror i det. Protestantismen i vårt land är inte heller renodlat bekännelsetrogen idag. Taizé-bröderna behöver därför inte slösa mycken tid på att övertyga svenskarna om att man inte skall vara anti-katolsk och inte heller alltför övertygad protestant. Det räcker med stämningsfull liturgi, för att folk skall trivas i deras gudstjänster. Det kan till och med med se ut som om Taizé-rörelsen är på väg att bli ett forum för all slags religiositet, där man undviker att tala om skillnader och olikheter och bara framhäver de vackra idealen enhet och försoning.

I en tid då både lärofrågor och etiska frågor bagatelliseras alltmer, är Taizés enhetsförkunnelse tilldragande – även om den är konturös. Innerst inne tror jag att Taizés framgång beror på människors behov av mystik och att få en andlig dimension i sina liv.

Den krassa materialismen har spelat ut sin roll. Folk behöver något mer för att orka leva vidare. De protestantiska kyrkornas torra liberalteologi, som mestadels består i bortförklaringar av det övernaturliga, har skapat ett andligt vakuum. Underhållningsmentaliteten i en del av de gamla väckelserörelserna tillfredsställer inte heller människors djupa andliga behov.

Personligen är jag övertygad om att det bara är förkunnelsen om storheten, härligheten och den frälsande kraften hos Jesus Krisus själv, som är det enda svaret på människors andliga längtan. Hos Jesus finner vi ett nytt liv. Genom Jesus blir vi försonade med Gud och förenade med alla som är bärare av samma liv. Verklig frälsning, enhet och försoning finns bara i Honom och genom Honom.

Tagen ifrån artikelserien NYA TRENDER OCH GAMLA STIGAR – Tidningen Maranata Nr:6 År 2000

Stig Andreasson http://www.kts.just.nu

________________

DEL  2:

Bönboken Tidegärden – förtäckt katolskt mörker!

Katoliserande tendenser inom protenstantismen – del 2

År 1995 anbefalldes gemensamt denna bönbok till bruk bland alla svenskspråkiga kristna av fyra kyrko- och samfundsledare i Sverige, nämligen Svensk Kyrkans ärkebiskop, den Katolska Kyrkans biskop i Sverige samt både den tidigare och nuvarande missionsföreståndaren i Svenska Missionsförbundet. Redan i förordet till denna bönbok möter man flera märkliga uttalanden.

En diskutabel syn på de kristnas enhet

De fyra kyrkoledarna säger att ”alla kristna är i kraft av dopet ett heligt prästerskap. ” Läran att dopet i sig självt har frälsande kraft brukar vanligen benämnas sakramentalism. Att många av de stora folkkyrkorna, både katolska och protestantiska, faktiskt lär att frälsningen sker genom dopritualen, är ingen hemlighet. Men att även frikyrkoledare skriver under på detta är anmärkningsvärt.

Inte ens i de frikyrkor, som praktiserar det bibliska dopet, alltså dop av personer som avger en personlig trosbekännelse, förkunnar man vanligen att dopet i sig självt har en frälsande kraft. Det är först då det sker i förening med omvändelse, tro och upplevelsen av en ny födelse, som dopet har något värde.

Simon trollkarlen blev döpt med ett dop, som till det yttre var bibliskt och riktigt på alla sätt. Men det hade inte skett någon inre förvandling hos honom. Därför nödgades aposteln Petrus säga till honom: ”Du är fångad i orättfärdighetens bojor” . Inga yttre riter eller ceremonier i någon form kan alltså i sig själva åstadkomma den inre förvandlingen hos en människa. Det är ju faktiskt så, att de flesta av de många miljoner religiöst likgiltiga människor, som i praktiken aldrig befattar sig med den kristna tron, som regel är barndöpta som katoliker eller protestanter. Det är förresten de flesta bovarna och fängelsekunderna i vår världsdel också. Har verkligen dopet gjort dem allesammans till ett heligt prästerskap? Osökt kommer jag att tänka på ett norskt ordstäv: ”Av döpta vimlar det på land och strand – men var finner vi trons brand?

Vidare nämner förordet två betydelsefulla ting, som man menar har bidragit till de kristnas enhet i vår tid. Det ena är det Ekumeniska mötet, som Nathan Söderblom sammankallade i Stockholm 1925, och det andra är Andra Vatikankonciliet 1959 med Påve Johannes XXIII i spetsen.

Detta föranleder mig att säga några ord om ting jag själv upplever vara tragiska. Jag har inte för avsikt att fälla någon dom över döda människor. Men vad dessa kyrkoledare stod för, har ju de själva upplyst oss om. Natan Söderblom genomgick under sina studier på 1880-talet en djup kris, då han påverkades av Julius Wellhausens förnekelseteologi. Vad kunde inte denne begåvade person ha blivit, om han inte hade påverkats av denna teologi och istället fått behålla sin ursprungliga tro på bibelordet?

För några år sedan läste jag en av Söderbloms böcker i fransk översättning. Efter att ha läst många sidor, fann jag ut att författaren menade att då och då uppträder i mänsklighetens historia stora och speciellt begåvade personligheter. Vi skulle kunna kalla dem genier eller snillen. De blir då naturligtvis förgrundsfigurer på olika områden, också inom religionen. Kristus var enligt Söderblom ett sådant geni. Vilken ateist eller agnostiker som helst skulle kunna instämma i en sådan trosbekännelse, kanske till och med en muslim! Att Söderblom gjorde en insats för att ena de stora kyrkoorganisationerna är säker sant. Men vad kunde han göra för att främja de kristnas enhet, då han själv inte trodde på Jesus som Guds enfödde Son?

Om påve Johannes XXIII skall vi inte säga så många ord. Faktum är att han var en av de påvar som starkt främjade både avlat och Mariadyrkan. De som menar att han därmed främjade de kristnas enhet, måste då vara av den åsikten, att protestanterna bör acceptera den katolska Mariabönen.

Då man läser innehållet i ”Tidegärden”, får man faktiskt det intrycket att de som varit med om att utge den verkligen har den åsikten.

Bönboken innehåller en helt tydlig Mariadyrkan

Vi skall begränsa oss till de hymner och böner som i Tidegärden gäller jungfru Maria.

”Maria, du den Högstes brud…..Från evighet har Gud dig gjort till ärans drottning, himlens port. Bland Evas döttrar ingen är som du, Maria, Herren kär. Så bed att han är god mot dem, som han berett ett himmelskt hem. Du nådens moder…..när döden kommer, var vårt stöd.

Paradisets port stängdes för alla genom Eva, och genom Jungfru Maria står den åter öppen. Salig är du Maria, ty genom Dig kom frälsningen till världen, bed för oss till din son.

Guds milda moder, nu och alltid jungfru, bed för oss och gör oss öppna för Guds stillhet.

Var hälsad Maria, full av nåd, Herren är med dig” .

Kan verkligen protestantiska kristna och frikyrkofolk bedja dessa böner eller säga ”Amen” till dem? Var i Guds Ord finner vi någon antydan om, att vi skall bönfalla Maria om att be till Gud, att han må vara god mot oss? Är inte Gud god mot oss? Var i Skriften kallas Maria ”Den högstes brud, Nådens Moder eller ärans drottning”? Är det verkligen Maria som skall vara vårt stöd i dödens stund? Skall vi bönfalla henne om att be för oss till sin Son? Jesus, Guds Son säger ju själv: ”Kom till mig”! Bibeln säger aldrig: ”Kom till Maria”. Att paradisets port stängdes genom Eva, men öppnades genom Maria, är ren katolsk villfarelse. Detta skedde ju genom Kristi försoningsverk.

Uttrycket Guds Moder är en typisk katolsk ”sofism” (spetsfundighet). Alla tänkande människor förstår ju att den Gud som är av evighet, inte kan ha en jordisk och mänsklig mor. När det gäller Jesu gudomlighet säger bibeln att ”Han är utan far, utan mor och utan släktregister. Hans dagar har ingen början och hans liv har inget slut ” (Hebr 7:3).

Som människa vet vi att han hade både släktregister och jordiska föräldrar, fastän Josef inte var hans biologiske far. Maria är alltså Jesu mor i hans egenskap av människa. Hon blev det jordiska redskapet till hans människoblivande. Men i egenskap av Gud kunde ju Jesus inte ha en jordisk mor. Sådant är självklart för varje bibelläsare med normal fattningsförmåga.

Talet om Marias eviga jungfrudom är också en genuint katolsk dogm. Som vi redan nämnt i vår analys av klosterbröderna i Taizé, förnekar Katolska Kyrkan att Maria efter Jesu födelse fick barn med sin make Josef. De som i evangelierna kallas Jesu bröder och systrar sägs därför vara, antingen Josefs barn i ett tidigare äktenskap eller också nära släktingar, troligen kusiner.

Eftersom de katolska teologerna kommit med olika förklaringar till dessa bibeltexter, är det tydligt att de själva inte är helt säkra på hur det egentligen förhöll sig. Men alla deras förklaringar har egentligen ingenting med själva saken att göra. Alla gifta kvinnor får ju inte barn. Men i normala fall betraktas de inte som jungfrur av den orsaken. Även om Maria inte skulle ha fått några barn med Josef, så kunde hon inte ha förblivit jungfru efter ingånget äktenskap.

Skriften säger, att Herren själv uppenbarade sig för Josef och sade att han inte skulle frukta för att ta till sig Maria som hustru. Skulle Gud då ha menat: ”Gift dig med Maria, men kom ihåg att hon är kallad att för alltid leva som jungfru”! Nej, så orimlig är inte Gud. Och skriften säger också att Josef inte kände sin hustru förrän hon hade fött Jesus. Det betyder att han inte hade något äktenskapligt samliv med henne förrän efteråt. Men Skriften säger alltså tydligt, att Josef och Maria efter Jesu födelse levde i ett fullt normalt äktenskap. Katolikernas dogm går därför tvärtemot Skriftens klara och tydliga utsagor.

Att översätta ängelns hälsning till Maria med: ”Var hälsad Maria, full av nåd”, är också en typisk katolsk manipulering av en bibeltext. Det står vanligen så i katolska biblar. Men i andra översättningar står det: ”Hell dig, du högt benådade ”. Och det är något helt annat. Det är Jesus som sägs vara ”full av nåd och sanning ”. Han var full av nåd. Han var nådefull och nåderik. Han delade ut av sin nåd till ovärdiga människor. Men det är inte samma ord som används i ängelns hälsning till Maria. Hon sägs vara högt ”benådad”, vilket helt enkelt betyder att hon fått motta stor nåd från Gud – inte att hon är den som delar ut nåden. Exakt samma utryck använder bibeln, då den talar om den nåd som kommit frälsta syndare till del. Den säger att ”Gud har benådat oss i den älskade (i Kristus)”.

Under mina många år i ett katolskt land har jag sett så mycket av andlig nöd och mörker på grund av kyrkans Mariadyrkan och helgonkult, som egentligen inte är något annat än en form av spiritism. Man åkallar döda människor. Men hur underbart är det inte då alla dessa döda medlare och medlerskor, som förmörkar katolikens himmel, sveps åt sidan av Guds Ords och den helige Andes mäktiga vind! Då återstår bara Jesus allena och Han är nog! Segonds franska bibel säger: ”Vi har allt överflöd i Honom ”.

Vakna kristenhet! Vi skall väl inte släppa in det katolska mörkret igen! Nej, låt evangelii basun ljuda klart!

Tagen ifrån artikelserien NYA TRENDER OCH GAMLA STIGAR – Tidningen Maranata Nr:1 År 2001

Stig Andreasson http://www.kts.just.nu

SPRID EVANGELIUM,   Guds Ord! /Maria

Bibeln / Vad säger bibeln om förtappelse?

 Jes 55:10

 

Förkunnelse om de eviga förtappelsen — kan den undvaras?

Det är svårt att skriva om förtappelsen. Vi möter bibeltexter som ingen präst eller predikant tycker om att lyfta fram. Tanken på att människor kommer att stå utanför Guds himmel är smärtsam. Denna smärta har alltid hört ihop med detta att höra Jesus till. I Filipperbrevet, som i så hög grad präglas av jublande glädje, möter vi Paulus hjärtesorg över dem som är på väg mot den eviga förtappelsen: ”Många vandrar, såsom jag ofta sade er och nu till och med gråtande säger, såsom fiender till Kristi kors. De slutar i fördärvet…” (Fil 3:18-19).

Likväl kan vi inget annat göra än att ta reda på vad bibeln säger och förkunna det. Det är den uppgift alla kristna står inför. Om vi tror oss behöva lyssna till vad bibeln har att säga, så måste vi också vara villiga att sätta oss in i vad den säger om förtappelsen och vad detta har för betydelse för oss.

1. Vad säger bibeln?

Inte så sällan påstår man att bibeln inte har någon klar undervisning om förtappelsen. Den har motstridiga uppgifter och därför går det inte tydligt att predika om domen. Många gånger blir det uppenbart att förkunnare anser att förtappelsen inte alls är något viktigt i bibeln. Ofta hävdar man att vi bör förtiga de få enstaka verser som talar om förtappelsen, eftersom dessa slår ihjäl budskapet om Guds kärlek. Nu ska vi först gå igenom en del texter i NT som talar om förtappelsen. Eftersom det är åtskilliga texter som är aktuella, väljer vi att bara ta med de mest centrala.

a) De synoptiska evangelierna (Matteus, Markus och Lukas)

För många är det kanske överraskande att Jesus i evangelierna ständigt varnar för förtappelsens möjlighet. Dessa varningar finner vi också i kända texter, bl. a. i Bergspredikan: ”Gå in genom den trånga porten; ty den porten är vid, och den vägen är bred, som drar till förtappelsen, och många är de som går in genom den; och den porten är trång, och den vägen är smal, som drar till livet, och få är de som finner den” (Matt. 7:13-14). Här säger Jesus uttryckligen att det finns en väg som drar till förtappelsen.

Också av en annan vers i Bergspredikan framgår det klart att Jesus framhåller risken för människor att gå förlorade: ”Inte får var och en komma in i himmelriket som säger: ’Herre, Herre’ till mig, utan den som gör min himmelske Faders vilja” (vers 21). Och i Matt. 5:29 varnar han för syndens följder: ”Om ditt högra öga är dig till förförelse, så riv ut det och kasta det ifrån dig; ty det är bättre, att en av dina lemmar förloras, än att hela din kropp kastas till helvetet”.

En av de tydligaste texterna om förtappelsen möter vi i Matt. 10:28: ”Räds icke för dem, som dräper kroppen, men icke har makt att dräpa själen, utan räds mer för den, som har makt att fördärva både kropp och själ i helvetet”. Här är det tydligt att Jesus ställer domen i fokus: Det är Gud som ska fruktas, för det är han som dömer människan till förtappelse.

I Jesu liknelser möter vi flera gånger en förkunnelse om förtappelsen. I Matt. 13:24-30 liknar Jesus Guds rike vid en åker, där både Gud och djävulen sår. Först vid världens ände ska ogräset skiljas från vetet: ”När skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge”. Ogräset – alltså människor som hör djävulen till – kommer att brännas upp.

En av de mest konkreta berättelserna om förtappelsen återfinns i Luk. 16:19-26. Där skildrar Jesus situationen efter döden för två män. Den fattige Lasarus har funnit vila i ”Abrahams sköte”, medan den rike mannen har hamnat i dödsriket, där han i pina ropar till Abraham: ”Fader Abraham, förbarma dig över mig och skicka Lasarus och låt honom doppa toppen av sitt finger i vatten för att svalka min tunga. Jag har det så svårt i dessa lågor. Men Abraham svarade: Mitt barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, men Lasarus fick det som var ont. Nu blir han tröstad här, medan du plågas, och dessutom är det ett stort svalg befäst mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er inte skall kunna det, och inte heller någon därbortifrån skall kunna komma över till oss”.

Denna allvarliga text visar att människans eviga öde slutgiltigt avgörs under livet här. I helvetet ges ingen möjlighet att genom ånger ändra något. Det är ett stort svalg befäst mellan förtappelsen och saligheten.

De fem jungfrur som inte hade olja i sina lampor fick uppleva att ”dörren tillstängdes” och att Jesus sa till dem: ”Sannerligen, jag säger er: Jag känner er inte”. Berättelsen avslutas med en uppmaning: ”Håll er alltså vakna, ty ni vet inte dagen och inte heller timmen”.

Liknelsen avslutas med att mannen som grävt ner sitt pund får följande dom: ”Kasta… ut den oduglige tjänaren i mörkret här utanför. Där blir det gråt och där skär man tänder”.

Den kända skildringen av domen lyfter också fram, att mänskligheten en gång kommer att bestå av två hopar. Och de som gjort orätt, ska gå bort till evigt straff (Matt. 25:46) och några verser tidigare talas det om ”den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar”.

b) Johannes evangelium

Flera texter i Johannesevangeliet belyser förtappelsen. Icke minst den kända vers som ofta kallas ”den lilla bibeln” talar klart om en livets dubbla utgång: ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom icke skall gå förlorad utan äga evigt liv. Inte sände Gud sin Son i världen för att döma världen, utan för att världen skulle frälsas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd. Den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte satt tro till Guds enfödde Sons namn” Joh. 3:16-18.

Indirekt talar också den kända versen i Joh. 14:6 om förtappelsen: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. Att ingen kommer till Gud utom genom Jesus innebär logiskt, att de som inte vill ha med Jesus att göra blir stående utanför Guds himmel.

Ändå klarare är texten i Joh. 5:28-29 om den stund ”då alla som är i gravarna skall höra hans röst och gå ut ur dem. De som har gjort gott skall uppstå till liv, och de som har gjort ont skall uppstå till dom”.

Samma tankegång möter vi i Joh. 3:36: ”Den som tror på Sonen har evigt liv. Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”. Här preciseras också förtappelsens orsak: Det är Gud som i sin vrede straffar människorna.

c. Breven och Uppenbarelseboken

Det förefaller klart att Paulus i mindre utsträckning talar om förtappelsen än Jesus gjorde. Likväl finner vi många texter som tydligt talar om att människor kommer att förbli utanför Guds himmel. ”Eller vet ni inte, att de som gör orätt inte skall få ärva Guds rike? Låt ingen villa bort er. Varken otuktiga eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare skall få ärva Guds rike, varken de som lånar sig till onaturlig otukt eller de som utövar den” (1 Kor. 6:9). I det närmaste identiska ord finner vi i andra texter.

Vi ser också av Paulus brev att han i dem tydligt talar om förtappelsen. Han skriver om ”dem som går förlorade” (2 Tess. 2:10), ”därför att de inte lät kärleken till sanningen få makt över sig så att de kunde räddas”. Och han säger att talet om korset väl är ”en dårskap för dem som går förlorade” men en Guds kraft ”för oss som blir frälsta” (1 Kor. 1:18). Och i Fil. 3:19 talar han om fienderna till Kristi kors ”vilkas ände är förtappelse”.

Dessutom möter vi texter som talar om att syndare står under Guds vrede. Guds vrede kommer över otrons barn, står det i Ef. 5:6. Och i Rom. 2:5 uttrycker Paulus det så här: ”Genom din hårdhet och ditt hjärtas obotfärdighet hopar du över dig en vrede, som kommer att drabba dig på vredens dag, när Guds rättvisa dom blir uppenbar”.

Också i de övriga breven möter vi texter som talar om domen och förtappelsen. ”Den som har Sonen, han har livet. Den som inte har Guds Son, han har inte heller livet”, säger Johannes i 1 Joh. 5:12. Petrus framhåller att alla ”kommer att få göra räkenskap inför honom som är redo att döma levande och döda” (1 Petr. 4:5). I 2 Petr. 3:7 talar han om ”de ogudaktiga människornas doms och förtappelses dag”.

Hela Uppenbarelseboken präglas av visshet om att Gud ska döma människorna, djävulen och alla sina motståndare. Och det sägs uttryckligen att den som inte hör Jesus till hamnar utanför den nya himlen: ”Men de fega och otrogna och skändliga, mördarna och äktenskapsbrytarna, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare, de ska få sin del i den sjö som brinner av eld och svavel. Det är den andra döden” Upp. 21:8). ”Om någon inte stod skriven i livets bok, blev han kastad i eldsjön” (20:15).

2. Kan vi mildra eller avfärda läran om förtappelsen?

Det är inte svårt att förstå att många känner behov av att mildra eller rent av förneka förtappelsens verklighet. För det är hårt att förkunna att människor för evigt kommer att befinna sig utanför Guds himmel. Det handlar om ord, som är svåra att ta till sig.

I detta avsnitt ska vi diskutera en del vanliga påståenden, som främjats för att minska den smärta vi känner vid tanken på förtappelsen. Det avgörande för vårt ställningstagande är naturligtvis, om vi kan hämta stöd i bibeln eller ej för någon av dessa tankegångar.

a) ”En kärleksfull Gud kan inte skicka människor till helvetet ”.

Detta är kanske det mest vanliga påståendet, när förtappelsen förnekas. Många anser att tanken på förtappelsen kolliderar med bilden av Gud som kärleken. Är Gud egentligen god, om han utestänger människor från himlen? Om en dylik utsaga kan mycket sägas.

För det första är det inte vår uppgift som kristna att avgöra vad vi kan acceptera som rimligt och förnuftigt. Det är vi syndare som behöver få uppenbarat för oss vad som är sant och rätt.

För det andra talar bibeln om att Gud är helig. Och hans helighet är en följd av att han är kärleken. Dessa egenskaper kan inte åtskiljas. Det är för att Gud är kärleksfull som han inte kan släppa in ondskan i himlen. Han skulle inte vara kärleken, om han inte reagerade med vrede i mötet med ondska. Vi förvandlar Gud till en snäll farbror, om vi tror att hans kärlek gör honom så tolerant, att synden inte längre skulle vara allvarlig.

För det tredje är det alltså den kärleksfulle Jesus som skarpast varnar för förtappelsens verklighet. Menar vi oss vara mer kärleksfulla än Jesus, när vi betraktar allt tal om förtappelsen som kärlekslöst?

b) ”Bibeln säger inget bestämt om förtappelsen ”.

Detta påstående möter man idag vid teologiska fakulteter. Och här står vi inför den moderna bibelkritikens själva huvudargument: Det är bibeln som är oklar. Därför behöver vi inte ta ens klara texter om en dubbel utgång av domen på allvar.

Förutom att en sådan utgångspunkt i förhållandet till bibeln är ytterst förödande, så är också påståendet att bibeln talar otydligt om förtappelsen helt obegripligt. För bibeln talar, som vi sett, nära nog på varje blad om förtappelsen. Det är helt enkelt ett önsketänkande att hävda, att bibeln inte talar både klart och ofta om förtappelsen.

Det intressanta är att se att bibelkritiska teologer, som gärna vill framstå som vetenskapliga och objektiva, fullständigt förlorar omdömet inför texter om förtappelsen. Vi möter nämligen så många texter att inte ens de mest kritiska forskare kan förneka, att det rör sig om ord som går tillbaka till Jesus. Vi möter hans varnande ord i liknelser, i tal och i samtal. Det är något som genomsyrar evangelierna. Ska det hävdas att Jesus egentligen aldrig talat om förtappelsen, blir resultatet att bibeln alltigenom är opålitlig.

Inför bibeltexterna om förtappelsen går det inte för sig att påstå att det bara är Paulus som har talat om sådana ting eller att skriftmaterialet är för litet. Förhållandet är det motsatta: Det är faktiskt få läropunkter som med större eftertryck fastslås i bibeln.

Nu tillstår många liberalteologer, att det är sant att förtappelsen beskrivs klart i åtskilliga texter, men de påstår samtidigt, att det finns texter som pekar i en annan riktning. En sådan ståndpunkt gör bibelns författare till förvirrade människor med oklara föreställningar. Hur ska man då kunna bygga sitt liv på skriften?

c) Apokatastasis-teorin

Detta främmande ord betecknar en teori som går ut på att Gud ska återupprätta allting. Ingen kommer att förbli utanför Guds himmel. Alla blir sålunda frälsta.

De texter som förmodas visa att det inte skulle finnas någon förtappelse, är när allt kommer omkring ytterst få. Den som man oftast hänvisar till är 1 Kor. 15:28: ”När Gud har underordnat allt under honom, då skall Sonen själv underordna sig under den som underordnat honom allt, för att Gud skall bli allt i alla”. Att Gud ska vara allt i alla, skulle då innebära att allt återupprättas. Och då kan ju ingen stå utanför Guds rike. Men här är det tydligt att teologerna inte vill lyssna till vad texten säger. De bara slår fast att det inte kan finnas någon förtappelse, om Gud är allt i alla. Men hur kan man påstå det? Texten talar bara om Guds totala herradöme; den säger ingenting om att det inte skulle finnas någon förtappelse.

Att i nämnda avseende tala om att Gud en gång ska återupprätta allting, är uttryck för bristande respekt för Guds ord och en människocentrerad kristendom. Bibeln framhåller förtappelsens realitet och säger att den som inte hör Jesus till, befinner sig under Guds vrede. Det är ord vi inte kan komma ifrån.

d) Annihilationsteorin

Annihilation betyder förintelse (lat. nihil – ingenting). De som driver annihilationsteorin håller alltså före, att förtappelsen är tillintetgörelse. Man hävdar att bibeln inte talar om evig förtappelse och ett oupphörligt tillstånd under Guds vrede och utanför hans himmelska rike. Domen skulle istället innebära, att de som inte hör Jesus till utplånas.

Historiskt sett har denna lära varit en huvudpunkt för adventister och därigenom en av orsakerna till att dessa betraktas med stor misstro av andra kristna. Bekännelseskrifterna fördömer dem som menar att det ska bli en ände på straffen över de fördömda människorna och djävulen. ”För den skull förkastas vederdöparna, som lära att djävlarna och de fördömda människorna icke skola hava evig pina och eviga kval” (Augsburgska Bekännelsen, art. XVII).

I dag är emellertid tanken att förtappelse skulle innebära tillintetgörelse inte längre något som endast vissa sekter förkunnar. På senare tid har även tämligen konservativa teologer, som t. ex. John Stott och Michael Green hävdat en variant av annihilationsteorin. För Stott innebär förtappelse att människor fram till domens dag står under Guds vrede, för att sedan på domens dag kastas i eldsjön och utplånas.

Det bör emellertid framhållas att annihilationsteorin är betydligt mindre radikal än läran om allas frälsning. Att tala om de förtappades tillintetgörelse avlägsnar inte helt allvaret i att gå förlorad. (För att uttrycka sig försiktigt – KTS-anm.) Den dubbla utgången erkännes och man förkunnar att den som säger nej till Jesus hamnar utanför himmelen.

Likväl är denna lära en teori och inte bibelns budskap. Den är uppenbarligen utformad för att dämpa smärtan av tanken på förtappelse. Det är lättare att acceptera läran om fördömelse, såvida denna inte innebär evig pina utan utplåning.

Men det mest allvarliga med denna teori är, att den bortser ifrån att bibeln klargör att förtappelsen är ett tillstånd utanför Guds himmel. Jesus talar i Matt. 25 om ”evig pina” och ”evig eld” i motsats till evig salighet. Att här tolka ordet ”evig” som en beteckning för en begränsad period är helt enkelt inte möjligt, för i så fall blir konsekvensen att den himmelska saligheten också är begränsad. Och i Upp. 20:10 står det: ”De skall plågas dag och natt i evigheters evighet”.

Så hårt är alltså bibelns budskap om förtappelsen. Vi kan gråta över det, och man kan protestera i sitt inre, men vi kan inte tala om förtappelsen som tillintetgörelse, såvida vi vill ta bibeln på allvar.

e) ”Gud kan inte förlora med 9 -1 ”

Biskop Lonning i Norge har framfört en utsaga om förtappelsen som många förlitar sig på: ”Om Gud förlorar kampen om själarna med låt oss säga 9 -1, kan man då tala om seger?”

En sådan fråga är givetvis tankeväckande, men har inget som helst stöd i bibeln. Tvärtom avvisar Jesus hela denna problematik inför lärjungarnas fråga: ”Herre, är det få som blir frälsta?” Jesu svar är enkelt: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Det blir många, säger jag er, som skall försöka komma in men inte lyckas” (Luk. 13:23-24). Vi uppmanas alltså att tänka på, huruvida vi själva har vår sak uppgjord med Gud, istället för att fundera över hur många som kommer att gå förlorade. F.ö. består inte förtappelsens tragik i något statistiskt förhållande. Fattas bara – tanken på fördömelse är och förblir förfärlig, om domen så bara skulle drabba en enda människa. Och för den som ser sina familjemedlemmar vandra på den breda vägen, ligger det naturligtvis ingen tröst i att någon hävdar, att bara en liten andel av världens befolkning kommer att gå förlorad.

Bibeln säger att Gud har segrat, i det att han övervunnit djävulen och dödens makt. En följd av denna seger är att syndare kan bli saliga för Jesu skull. Skulle segern ha varit större, ifall Gud tvingade människor in i himmelen?

f) ”Vi får väl ändå hoppas … ”

Många inser att bibeltexterna om förtappelsen är så klara och entydiga, att de inte kan förbigås. Därför håller man fast vid att biblen faktiskt talar om fördömelsens möjlighet, men uttrycker ändå en förhoppning om att Gud ändå ska finna någon lösning, som kan göra att alla blir saliga.

Man kan givetvis förstå ett sådant hopp. Och så länge domens dag ännu ligger i framtiden, är det från en sida sant att vi inte känner till dess utfall. Givetvis hoppas också var och en att människor, som inte tydligt bekänt Jesus, ändå ägde en frälsande tro. Ingen utom Gud känner människors hjärtan.

Men förhoppningen om att förtappelsen inte ska bli verklighet, står likväl i strid med bibelns ord. Ifall vi tror och hoppas att förtappelsen inte existerar, så måste vi samtidigt tillstå att Gud har lurat oss. Texterna i bibeln talar i så fall inte sanning, utan har varnat och skrämt människor utan anledning. Därmed blir Gud annorlunda än bibeln framställer honom. Och det får förödande konsekvenser för tron. Hur ska vi kunna tro på bibeln i andra frågor, ifall vi hoppas att den inte alltid säger sanningen?

3. Är läran om förtappelsen viktig?

Många föreställer sig nog att läran om förtappelsen kan tonas ned eller förtigas, utan att det centrala i bibeln påverkas. Ja, en och annan skulle t.o.m. vilja påstå, att om vi bara slutade att tala om förtappelsen, skulle det gå lättare att predika klart och rätt om Guds kärlek.

Saken är bara den att förtappelsen är en central del av det bibliska budskapet. Tas den bort, försvinner sann kristendom. Kvar blir bara tom religiositet.

a) Jesu död förlorar sin betydelse

Varför dog Jesus? Bibelns ord är kristallklara: ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom icke skall gå förlorad utan äga evigt liv”. Jesus sändes till jorden för att människor skulle frälsas från förtappelsen. Men om det nu inte finns någon förtappelse, blir Jesu frälsargärning meningslös.

Nu invänder någon att Jesus måste dö och uppstå, för att alla skulle komma att bli evigt saliga. Men något sådant finner vi inte uttalat i bibeln. Tvärtom ser vi att ordet ständigt betonar att frälsningen måste tas emot. En förkunnare är ett sändebud, som i Kristi ställe ber: ”Låt er försonas med Gud!” (2 Kor. 5:20). Det är de som tar emot Jesus som Gud givit makt att bli Guds barn (Joh. 1:12).

Budskapet om Jesu försoning innebär inte automatisk frälsning. Vi måste ta emot nådeserbjudandet.

b) Omvändelsen mister sin betydelse

Genom hela bibeln talas det om omvändelsens nödvändighet. Den som tror blir frälst, den som inte gör det går förlorad. Men skulle det vara så, att alla människor blir saliga, blir det svårt att inse att omvändelsen skulle ha någon betydelse.

Enligt Matt. 23:27 står Jesus utanför Jerusalem och säger: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som är sända till dig, hur ofta har jag inte velat församla dina barn, liksom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar, och ni har inte velat!” Om alla blir saliga, var Jesu tårar onödiga. För i så fall spelar det ingen roll att judarna avvisade Jesu frälsargärning.

Inte heller har det någon betydelse att en människa blir förlåten och rättfärdiggjord. ”Salig är den man som Herren icke tillräknar missgärning”, skriver Paulus (Rom. 4:8). Men är egentligen den ena människan mera salig än den andra, så länge förlåtelsen inte gör vare sig till eller ifrån?

I 2 Petr. 3:9 förklarar Petrus varför Jesus till synes dröjer med att komma åter. ”Herren har inte fördröjt sig när det gäller hans löfte, så som många menar, utan han har tålamod med er, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall nå fram till omvändelse”. Denna vers blir självfallet meningslös, om det är så att alla blir saliga. För Gud behöver då inte vänta på att människor ska ta emot honom. Han bryr sig i så fall inte om att människor säger nej till honom, utan tvingar in alla i himmelen, vare sig de vill eller ej.

c) Mission blir ej nödvändig

Bibeln säger att den som inte har hört evangelium är ”utan hopp och utan Gud i världen” (Ef. 2:12). Därför måste evangelium förkunnas, så att människor får reda på att de har arvsrätt till himmelen.

Men skulle det vara så, att alla blir saliga, att detta att ta emot Jesus inte medför någon skillnad, så blir också mission onödvändig. På sin höjd har missionen sin betydelse för att människor ska kunna få ett bättre liv här på jorden.

Nu kan vi inte utifrån bibeln klart slå fast, vad som sker med dem som aldrig har hört evangelium. Somliga har menat, bl.a. utifrån 1 Petr. 3:19, att bibeln antyder att de får en möjlighet efter döden. Det är emellertid att läsa in mer i enskilda bibelverser än det finns grund för.

Hur som helst kan vi inte annat än förkunna, att de som inte hör Jesus till står utanför Guds rike. Och just därför är ingenting viktigare än att nå längre med evangeliet.

d) Att lida för Jesu namns skull blir meningslöst

Vi vet från Apostlagärningarna och från kyrkohistorien, att de flesta av lärjungarna blev dödade för sin tros skull. Och av Paulus brev ser vi, att hans liv som Kristi apostel medförde lidande och motstånd. Varför höll de första kristna fast vid tron?

Ett viktigt svar finner vi i 2 Kor. 4:17: ”Den nöd vi just nu lider, den väger inte tungt, och den bereder åt oss en härlighet, som mångfaldigt uppväger allt vad som tänkas kan och som varar i evighet”. Som kristen hyste Paulus förväntan om himmel och salighet. Och en evig härlighet hos Gud var för honom viktigare, än att slippa motstånd och undgå förföljelse.

Men om alla blir saliga, så var Paulus prioritering meningslös. Varför satsa livet på att andra ska få höra evangelium, om alla ändå kommer till himmelen?

e) Synden blir inte allvarlig

Enligt bibeln är synden orsak till att världen ser ut som den gör. Det är syndafallet som gör att människor dödas och våldtas i krig, att naturen är i olag, så att jordskalv och hungersnöd uppstår. Det är synden som gör att människor skadar varandra på otaliga sätt.

Synden är också orsak till att det finns en evig förtappelse. För synden gör att människan inte kan få tillträde till himmelen. Förnekas förtappelsen, blir inte synden särdeles allvarlig. Den är då inte någonting som måste hållas utanför himmelen.

Bibeln lär oss att Gud blir vred över all synd. ”Guds vrede uppenbaras nämligen från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor, som i sin orättfärdighet undertrycker sanningen” (Rom. 1:18). Hela världen står med skuld inför Gud, säger bibeln. Men blir alla frälsta, även de som inte vill ha med Gud att göra, så blir Guds vrede bara ett talesätt och ett skådespel: Egentligen är han ju inte vred på synden…

f) Villoläran behöver inte längre bekämpas

Särskilt i breven i bibeln möter vi kraftiga varningar för villoläror. Orsaken är de fatala följder som falsk förkunnelse för med sig. Petrus talar om ”falska lärare, som … drar över sig plötsligt fördärv” (2 Petr. 2:1).

Men om det inte finns någon förtappelse, blir inte villoläran så allvarlig. Vad gör det om någon predikar galet, ifall vi ändå alla blir saliga oberoende av trons innehåll?

Om vi förnekar förtappelsen, blir Paulus kamp mot villoläran ett missförstånd. Och då får vi också förkasta stora delar av budskapet i hans brev. För dessa är tydligt präglade av fruktan att människor ska bli förförda: ”Som jag redan förut har sagt, och nu säger ännu en gång: om någon förkunnar evangelium för er annorlunda, och inte som ni har fått ta emot det, så vare han förbannad!” (Gal. 1:9).

4. Förtappelsen i förkunnelsen

Många har ansett att förtappelsen fått för stort utrymme i förkunnelsen i missionshusen. Äldre människor kan berätta att de som barn blivit skrämda av helvetesskildringar. Det kan nog i vissa fall vara sant. Men dagens situation är inte sådan: Förtappelsens fasa blir sällan framhållen i nutida förkunnelse.

Och här är vi vid en viktig punkt. För många håller i vår tid fast vid den dubbla utgången av domen, men predikar ändå inte över dessa stycken. Fördömelsen har bara blivit en teoretisk uppfattning, en teologisk ståndpunkt. Vi ser det inte minst i det att ingen av våra biskopar ens tillrättavisar präster som öppet förnekar de eviga straffen, trots att det ofta rör sig om kvalificerad villfarelse.

Det är givetvis oförsvarligt när inte kristna förkunnar och kämpar för det bibeln tydligt utsäger. För det första handlar det om att vara lydig mot Guds ord och förkunna: ”Så säger Herren”, oavsett om vi gillar det eller ej. För det andra är stumhet angående förtappelsens fara detsamma som att säga att denna läropunkt egentligen är onödvändig. För det vi inte förkunnar är naturligtvis inte heller viktigt för oss. När vi i förkunnelsen tiger om förtappelsen, säger vi därmed att bibeln lägger tyngdpunkten fel, när den ständigt kommer med varningar för förtappelsen.

a) Kan man skrämma någon till himmelen?

Vi ska inte skrämma någon till himmelen, säger man ofta. Och det ligger nog något i det. Men varför ska vi inte göra det? Om det faktiskt är så, att någon genom att höra varningar för förtappelsen vaknar och kommer till tro, bör vi inte glädja oss då? Det är väl viktigare att människor kommer till himmelen, än att de undgår lite rädsla här på jorden?

Jag tror det är precis detta det handlar om. Det kan inte vara så, att det värsta som skulle kunna hända, vore att människor skräms till himmelen. För det är värre att gå förlorad. Det kommer vi inte ifrån.

Någon gång har jag hört folk säga: ”Jag är kristen, för jag vågar inte gå förlorad”. Är en sådan tanke helt förkastlig? Det tror jag inte. För en sådan sats innehåller en central kristen bekännelse: Om jag inte har Jesus, går jag förlorad. Den som är rädd för det och därför tror på Jesus, har erfarit att han är en syndare som behöver Jesus. Är det inte detta som är sann tro?

Ändå tror jag inte att vi ska skrämma någon till himmelen – av den enkla anledningen att det inte går. Tron på Jesus kan inte grundas på skräck för förtappelsen. En levande tro är en gåva, som Gud ger den som hör hans ord (Ef. 2:8), evangelium om syndernas förlåtelse p.g.a. Jesu ställföreträdande lidande och död, ord om att syndaren i Jesus är ”ren och rättfärdig, himmelen värdig”. Det är denna predikan som för människor till frälsning, inte skildringar av förtappelsens fasor.

b) Endast bakgrundsmaterial

Även om förkunnelsen om förtappelsen inte för människor till tro, ska risken att gå förlorad ändå lyftas fram i förkunnelsen. Sådana allvarliga ord kan inte skapa tro, men de kan skapa behov av frälsning. De kan få en människa att förstå att hon utan Jesus befinner sig under Guds vrede. Därför ska förtappelsens verklighet också lyftas fram, inte för att skrämma någon till att ta emot Jesus, utan för att människor ska förstå vad följden blir om de möter den rene, helige Guden som smutsiga, syndiga människor.

Evangelium handlar om Guds kärlek i Kristus Jesus. Budskapet är att Jesus har utplånat vår synd, att han av kärlek dog på korset i vårt ställe. Denna sanning ska predikas med syndens förskräcklighet och förtappelsens verklighet som bakgrund. Utan klart besked om att det var för att frälsa oss, som Gud sände sin Son, blir inte evangelium begripligt.

Men förtappelsens realitet blir heller aldrig något annat än en bakgrund. Själva budskapet om Jesus är budskapet om den kärlek och godhet som Gud har bevisat oss. Det var därför Ludvig Hope en gång inledde ett möte med orden: ”Jag har kommit för att berätta för dig om vägen till himmelen. Vägen till förtappelsen hittar du själv”.

Alltför stark fokusering på förtappelsen kan nog skymma för sann kristendom. Om människor bara får möta en vred Gud, som vill straffa dem, kan budskapet om den gode Fadern, som vill ha gemenskap med människor, försvinna under horisonten. Här är det viktigt att förkunnelsen är balanserad och själavårdande och visar att den vill ge människor något gott. Vi har kommit för att räcka fram frälsningens gåva från Honom, som frivilligt led döden för vår skull!

c) Förkunnelse med omsorg

Många i vår tid har för sig, att varje förkunnare som ställer människor inför ett val och lyfter fram allvaret i att säga nej till Jesus är en ”svavelpredikant”. En sådan benämning är mycket stark och gör i regel predikanten illa, för de flesta vill givetvis upplevas som förkunnare, som för fram ett glädjebudskap och något gott.

I viss mån är detta ett problem som man inte kan komma ifrån. En förkunnare står alltid i fara att bli missförstådd och angripen på grund av sin förkunnelse. Det hör till kallet. Han ska inte predika det som är populärt, det som kliar i öronen. Det är djävulens angrepp som vi möter, om vi ständigt får höra att vi ska låta bli att tala om förtappelsen. Åtskilliga präster och predikanter har nog här upplevt en tydlig andekamp, när de sett sig kallade att förkunna något som ingen vill höra.

Samtidigt är det viktigt att evighetsallvaret i förkunnelsen bärs fram med omsorg. Förkunnaren ska peka på vägen till livet, eftersom det är många som vandrar på vägen mot förtappelsen. Det är omsorgen som ska driva oss, omsorgen om människors frälsning. Därför måste vi också väga våra ord på talarstolen, så att vi inte framstår som överlägsna, arroganta eller salvelsefulla.

Som förkunnare kommer vi med ett glädjebudskap. Men det är riktat till människor, som vandrar i mörker. Det måste vi göra dem uppmärksamma på för att de ska vända om.

5. Avslutning

Bibelns lära om förtappelsen är inte behaglig. Den är en del av det kristna budskapet som tynger oss. Sådan har situationen varit för kristna i alla tider. Likväl har läran om förtappelsen fasthållits i kyrkan ända fram till våra dagar. Det beror inte på kärlekslöshet eller att kristna förr var så mycket mera hårdhjärtade. Nej, tanken på förtappelsen har alltid vållat smärta; det erfor även Paulus. Därför gråter alla kristna, när de ställs inför denna sida av det bibliska budskapet.

Det nya med många teologer och andliga ledare i vår tid, är att de har slutat att gråta och istället förnekar förtappelsens fara. Icke egentligen för att den inte framställs i bibeln, utan för att de har så lätt att lägga bibeln åt sidan och reda till sin egen kristendom.

Texterna om förtappelsen sätter vår bibeltrohet på hårda prov. För vårt förnuft, vår logik och vår kärlek protesterar. Då är det helt avgörande att vi ändå ger bibeln rätt.

Det är ordet som måste få bestämma vad som är sant och rätt. Vi har ingen rätt att sätta parentes kring något som bibeln klart förkunnar och lär.

När läran om förtappelsen underkänns, står vi inför en tragisk villolära. Vi möter människor som vill vara mer kärleksfulla än Jesus, och kyrkoledare som utan att blinka avfärdar tydliga skriftställen. Och det mest tragiska: Istället för att vara upptagna av mission och kämpa för människors eviga räddning, så mildrar man den smärta förtappelsen vållar genom att förtiga de varningar vi är kallade att framföra. Så blir livet kanske lite mera behagligt att leva, men Jesus och hans ord förrådda.

 Espen Ottosen

 Artikeln publicerad med tillstånd av den evangelisk-lutherska missionstidningen Till Liv.

http://www.kts.just.nu

**Detta var ett låångt inlägg, men INTE OBETYDLIGT eller ointressant, detta inlägg borde läsas mer än en gång av de flesta som säger sig vara troende, och här finns många frågor och svar, och de otroende kan verkligen få svar på frågor om Gud och hans kärlek och vilja här./Maria*

Bibelord /Jer 23: Bibelord /Jer 23:29-32 Falska profeter

 

 *Är icke mitt ord såsom en eld, säger HERREN, och likt en hammare som krossar sönder klippor? Se, därför skall jag komma över profeterna, säger HERREN, dessa som stjäla mina ord, den ene från den andre; Ja jag ska komma över profeterna, säger HERREN, dessa som frambära sin egen tungas ord, men säga: *Så säger HERREN.*   Ja, jag ska komma över dem som profetera lögndrömmar, säger HERREN, och som, när de förtälja dem, föra mitt folk vilse med sina lögner och sin stortalighet, fastän jag ike har sänt dem eller givit dem något uppdrag, och fastän de alls icke kunna hjälpa detta folk, säger HERREN.*

Det finns gott om människor som profeterar falskt och gott om människor som inte kan tåla en sann profetia. Och var finns profeterna idag…som kan väcka människor…/M

Det finns bara en Gud /1 Kor 27-31

1 Kor 27-31:  *Men det som för världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de vise komma på skam. 28. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som var i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud- ja, det som ingenting var- för att han skulle göra det till intet, som någonting var. 29. Ty han ville icke att något kött skulle berömma sig inför Gud. 30.Men hans verk är det, att I ären i Kristus Jesus, som för oss har blivit till visdom från Gud, till rättfärdighet och helgelse och till förlossning, 31. för att så skall ske, som det är skrivet: “Den som vill berömma sig han berömme sig av Herren.”

Detta är verkligen starka ord. Paulus fortsätter att understryka att sättet att ta emot frälsningen är så ENKEL att vem som helst som VILL kan Förstå det. KUNSKAP ger dig ingen biljett till Guds rike, bara TRO.

Gud planerade det så för att INGEN skulle kunna skryta med att ha fått evigt liv på grund av sina PRESTATIONER. Frälsningen kommer helt och hållet från Gud genom Jesu DÖD, som gör att vi blir FULLKOMLIGA i Guds ögon. Det finns INGENTING vi kan göra för att bli accepterade av GUD- vi får bara TA EMOT det som Jesus har gjort för oss. Han har gjort det –  allt vi behöver göra är att ERKÄNNA det och därmed BEKRÄFTA att Han är GUD. /Kram f Maria

Avfallet i kristenheten/ Guds vredesdom

 

  Tack Jesus!

Guds vredesdom
När vilsenheten i nutiden är så utbredd och påtaglig bland människor, vilket inte kan undgå var och en som vandrar med öppna ögon, är det inte märkligt att hjärtat berörs, så att man erfar något av det Jesus gjorde, när han blickade ut över folkskarorna. Samtidigt blandas denna känsla av sorg med en rättmätlig vrede, när man som kristen sedan många år ser att tillståndet i det som uppges vara Guds församling inte har ljusnat, utan överensstämmer med den mörka bild som Jesus profetiskt uttalade om tiden före hans tillkommelse, då ”många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många”, varav följden blir att ”många komma på fall” genom att ”kärleken hos de flesta kallna”.

Nu har inte detta något att göra med en fariséeisk dom över människors fel och brister, eftersom den som sett sitt totala syndafördärv, inser vad som bor i även den egna mänskliga naturen. Det har i stället att göra med den uppenbara underlåtelsen att förkunna och stå upp för det evangelium, som fortfarande är botemedlet för (även den moderna) människans dilemma.

Och när inte det evangelium som är ”Guds kraft till frälsning för var och en som tror” får nå in i människohjärtan, ligger fältet öppet för allehanda krafter att vara i verksamhet i form av människocentrerad falsk teologi, som härrör från en oförmåga och ovilja att urskilja vad som är sann, biblisk kristendom.

När inget behov verkar finnas av att försvara den bibliska tron, som apostlarna i N.T. gjorde, kan i princip alla doktriner accepteras, som sägs framhäva Guds kärlek eller gör anspråk på ny uppenbarelse av vad man påstår vara den helige Ande. Då får vi en betoning på det som vi kan få från Gud och det som han ska göra för oss. Förkunnelsen om korset, att försaka sig själv och att överge synden, får ge vika för personlig hälsa, framgång, ekonomiskt överflöd, lycka, självkänsla och positivt tänkande. När fablerna i vårt eget utformade själviska evangelium tillåts klia oss i öronen, vänds vår blick bort från sanningen om Guds rike och Hans rättfärdighet.

Men en sak är säker: Gud låter sig inte gäckas hur länge som helst. Domen kommer att falla över en avfällig kristenhet, som med religiös subkultur och falsk förkunnelse till stor del berövat människorna deras möjlighet till gemenskap med honom som är Vägen, Sanningen och Livet. Församlingarna i denna kristenhet leds ofta av herdar och ledare, som aldrig någonsin tagit emot den kallelse eller något av den uppenbarelse, som fick Paulus så starkt och med sådan förvissning att utbrista: ”Ve mig, om jag icke förkunnar evangelium”!

När sanningen i Jesu ord att ”den som vandrar i mörkret, han vet ju icke vart han går”, blir uppenbar för våra inre ögon, inser vi naturligtvis det oundvikliga i att lögnen och mörkret måste ha herraväldet inom den tröskelsänkning, ekumeniskt utslätande lovsångsgemenskap, nöjeshysteri, de enhetssträvanden och försök till bedräglig karismatik, som ses som församlingens räddning i nutiden. Men när densamma lever i närmast total avsaknad av den Ande, som är ”sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke”, är det inte att förundra sig över att världens synsätt och tankegångar väller in från alla håll och i olika former, vilket på ett tragiskt sätt exemplifieras i biskop Martin Linds inbjudan av Jonas Gardell för att förföra 1500 konfirmander, som samlats i Linköpings stift i april 2001. Gardell trollband den unga publiken en timme med sitt buskap om att människan har en absolut rätt att leva det liv som hon själv vill. Bli inte ditt eget livs gissel, uppmanade han konfirmanderna, och fortsatte med att betona att Gud är kärleken.

Martin Lind förklarade att Gardell inte inbjudits för sin sexuella läggning, utan för att han är en bekännande kristen. Här är vi idag. Den som säger sig vara kristen, han är kristen och detta får inte ifrågasättas. Punkt. Slut. Människor tillåts av tidsandan och det religiösa etablissemanget att räkna sig som frälsta av den nåd, som förpliktar till noll och intet, och genom vilken man påstås kunna komma ”naken” in i himmelen, utan någon som helst efterföljd i Kristi fotspår. (”Det är lätt att bli frälst, det är bara att tro”). Detta är den uppfattning som råder hos de flesta människor som i Sverige anno 2001 befolkar våra möten och gudstjänster, i totalt förakt för bibelns klara undervisning om att ”den som säger sig hava lärt känna honom och icke håller hans bud, han är en lögnare och i honom är icke sanningen” (1 Joh 2:4). Omvändelsens innebörd är att vi ska låta oss frälsas från detta vrånga (=perversa) släkte.

Orsaken till att många sanningslängtande människor inte upplever, att det finns plats för dem i denna befolkning, är givetvis att ingen verklig gemenskap i sanningens Ande finns, eftersom så många i denna aldrig blivit födda på nytt till en frälsande tro, utan har parkerat sig i sammanhanget p.g.a. uppväxt, vänner, personliga kontakter, traditioner och religiösa behov. Och varför skulle man egentligen ta steget ut från detta, när man i så fall får avstå från sina fördelar?

När Guds enda egenskap anses vara kärlek och sammankomsten i avsaknad av profetisk sälta, men i ”humanismens och människokärlekens namn” har bortförpassat lagens förkunnelse, som avslöjar människans prekära läge och för hennes adamitiska fördärv fram i ljuset, och ersatt den med religiöst svammel utan biblisk substans och förankring, blir valet lätt. Detta står i skarp kontrast till Jesu egen undervisning, över vilken vissa lärjungar klagade och tyckte att ”detta är ett hårt tal; vem står ut med att höra på honom”? När Jesus vid detta tillfälle också gjorde klart, att han visste vilka de var, som inte trodde och tillade: ”Fördenskull har jag sagt eder att ingen kan komma till mig, om det inte bliver honom givet av Fadern”, drog sig många av hans lärjungar tillbaka, så att de inte längre vandrade med honom.

Idag finns knappast detta ”hårda tal” kvar av rädsla att stöta bort människor och talet om den kommande domen har, om det överhuvud taget finns kvar, ersatts med mjukvarianten att ”våra liv ska gås igenom”. Det postmoderna tänkandet och nödvändigheten av ”positiv förkunnelse” har medfört den verklighetsflykt, som innebär att våra sinnen vänds bort från livets korthet och den tillstundande domen, i en självklar attityd att bejaka, berika och lyckliggöra den kultiverade nutidsmänniskan. Med en fullständig nonchalans av Paulus uppmaningar att icke mänsklig visdom, icke övertalande visdomsord, icke denna världens ande som en surdeg får iblandas sanningens bröd, ter sig talet om att Guds vrede fortfarande ”uppenbarar sig från himmelen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor, som i orättfärdighet undertrycka sanningen”, följaktligen verklighetsfrämmande.

Men detta har givetvis att göra med nutidens ensidiga och därmed snedvridna uppfattning att Gud endast är kärlek, vilket absolut inte är sant! De attribut som behöver betonas idag är inte minst hans helighet och rättfärdighet, attribut som inte tillhör hans väsen, utan är vad han är . Gud och hans attribut är ett. Hans helighet ( hebr. qadosh , grek. hagios ) är ondskans frånvaro och positiv rättfärdighet. Qadosh kommer från en rot som betyder avsöndra, avskilja, fläckfri renhet, upphöjdhet, majestät. Hagios betyder något som framkallar häpnad och vördnad. Hans rättfärdighet kommer inifrån honom själv. Ingen princip utanför Gud tvingar honom att handla på ett visst sätt. Rättvisan är en del av hans natur och finns inom honom själv.

Förvisso gick en dom över denna världen, när denna världens furste enligt Jesu ord blev utkastad, men det innebär varken att en vredesdom inte förestår eller att furstens verksamhet skulle ha mattats. Tvärtom blir människor mer och mer insnärjda i hans garn, ju närmare domens dag vi kommer. När Antikrists ande har varit i verksamhet sedan första århundradet, ska vi inte inbilla oss att denna verksamhet har trappats ner under det tjugoförsta. Men fast står fortfarande Guds Ords försäkran, att den som inte ger kärleken till sanningen rum, inte kan bli frälst, utan ska i enlighet med Guds rättfärdighet få svara för sina gärningar ”när Herren Jesus uppenbarar sig från himmelen med sin makts änglar, ’i lågande eld’, och låter straffet drabba dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga. Dessa skola då bliva straffade med evigt fördärv, bort undan Herrens ansikte och hans överväldigande härlighet, när han kommer för att förhärligas i sina heliga och visa sig underbar i alla dem som kommit till tro” (2 Tess 1:8-10).

Låt oss inte bli bedragna! Den religiösa villfarelsen kommer bara att tillta fram mot Antikrists ankomst. Vi måste komma ihåg att lögn är ondska, och hur trevliga och charmiga de falska apostlarna än är och hur vackra ögon de än har, så ”vålla de förvirring bland eder och vilja förvända Kristi evangelium”. Den tid är redan bestämd när varje människa vid den yttersta domen kommer att få blicka in i Hans ögon som är som eldslågor, och som tillhör honom som var död men lever, och som har nycklarna till döden och dödsriket. För dem som slutligt har förkastat hans nåd, återstår då endast en oåterkallelig och evig vedergällning, när fåren kommer att skiljas från getterna. Himmelens Gud har som alltid allting under kontroll och hans helighet och rättfärdighet kräver att all synd och djävulskap bestraffas, likaväl som att hans kärlek och nåd medför, att de rättfärdiga som varit honom trogna på denna jorden, tillfullo och tillsammans med alla de heliga ska få erfara bredden och längden och höjden och djupet av Kristi kärlek i det liv, som följer när en ny himmel och en ny jord har danats. Då kommer de att bli helt uppfyllda med all Guds fullhet och sjunga till Guds och Lammets ära. De lever då i den fulla uppenbarelsen av Jesu ord: ”Sannerligen, sannerligen säger jag eder: ’Den som hör mina ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet’”.

Jan Johansson http://www.kts.just.nu

*Vilken braaa artikel!  /Maria